Det bara hände eller?

Två saker jag gjort denna månad. Gått med i Rädda barnen (igen). Gått med i Postkodlotteriet. Vad hände ens där?! Vad var det som plötsligt slog till. Varför i HELA friden fick jag för mig att jag skulle gå med i ett lotteri? Inte bara i ett lotteri. Ett grannskapslotteri profilerat av tveksamma B-kändisar. Jävla 40-årskris. ALLT vi gör baseras på emotionella beslut även när vi tror att vi är rationella. Jag … kanske lite mer.

Rädda barnen-beslutet tog jag direkt när jag såg en annons om barn som for illa i Syrien. Jag ökade till och med mitt tidigare givarebelopp. Effektiv annons där, rakt in i mammahjärtat och förbannelsen över alla veka svenskar som är så rädda om sitt eget leverbröd att de inte ens önskar andra ett liv i dräglighet.

Postkodlotteriet däremot….. Kan jag ha tittat på instagram och avundats alla som sammantaget tycks vara på surfsemestrar, yogaretreats och skidäventyr på löpande band, eller fick jag måhända panik över mitt lägenhetsköp som snart träder i kraft och förhoppningar om ett liv, eller var det bilden på utskicket jag fick i brevlådan på en kvinna som kramar ett guldigt presentkort. Inte vet jag.

Kanske var det bara det att jag fick ett utskick i brevlådan. Det får man ju inte nu för tiden. Jag behöver ingen ”ingen-reklam-skylt-lapp”. Det kommer ingen reklam. Vet ni, det är världens bästa marknadsföringsgrej. Skicka ut saker. Det kallades DM förut. Ni kan komma på ett bra namn på engelska så att det känns mer hett och köra. Kommer göra underverk. Lovar. Mailkorgen är för längesedan ett hårdfiltrerat medium. Brevlådan däremot. Ett guldkorn till köphjärtan.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Våndan bakom ord och steg kräver ….

När jag jobbade som danslärare under flera år och ständigt skapade koreografier levde jag alltid under vånda. Varje kväll. Den där skaparvåndan. Att vara koreograf är att skapa någon visuellt vackert, roligt, engagerande, synligt. Det skulle vara nytt, det skulle utmana dansarna och det skulle ge dem något att ta med hem. Något som fyllde deras hjärtan med en känsla som inte fanns där innan de gick in i salen. Att dansa är glädje. När stegen sitter och bara flyter med musiken är det en fulländad upplevelse för kroppen. Kicken.

Men skapandet. Det är vånda. Då tog jag till ett väldigt dåligt knep. Jag rökte. Mellan varje åtta (på dansspråk 8 takter i musiken) gick jag ut på balkongen i skaparångest.

Jag har fortfarande kvar lite av det beteendet.

Just nu jobbar jag med att ta fram kärnfulla rubriker och texter för en avancerad global produkt. På engelska. I vånda går jag till skåpet och hetsäter dumle. Tankarna snurrar precis på samma sätt som när jag skapade dans. Det måste ut någonting. Jag måste komma på något och jag måste göra det nu. Det finns inget facit. Det går inte bara att skriva. Det måste kommas på. Vad det ska stå måste kommas på. Och det går nog bättre med en dumle eller två.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Min ordkonstnär

Min lille ordkonstnär. Kallar jag min son på snart 4 år. Han går i sin mammas fotspår (och sin pappas som är journalist) och förälskas i ord med djupt intresse. Han undrar hur de hänger ihop, vad de börjar på, hur de rimmar och vad de betyder. Han testar om de går att sätta ihop och han hittar på egna. Hoppas han aldrig slutar med det. Att hitta på egna. Det har inte jag gjort. Redan när han var 2,5 började han rimma med förtjusning. Och orden har alltid runnit ur honom. Han älskar att förstå. Och att filosofera kring dem. ”Mamma är morgonen ugglans natt?” ”Mamma är nagelack handens läppstift?”. Han funderar helt naket öppet. Och det får mitt sinne att öppnas och det får mig att fundera en vända till på orden vi har omkring oss. Om självklarheterna vi lärt oss att inte fundera över.

