Allt är sig likt och ändå ….

Åh, allt är sig likt hos mina föräldrar. Det är som att titta på TV med två TV-kommentatorer. Som kommenterar och diskuterar ALLT de ser. Från allt på nyheterna, till reklamen, till kläder, uttalanden, världsläget, Trump, komiker, hur någon skrattar, hur briljant en minister är – ingen kommer undan. Positivt och negativt. Så mycket skratt och prat hela tiden, eller irritation eller fascination. I alla fall, en familj med uttryck är vi. Och energi. Och ord.

Vad som dock inte hänt är att de, efter 38 år, lärt sig vad jag tycker om och inte. Som semla. Bara lukten får mig att må lite lätt illa. Kardemummabullen påminner mig om hemska kalla simhallar då man fick bulle efter simlektionen på avslutningen. Grädde kan jag inte äta i sin rena vispade form. Tycker inte om smaken och har aldrig gjort.  Det skulle vara mendelmassan då. Så när pappa säger ”Veeet du vad jag har köpt!” och ska avslöja den härliga överraskningen måste jag tyvärr göra honom besviken. Dock borde de veta vid det här laget. Har inte tackat ja till en bulle med grädde under hela livet.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Barndomsminnen är bästa kryddan

Att ligga i en säng hos sina föräldrar och känna hur huset fylls av doften av grillad tupp. Kryddad exakt så som den kryddats hela uppväxten. Barndomsminnen är den bästa kryddan. Det vet ni va. Det är något kockar jobbar med ständigt. Att uppfylla minnen. Sådant vi har kärt. Väcka barndom till liv. Kan vi göra det vinner vi också mathjärtat.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Visst dömer vi varandra olika

Det svåraste att ändra är det som sitter i oss, i ryggmärgen, nedärvt i generationer. Att ändra lagstiftningar, jobba med kvoteringar och rent konkreta saker som att se över mångfalden i en styrelse, i en arbetsgrupp eller i andra sammanhang är lättare än det abstrakta. Det vi säger och det vi tolkar. Och det kommer ta tid innan vi ser på saker annorlunda. Vi har förändrats över generationer och vi kommer att förändras över generationer. Och vi som har barn har möjligheten att påverka generationer.

Något som jag tycker mig möta om och om igen är hur synen på kvinnligt och manligt skiljer sig. Hur vi dömer män och kvinnor så olika vid samma beteende. Både av män och kvinnor i närheten. Där och då är det så uppenbart att några får och andra får inte. Det behöver inte heller handla om män och kvinnor. Det kan handla om ålder, om kultur för i grunden handlar det om makt och fördomar. Om en part tar till orda, avbryter, ifrågasätter, gör sig hörd, kritiserar, är högljudd, säger ifrån, kommer med idéer oombedd – då kan den uppfattas helt olika utifrån vilken position personen har (har hen ens rätten att uttrycka sig?). Ålder – är hen inte lite väl ung, kaxig och framfusig nu. Äldst är vis. Eller kön. Gång på gång påminns jag om mitt kön när jag, som jag är, döms efter det. Medan en man av samma karaktär bedöms annorlunda.

En kvinna som säger ifrån är bråkig, negativ, konfliktsökande, jobbig, högljudd, gnällig, bitchig, tjatig, för mycket, utmanar över sina befogenheter. Men en man är tydlig, rak, har pondus, rätt fram, någon att lita på, konfliktlösande, handlingskraftig. Så när kvinnor lyssnar på en man av denna karaktär, berömmer honom och gillar men tycket att en tjej av samma karaktär är jobbig. Är det ett hot? Har vi lättare att acceptera en sådan typ iförd kavaj och rakad hjässa än en kvinna med läppstift och glada kläder? Jag ställer inte bara den frågan till andra. Jag ställer den även till mig själv. Accepterar jag och gillar jag mer män som är så här än kvinnor och i så fall varför?

Jag ställer också frågan för att jag ibland känner att jag själv drabbas. Som en kvinna som alltid, i alla fall förut, har haft åsikter, drivit och velat utveckla och förändra och vill fortsätta vara så. För att det är mitt väsen, för att det är så jag trivs och det är då jag är som bäst – och kan ge det bästa av mig själv. Jag har också haft turen att ha fått vara i situationer där det verkligen har uppskattats och lyfts fram som något positivt. Men jag har också upplevt situationer där det verkligen känns som att man behöver tassa på tå. Vilket är okej. Det kan vara så. Det kan finnas omständigheter. Men det märkliga är om vissa inte får, men andra får. Det kanske inte alltid handlar om man och kvinna utan vem du är. Om du ska passa dig och tassa på tå, för att du inte ska bli ett hot eller vara jobbig. Eller om du bara ska köra för att du ses som härlig, initiativtagande och driven. Det sitter i betraktarens öga. Och tyvärr betraktar vi människor olika. Långt från jämlikt.

Så för att förändra behöver vi också reflektera över det abstrakta.

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Kvinnodagen till ära lägger jag mig under kniven

I kvinnodagens ära genomför jag min tredje magoperation på tre år idag. Denna, ett mindre ingrepp, där du kan stå hyfsat snabbt och klara dig på panodil och ipren i kombination om du har tur, och åker hem samma dag. När jag vaknade frågade kirurgen om hon skulle sjukskriva mig. Jag kan bli sjukskriven i en månad från jobbet för denna operation om jag vill och tycker att mitt jobb kräver det.

Ett brock.

Min första operation däremot var tuff. Ett stort ärr, helt jävulusiskt ont vid varje fotsteg jag tog och jag fick en inflammation i såret som gjorde att ett team kom in var X timme för att sätta antibiotika i låret, oavsett tid på de dygnet. Mitt i natten klampade de in. Jag fick morfin för att klara smärtan. Nu 3 år och 3 månader håller ärret fortfarande på att läka och förändras bit för bit. För detta kunde jag inte bli sjukskriven. Fast jag vill och tycker att mitt jobb hemma kräver det kan jag idag inte få det utan en svårare process.

Det var kejsarsnitt.

Att förlossningsvård inte tas på större allvar. Att skador kopplade till graviditet inte ger rättigheter är en fråga om jämlikhet. Kvinnoproblem är inte lika viktiga problem..

Jag förväntas ta hand om mitt barn, bära tungt och göra ett minst sagt hårt jobb direkt efter den större magoperationen. Läkaren säger inga tunga lyft. Att ta hand om barn innebär ofrånkomligen lyft. Babyskydd, babys, vagnar… Men samhället ger inte möjligheten att vara sjukskriven – utan man får vara så god att ta av sina föräldradagar. Jag tänker inte vara otacksam, föräldrapenningen är långt bättre än vad föräldrar i många länder kan drömma om, med väldigt goda samhällseffekter, som närvarande föräldrar i barenens liv och en mer accepterande arbetsmarknad. Men det rimmar inte i jämförelse med andra operationer som ger sjukskrivning. Skulle den möjligheten finnas kunde mannen stanna hemma och avlasta vilket är precis det man behöver som nyopererad.

Och oavsett kejsarsnitt eller inte tycker jag det borde finnas förlossningsdagar att ta ut. En del förlossningsdagar, en del föräldradagar till vardera förälder (om det finns två). För att skaffa barn handlar om mer än att ta hand om barn och att göra detta jämlikt. Det handlar också om att ta hand om en kropp. En kvinnokropp som fått stå ut med väldigt mycket. Det vore ett steg i rätt riktning att prioritera kvinnofrågor i förlossningsvården på ett mycket mer nyanserat sätt än att det ska vara lika för alla.

För det är inte lika för alla.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

När reklamen dansar

Snabbare och snabbare. Får vi som jobbar med reklam tänka. 1,7 sekunder max är tiden vi har på oss att fånga med vårt budskap när tummen scrollar på mobilen. Budskapet ska komma först, istället för sist, för att inte missa sekunden. Men ack så kommer det en antites. En fantastiskt antites. Långa, otroligt välgjorda reklamfilmer som är skapade för att titta på. Där produktionen får kosta, musiken får kosta och självaste Spike Jonze anlitas för att skapa reklamen. Och när han skapar, då skapar han något du inte vill sluta titta på där castingen är perfekt och som dansare blir jag extra lycklig. Den nya reklamen är musikvideon. Content har vi ingen brist på i vår omgivning. Bra content däremot. Önskar att fler företag förstod vikten av att skapa riktigt riktigt välgjord kommunikation, även för digitala medier. Titta och njut. Går det inte att säga om mycket, men om detta.

 

Spike Jonze för Apple

 

Spike Jonze för KENZO

 

Och så en mycket udda reklamfilm för Volvo gjord i Israel eller tillika The Goldman Brothers musikvideo, vars produktion inte lika anmärkningsvärd. MEN jag gillar att en hel låt får bestämma utrymmet och bli till en reklamfilm för ett varumärke och vara hela fyra minuter. Dessutom är filmen genomgående sorglig.

”It’s always fun when brands start experimenting with content that people might want to consume, as opposed to stuff made to interrupt what they’re actually looking for.”

Kan inte instämma mer. Alla pratar om content. Jag tycker att man ska prata om varför, varför inte och varför välproducerad content. I en kommunikationsvärld där allt ska gå snabbt och kosta lite. Men bara för att vi inte köper helsidan i DN längre så behöver inte budgeten dras ned till kvalitetslöst spam.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Min nyttiga månad började….

Den första dagen på min ”nyttiga månad” som startade idag har jag ätit en stor bulle till frukost, riskakor och nötter till fyra koppar kaffe under förmiddagen samt en clementin. Det största lasset pad thai jag någonsin tryckt i mig från Tap Thim. Herregud vad lycklig jag var när kontoret ville äta pad thai så jag slapp äta kolhydratfritt som jag bestämt mig för. Naturligtvis åt jag allt för att protestera mot mitt eget beslut. Sedan mer kaffe, chips, zoo och choklad följt av vårrullar hemma, en flaska vin, tamarindsoppa, pho, choklad och popcorn.

Vem är jag ens?

Jag har så mycket uppror i mig att jag till och med gör rebell mot mina egna beslut och klarar inte ens en dag. Ingen ska bestämma över mig. Ha. Där fick du.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Bröt och fick böt

Ett nyårslöfte hade jag. Att inte få fler böter på bilen. Efter att under en månad ha över 2000 kronor i böter togs beslutet att aldrig mer chansa, att inte låta lathet gå före och att köra runt alla gator i kvarteren oavsett tidspunkt. Igår var det snöblåst. Som vanligt fanns inte en enda parkeringsplats klockan 18 när jag kom från jobbet. Jag svek mitt nyårslöfte. BAM. Direkt var där en böter på 600 för att jag ställt mig för nära vändzonen. Jag lovar att de stått bakom trädet sedan 1 januari och bara väntat med gnuggande händer. Vad gjorde de ens ute klockan 20 igår i snö?!

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Han har de vackraste av funderingar

Mamma. När slutar dagarna att komma? När går man och lägger sig utan att det kommer en ny dag.

Aldrig Elias.

Finns det jätte jättemånga dagar?

Jag vill inte berätta att för honom, liksom för mig, och för alla människor slutar dagarna att komma någon gång. För somliga allt för tidigt. För andra när åldern träder in. Men dagarna de fortsätter som om inga tragedier inträffat för någon människa någonsin. Tiden har en sådan tendens att inte ta hänsyn till någonting. Tiden tar ingen tyst minut. Och det enda vi vet är att när ett liv slocknar fortsätter minuterna att ticka och allt runtomkring fortsätter som inget hänt. Medan någon tar på sig en livslång sorg av saknad över ett slocknat liv. När slutar dagarna att komma kära du? Ja det är en djupare och svårare fråga än någon människa någonsin lyckas svara på. Endast framtiden vet om universums tid har ett slut.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

När börjar kärleken?

Vi sitter i bilen, min treåring och jag, och pratar om vad som hänt under dagen. Han berättar om när han inte fick vara med och leka med såpbubblorna, hur han blev ledsen och att hon hade tröstat honom. Förskolevikarien. I samma stund som han säger det, brister han ut i ett leende som om han själv blev påkommen med en känsla och gömmer snabbt och generat huvudet i jackan som han har i famnen. Han tittar upp, ser hur mamma ser på honom, säkerligen med en blick som sa ”oj :-D”. SLUTA skriker han med sitt bredaste leende och stoppar ner huvudet i jackan igen.

Var det förälskelse jag såg. Förtjusning?

När min son var två och ett halvt blev han betagen av en tonårstjej som jobbade på Malmö Beach club. Du ser när det är något annat än en rolig person, en lekkamrat, en vuxen som engagerar sig. Blicken är något annat. Som att allt runtomkring är borta och det enda du ser är den personen. Jag har aldrig känt mig så mycket som mamma som då. När jag fick spendera flera timmar där och hänga efter min sons som var fullkomligt förtrollad och hur han agerade precis så som kärlek ser ut innan man hunnit uttrycka den, förstå den eller sätta band på den. Ni vet när man bara vill gå fram och kasta en boll på sin kärlek. Jaga den. Bli kittlad av den och bli avundsjuk när andra får vara med och leka. Det busiga, bubblande och lyckliga.

Det var en av mina bästa stunder som mamma hittills. Att se i min sons ögon att han var kär. Om än bara en eftermiddag.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Bry dig inte

Ibland läser man i tidningen om människor som det gått illa för. Som varit dåliga. Och ofta tänker jag, var det ingen runt omkring som märkte något. Varför gjorde ingen något. Men så förstår jag att det inte är lätt. Det sägs ofta att man ska lägga sig i om man tror att någon far illa. Men den ilska man kan möta är nog för att inte våga, för att hålla sig borta, för att vända blicken åt ett annat håll. Ska det inte vara fint med människor som bryr sig? Är det inte så man tänker, oj vad bra att hon hade människor runtomkring som frågade, som såg och som agerade skyddsnät. Men om någon är sjuk, har ätstörningar, alkoholproblem eller andra historier är det så oerhört svårt att som närstående göra rätt. För du möts ofta av ilska och försvar. Tänk om du har fel. Allt står kanske står rätt till. Den som bryr sig får all skuld. Varför lägger du dig i? Inget är fel. Allt är bra. Så jag förstår att folk inte vågar ställa de obekväma frågorna. Att vara den som bryr sig är oerhört svårt och jobbigt. För det är inte alltid det uppfattas som omtanke. Att människor inte hade någon som brydde sig eller att ingen såg kanske inte alltid stämmer. De kanske inte fick bry sig.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter