Jag älskar verkligen att avsluta projekt. Vad det än är. En kampanj, ett stundande möte, en klass som ska genomföras… Vilken prestation som helst. Det är som att hela kroppen laddar genom att pumpa blodet extra hårt och stressar upp hjärnan så att det nästan blir svart för ögonen. När det är avslutat övergår det till ett lugn, bedövande från hårbotten ner till tårna. Allt känns plötsligt så mycket enklare. Och man har fått ny kraft att ta tag i nästa boll som ligger där uppe i luften och väntar.

Jag har blivit tillfrågad om jag inte kan provfilma en grej. Flera stycken har frågat mig faktiskt. eftersom jag ju ”skulle passa så bra”. Jaha, det är möjligt men hur ska jag vara då. ”Du ska bara vara dig själv” säger de då. ”Precis så som du är”. (Förutom en som sa att jag var för duktig för att hålla på med sånt där… sedan slog vi oss på bröstet som gorillor)

Moahahaha. Ursäkta uttrycket men det är här problemet börjar. För om man börjar tänka på hur man faktiskt är, är det otroligt svårt att vara sig själv. Till slut vandrar jag runt som en stel pinne helt inaturell och pratar som en robot. Var försvann all personlighet plötsligt vägen? Charmen, utstrålningen, skrattet som inte ser ut som om det är upphäftat med silvertejp. Om jag säger slappna av i ögonbrynen så blir något som du tidigare gjorde helt naturligt plötsligt en ansträngning. Det är ungefär som att säga till dig att du inte får tänka på kakor. Vad tänker du på?

Plötsligt fick jag stor respekt för jobbet som programledare och ska aldrig mer klaga över personer som stakar sig, ser stela ut, är sega eller ja, är fula för den delen. Herregud man kan inte ha allt.

Zlatan och hans välopererade fru blir snart grannar med mig. Eftersom jag är uppvuxen på landet med en kilometer till närmsta granne har jag det här perspektivet. Brukar strosa runt bland grannvillorna vid Fridhem och undra hur mycket de kostar och när jag ska bo där. Idag fick jag svaret. 20 miljoner. Alltså aldrig. Om jag inte gifter mig rik, vilket inte kommer hända eftersom jag alltid faller för killar med skägg i mössa.

Andra bloggar om: zlatan, fotboll, malmö

Även om Sydsvenskan påstår att det ska bli 16 grader och sol under dagen är morgnonen iskall. Att placera ett par nakna händer på styret under 5 kilometer cykelfärd kan få de små fingrarna att skifta färg likt en kameleont. Dags att ta på sig vantarna. Ungefär en månad för tidigt.

Helveteshösten har börjat med rivstart.

Måndag:
Sydis hela dagen
19.00 Afroklass

Tisdag:
Sydis hela dagen
18.00 Body Step

Onsdag
Sydis hela dagen
17.45 Streetdance
18.30 Dancehall
19.30 Streetdance

Torsdag
Sydis hela dagen
19.00 Dancehall

Fredag
Sydis hela dagen
Tryout för ny tjänst
19.00 Skånes Dansteater

Lördag
Middag hos Mamma och Pappa
18.00 Dancehall på Möhippa
Födelsdagsfest i Köpenhamn

Söndag
9.00 Bodystep kvartalsutbildning
10.45 Bodypump kvartalsutbildning
13.45 Bodyjam kvartalsutbildning
Hela söndag kväll, förbereda dansklasser

Jag hör av mig i december igen då rå.

Pugarna förföljer mig. De hamnar på t-shirts som jag designar och de pissar på mitt revir. Det kommer sluta med att jag äger en.

På mitt jobb används uttryck som ”på golvet” och ”vi här nere”. Jag skulle aldrig få för mig att prata så, allra minst om mig själv. Det är att nedvärdera mitt jobb och skulle jag säga det om någon annan skulle jag nedvärdera dem. Hiearkin är lika utbredd som jobbhuset är högt. Tänk att samma tjänst på en annan arbetsplats skulle vara drömyrket för många. Det skulle vara WaW. Synd att de inte lyckas skapa samma wawkänsla här – för de ”där nere”.