Och alla namn som han döper saker till. Helt fantastiska. Hacksh, maksh, Orvan. Jag började anteckna alla namn som dök upp i en bok. Namn som jag aldrig skulle tänkt på själv ens var ett namn. Jag älskar det. Fantasifullheten. Vill uppmuntra det. Så att hans tankar får vara fria så länge det bara går. Någon dag kommer någon vuxen, lärare, bestämmande börja kväva den. Stoppa. Stoppa och stoppa. Säga fel. När det inte alls är fel utan ett annat sätt. Och då ska den egna viljan vara så stark att det inte skadar allt för mycket eller dödar den glädje av att skapa eget och bryta normer som jag bara tror är en väg framåt. Sunt. Så var det för mig. Jag hade en som såg. Medan andra skulle placera i fack. Kvävde. Men det är en annan historia. Och se, jag blev en ordkonstnär.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Content när den kräver play

Får ett nyhetsbrev av Skanska. I den en rubrik ”Så får du ordning i bestickslådan”. Klickar och kommer till en film. Vem fanken vill se en film om att sortera bestick?

Detta är content när det är som värst. Företaget vill upprätthålla mitt intresse och bygga en relation med mig som kund genom att vara kompisen som ger tips. Fine. Vi kan vara kompisar och jag kan tänka mig att klicka på en länk om information ges till mig enkelt. En bild och några rader så att jag själv kan välja hur mycket tid jag ska lägga på att ta del av informationen.

Med en film har jag inte den möjligheten.

Bara för att det är möjligt att göra rörligt material betyder det inte att det alltid är ett bra val. Det krävs ett sju helsikes engagemang för att börja se en film om att ordna bestick. Att ta sig den tiden. Av allt du kan ta del av där ute, varför just detta?

En del saker är helt enkelt bättre på att engagera i film än annat. Som underhållning, magiska bilder, gulligheter och tramsigheter. Även att öppna paket har visat sig enormt intressant på film. Det är allt detta man konkurrerar med när man skapar content.

Jag har en himla röra i mina lådor. Jag skulle gärna ta del av tips om förbättringsmöjligheter. Men om jag ska titta på en film om det ska alla lådor innehålla söta kattungar eller presenteras av Persbrandt annars får det va.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

En försmak på sakta mak

Trodde jag hade power och började dammtorka. I slowmotion ska tilläggas. Fick gå och lägga mig. Det är ändå fantastiskt på något sätt att få uppleva hur kroppen kan begränsa en fysiskt och hur man, trots all viljelängtan och trots den pigga hjärnan, inte kan. För jag tänker att det är så det känns när man blir gammal, om man skadar sig eller får ett handikapp. Den totala respekten för sin egen kropp och dess begränsningar och att stå inför acceptans. Mitt kommer gå över. Men det kanske är en bra mental träning. Precis som när du är gravid och får gå över övergångsstället likt en snigel och le ursäktande till de stressade bilisterna som står startredo med foten på pedalen. Du kan inte gå snabbare, det krampar och det går bara inte hur mycket du än vill. Kroppen stoppar dig. Den går inte att skynda på. Precis som svårigheten att böja sig, lyfta något eller ens vända sig i sängen. Det ger respekt och förståelse, som man snabbt glömmer bort igen när man några månader senare skuttar över övergångsstället som om inget hänt.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Allt är sig likt och ändå ….

Åh, allt är sig likt hos mina föräldrar. Det är som att titta på TV med två TV-kommentatorer. Som kommenterar och diskuterar ALLT de ser. Från allt på nyheterna, till reklamen, till kläder, uttalanden, världsläget, Trump, komiker, hur någon skrattar, hur briljant en minister är – ingen kommer undan. Positivt och negativt. Så mycket skratt och prat hela tiden, eller irritation eller fascination. I alla fall, en familj med uttryck är vi. Och energi. Och ord.

Vad som dock inte hänt är att de, efter 38 år, lärt sig vad jag tycker om och inte. Som semla. Bara lukten får mig att må lite lätt illa. Kardemummabullen påminner mig om hemska kalla simhallar då man fick bulle efter simlektionen på avslutningen. Grädde kan jag inte äta i sin rena vispade form. Tycker inte om smaken och har aldrig gjort.  Det skulle vara mendelmassan då. Så när pappa säger ”Veeet du vad jag har köpt!” och ska avslöja den härliga överraskningen måste jag tyvärr göra honom besviken. Dock borde de veta vid det här laget. Har inte tackat ja till en bulle med grädde under hela livet.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Barndomsminnen är bästa kryddan

Att ligga i en säng hos sina föräldrar och känna hur huset fylls av doften av grillad tupp. Kryddad exakt så som den kryddats hela uppväxten. Barndomsminnen är den bästa kryddan. Det vet ni va. Det är något kockar jobbar med ständigt. Att uppfylla minnen. Sådant vi har kärt. Väcka barndom till liv. Kan vi göra det vinner vi också mathjärtat.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Visst dömer vi varandra olika

Det svåraste att ändra är det som sitter i oss, i ryggmärgen, nedärvt i generationer. Att ändra lagstiftningar, jobba med kvoteringar och rent konkreta saker som att se över mångfalden i en styrelse, i en arbetsgrupp eller i andra sammanhang är lättare än det abstrakta. Det vi säger och det vi tolkar. Och det kommer ta tid innan vi ser på saker annorlunda. Vi har förändrats över generationer och vi kommer att förändras över generationer. Och vi som har barn har möjligheten att påverka generationer.

Något som jag tycker mig möta om och om igen är hur synen på kvinnligt och manligt skiljer sig. Hur vi dömer män och kvinnor så olika vid samma beteende. Både av män och kvinnor i närheten. Där och då är det så uppenbart att några får och andra får inte. Det behöver inte heller handla om män och kvinnor. Det kan handla om ålder, om kultur för i grunden handlar det om makt och fördomar. Om en part tar till orda, avbryter, ifrågasätter, gör sig hörd, kritiserar, är högljudd, säger ifrån, kommer med idéer oombedd – då kan den uppfattas helt olika utifrån vilken position personen har (har hen ens rätten att uttrycka sig?). Ålder – är hen inte lite väl ung, kaxig och framfusig nu. Äldst är vis. Eller kön. Gång på gång påminns jag om mitt kön när jag, som jag är, döms efter det. Medan en man av samma karaktär bedöms annorlunda.

En kvinna som säger ifrån är bråkig, negativ, konfliktsökande, jobbig, högljudd, gnällig, bitchig, tjatig, för mycket, utmanar över sina befogenheter. Men en man är tydlig, rak, har pondus, rätt fram, någon att lita på, konfliktlösande, handlingskraftig. Så när kvinnor lyssnar på en man av denna karaktär, berömmer honom och gillar men tycket att en tjej av samma karaktär är jobbig. Är det ett hot? Har vi lättare att acceptera en sådan typ iförd kavaj och rakad hjässa än en kvinna med läppstift och glada kläder? Jag ställer inte bara den frågan till andra. Jag ställer den även till mig själv. Accepterar jag och gillar jag mer män som är så här än kvinnor och i så fall varför?

Jag ställer också frågan för att jag ibland känner att jag själv drabbas. Som en kvinna som alltid, i alla fall förut, har haft åsikter, drivit och velat utveckla och förändra och vill fortsätta vara så. För att det är mitt väsen, för att det är så jag trivs och det är då jag är som bäst – och kan ge det bästa av mig själv. Jag har också haft turen att ha fått vara i situationer där det verkligen har uppskattats och lyfts fram som något positivt. Men jag har också upplevt situationer där det verkligen känns som att man behöver tassa på tå. Vilket är okej. Det kan vara så. Det kan finnas omständigheter. Men det märkliga är om vissa inte får, men andra får. Det kanske inte alltid handlar om man och kvinna utan vem du är. Om du ska passa dig och tassa på tå, för att du inte ska bli ett hot eller vara jobbig. Eller om du bara ska köra för att du ses som härlig, initiativtagande och driven. Det sitter i betraktarens öga. Och tyvärr betraktar vi människor olika. Långt från jämlikt.

Så för att förändra behöver vi också reflektera över det abstrakta.

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Kvinnodagen till ära lägger jag mig under kniven

I kvinnodagens ära genomför jag min tredje magoperation på tre år idag. Denna, ett mindre ingrepp, där du kan stå hyfsat snabbt och klara dig på panodil och ipren i kombination om du har tur, och åker hem samma dag. När jag vaknade frågade kirurgen om hon skulle sjukskriva mig. Jag kan bli sjukskriven i en månad från jobbet för denna operation om jag vill och tycker att mitt jobb kräver det.

