”Och jag kommer att sitta bredvid dig så länge du sitter vid den här floden. Och om du går för att sova kommer jag att lägga mig och sova framför ditt hus. Och om du ger dig av långt härifrån kommer jag att följa dig i hälarna – ända tills du säger: gå din väg. Då ska jag gå. Men jag kommer att älska dig så länge du lever”
Paulo Coelho
Vid floden Piedra satte jag mig ned och grät.
1. Pappa avbryter någon mitt i deras historia för att lyfta glaset med vin och skåla.
2. Mormor berömmer köttet
3. Bror berättar en helt osannolik historia som någon gubbe på hans jobb berättat.
4. Pappa berättar hur gott köttet är.
5. Jag berättar om mitt jobb hetsigt.
6. Mormor säger att köttet är så mört så.
7. Jag pratar om vad jag åt på en restaurang häromdagen.
8. Johan berättar vad han åt på Baggens
9. Pappa berömmer köttet på Baggens
10. Jag berättar något om jobbet
11. Pappa ger en jävla kommentar om det.
12. Jag brusar upp och lämnar bordet i raseritårar
13. Johan tittar ner i tallriken
14. Mormor säger ”nääää vilken god sås”.
15. Jag kommer tillbaka vansinnig och forstätter diskutera
16. Mamma försöker medla
17. Pappa berättar hur det är egentligen.
Eftersom jag kommer från en familj där man pratar om mat 80% av tiden. Det är faktiskt helt bisarrt att lyssna på så kommer här en resumé av dagens:
Rökt lax med rosépepparolja. Lammfransyska med en sallad på rödbetor, ruccola, feta och getost. Färsk frukt med limésås. Espresso.
Igår stötte jag på två tjejer, gamla i gamet, den ena numera i praxis gift med grundaren till A4P. Vi pratade gamla Jerikominnen. Tiden då vi var ute alltid och hemma aldrig. Tiden då de flesta ansikten på klubben var välbekanta. Var det bättre förr? Eller är det väldigt skönt att vakna upp en söndag, pigg, utan att ha gjort av med mängder av pengar på drinkar, gå en promenad och äta frukost på ett café. När jag är på klubb är det det bästa jag vet, när jag vaknar pigg med hela dagen framför mig är det det bästa jag vet. Inte förr men nu.
Ikväll har kyrkan höstpremiär och då öppnas portarna till det stora golvet. Som jag verkligen hoppas att de fyller med housedansare. Som svettas och busvisslar.
Att Malmömän är taffliga är allmänt känt bland kvinnorna i samma stad. Dessa snubbar som står fint och harmlöst med sitt glas vin och slänger små blickar i smyg. Skulle aldrig gå fram till den där vackra flickan i baren, hörnet, utgången, på dansgolvet ensam. Hon kanske vänder ryggen till. Har pojkvän. Skrattar. Varför skulle jag gå fram till just henne? Hon. Henne som jag aldrig kommer träffa igen om jag inte går fram just nu. Idag. Ikväll.
Men nej, jag vill inte störa. Hon kanske är här med sina vänner. Det är bäst att låta henne vara.
Du man med lockigt hår som stod med dina föräldrar, alternativt farföräldrar vid ett bord med vin i hand. Lite senare en kaffe. Du gick sedan bakom mig helt medvetet för att kolla in min rumpa. Våra blickar möttes sen försvann du. Lägg en flaskpost med ditt telefonnummer (Tuborg Guld) i Kävlingeån. Jag ska stå där varje dag till jag finner den.
Idag blev jag tilltalad ”gumman” av en servitör på Koi. Det var inte okey – alls.
Vi skulle ansluta till ett annat gäng vid ett långbord där servitören som jag både känner igen från Röda Kran och Volym shasade bort oss på grund av ett ätande sällskap. Det har jag aldrig varit med om på en av mina favorita barer, men inte ens Sibban och utnämnd ägare kunde stoppa skiten och det var då jag fick höra orden ”Gumman”. Ursäkta mig men det är något som är tillägnat få att säga och då görs det med respekt. Inte dis av samma slag.
Vi gick där ifrån illa kvickt.
Den som inte gått och sett någon av Skånes Dansteaters föreställningar har missat en fredagstripp. Oavsett om man förstår det hela eller om man hittar på sin egen lilla handling så är det vackert. Rörelserna, musklerna, ljudet, projektionen. Första gången jag såg Pers Planet tyckte jag att det var lite jobbig. Lite för mycket pling pling och illamående. Idag visste jag bättre och satt fashinerad av varenda scen och rörelse som andades till publiken. Även om jag inte visste exakt vad som hände när kunde jag känna känslan. Min väninna sa ”ja, det var ungefär som att äta svampar”.
– Och ja, varför inte ägna en fredagskväll åt det här.
Den som lyckas få mig att festa loss ikväll lyckas med det omöjliga. Mina ögonlock hänger som en trasig rullgardin och har inte ens blivit klappade med mascara. Ingen har klagat än så varför lägga ner den tiden på morgonen. Det finns inte heller något som lockar så där så att det sprattlar i benen. Det gör det däremot i morgon när Versus kör igång på Jeriko och jag måste förmodligen ligga och kurera efter en helvetesvecka som inte tar slut förrän nästa börjar. På måndag. Köpenhamn och födelsekalas brinner nog också inne.
Men ikväll blir det i alla fall lite mjukparty med mingel på Skånes Dansteater och föreställningen Pers Planet. Den har jag i och för sig redan sett men hey, vill man vara finkulturell och leva upp till någons bloggkommentar ”kulturonanist” så får jag ligga i. På vägen dit hoppas jag att vi snubblar in på en bar för ett glas rött eller möjligen en stark drink. Den är värd mig. Verkligen.