Ett brock.

Min första operation däremot var tuff. Ett stort ärr, helt jävulusiskt ont vid varje fotsteg jag tog och jag fick en inflammation i såret som gjorde att ett team kom in var X timme för att sätta antibiotika i låret, oavsett tid på de dygnet. Mitt i natten klampade de in. Jag fick morfin för att klara smärtan. Nu 3 år och 3 månader håller ärret fortfarande på att läka och förändras bit för bit. För detta kunde jag inte bli sjukskriven. Fast jag vill och tycker att mitt jobb hemma kräver det kan jag idag inte få det utan en svårare process.

Det var kejsarsnitt.

Att förlossningsvård inte tas på större allvar. Att skador kopplade till graviditet inte ger rättigheter är en fråga om jämlikhet. Kvinnoproblem är inte lika viktiga problem..

Jag förväntas ta hand om mitt barn, bära tungt och göra ett minst sagt hårt jobb direkt efter den större magoperationen. Läkaren säger inga tunga lyft. Att ta hand om barn innebär ofrånkomligen lyft. Babyskydd, babys, vagnar… Men samhället ger inte möjligheten att vara sjukskriven – utan man får vara så god att ta av sina föräldradagar. Jag tänker inte vara otacksam, föräldrapenningen är långt bättre än vad föräldrar i många länder kan drömma om, med väldigt goda samhällseffekter, som närvarande föräldrar i barenens liv och en mer accepterande arbetsmarknad. Men det rimmar inte i jämförelse med andra operationer som ger sjukskrivning. Skulle den möjligheten finnas kunde mannen stanna hemma och avlasta vilket är precis det man behöver som nyopererad.

Och oavsett kejsarsnitt eller inte tycker jag det borde finnas förlossningsdagar att ta ut. En del förlossningsdagar, en del föräldradagar till vardera förälder (om det finns två). För att skaffa barn handlar om mer än att ta hand om barn och att göra detta jämlikt. Det handlar också om att ta hand om en kropp. En kvinnokropp som fått stå ut med väldigt mycket. Det vore ett steg i rätt riktning att prioritera kvinnofrågor i förlossningsvården på ett mycket mer nyanserat sätt än att det ska vara lika för alla.

För det är inte lika för alla.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

När reklamen dansar

Snabbare och snabbare. Får vi som jobbar med reklam tänka. 1,7 sekunder max är tiden vi har på oss att fånga med vårt budskap när tummen scrollar på mobilen. Budskapet ska komma först, istället för sist, för att inte missa sekunden. Men ack så kommer det en antites. En fantastiskt antites. Långa, otroligt välgjorda reklamfilmer som är skapade för att titta på. Där produktionen får kosta, musiken får kosta och självaste Spike Jonze anlitas för att skapa reklamen. Och när han skapar, då skapar han något du inte vill sluta titta på där castingen är perfekt och som dansare blir jag extra lycklig. Den nya reklamen är musikvideon. Content har vi ingen brist på i vår omgivning. Bra content däremot. Önskar att fler företag förstod vikten av att skapa riktigt riktigt välgjord kommunikation, även för digitala medier. Titta och njut. Går det inte att säga om mycket, men om detta.

 

Spike Jonze för Apple

 

Spike Jonze för KENZO

 

Och så en mycket udda reklamfilm för Volvo gjord i Israel eller tillika The Goldman Brothers musikvideo, vars produktion inte lika anmärkningsvärd. MEN jag gillar att en hel låt får bestämma utrymmet och bli till en reklamfilm för ett varumärke och vara hela fyra minuter. Dessutom är filmen genomgående sorglig.

”It’s always fun when brands start experimenting with content that people might want to consume, as opposed to stuff made to interrupt what they’re actually looking for.”

Kan inte instämma mer. Alla pratar om content. Jag tycker att man ska prata om varför, varför inte och varför välproducerad content. I en kommunikationsvärld där allt ska gå snabbt och kosta lite. Men bara för att vi inte köper helsidan i DN längre så behöver inte budgeten dras ned till kvalitetslöst spam.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter