Jag måste ner på stan och handla ett balsam. Förstår inte varför balsamet alltid tar slut före schampot. Det går typ två balsam på en flaska schampo.

Sen tänkte jag köpa allt som stod på min önskelista som jag inte fick.

Men så kom jag på att det är mellandagsrea och mår smått illa av tanken att gå ner och trängas bland alla människor med galen blick.

Jag vaknade med stora örhängen och sminket på samt Discobelle-Kristians scarf runt halsen. Men var är min lilla guldbolero? Efter fem koppar av Haralds egenkryddade glögg lastades ett spritbord fram som skulle resultera i att jag hade en silvrig peruk på mig inne på Jeriko och kunde liksom inte dansa särskilt bra. Glöggfesterna hos Harald och hans vackra flickvän är tydligen kult i Malmö och ja, jag förstår varför. En blandning mellan dem som bott i stan i all evighet och så lite ”jag-jobbar-som-grafisk formgivare-och-journalist-folket var på plats och jag och Rebecca. De flesta sanningar sades på balkongen. Som att det är äckligt att röka. Mycket smart konstaterande mellan halsblossen.

Det började gå illa när Margret blandade en lika stark drink till mig som jag blandade åt henne och ämnen som ventilerades var allt från Sydis, blogcencur, den pinsamma aspekten på gästlistor och känslan av att vara fulast på Shine och snyggast på Jeriko. Sen sprang vi till det ställe där man kan vara snygg och snubblade in i alla andra som brukar hänga på Jeriko året om. Till de som försökte prata med mig igår ber jag om ursäkt om de liksom inte fick någon kontakt. Jag hade fullt upp med att hålla reda på mina fötter. Jag skulle aldrig ha tagit den där sista drinken.

Vilka gick rakt in i Solde-Jonas. Hans mamma och min mamma var bästa vänner så vi hängde när vi var bebisar typ. Ligger där som små blöjpluttar på en soffa i Lund. Han dubbelt så stor som jag. Sen har vi inte träffats sedan vi var små förrän ryktet gick i föräldrarsfären att vi bodde i samma stad. Han jobbade på café Nesta och jag på Tv4 men vem var han… och vem var hon? Till slut hade jag typ frågad alla på Nesta om de hette Jonas och en dag fångade jag honom på Amore. Igår erkände jag för honom att jag aldrig varit på Solde. Jag skulle aldrig tagit den där sista drinken.

Sen gick fötterna rakt in i mitt ex som visade film på sin kattunge som han ska ha för att kompensera för mig och Cisco. (bisatsen är en egen analys). Sen passade vi på att förstöra den sista halvtimmen av varandras kväll. Jag skulle aldrig ha tagit den där sista drinken.

Förresten… Harald. Äggkopparna från Rörstrand som ligger i en Iittalapåse är en present från mig och Rebecca.

Ja. Jag blev bakfull. Jag blev faktiskt extremt bakfull och har legat i sängen hela dagen. Nu är klockan 23.19 och jag gör vid mig för att köra till Lund…kanske. Igår vet jag inte riktigt om jag kunde prata ordentligt. Det var hemskt. Ett tag pratade jag dock för mycket. Det var också hemskt. Men det gick nog bra ändå för jag har lyckats beställa hamburgare med pommes och räksallad och cyklat hem totaly on my own. Klapp på axeln. Förstår inte det där med pommes och räksallad. Jag beställer det varje gång jag druckit för mycket, äter hamburgaren och slänger pommesen. Gross.

De bästa festerna jag är bjuden på ikväll är i Stockholm. På Esque finns Adam Beyer och Joel Mull och förmodligen några partyglada vänner.

I Malmö lär kön slingra sig lång utanför jeriko när Discobelle är tillbaka och hoppar i dj-båset tillsammans med lika glada duon Maria & Emilia från I Love. Electro. 90-tal. House. Och så representeras Deluxe med Dansmusen och söta Hanna.

Och Jeriko tävlar med Inkonst och Electronic soundclash som har Ticon som största namn. Annars är bland annat de ganska välrepresenterade Agaric och Jimi Disco i Malmö på plats.

Slagthuset har öppnat upp bakvägen för den som nu tycker att det känns som motiv nog att festa i norra hamnen.

ÅÅÅååååh nu har de lagt in det tunga artilleriet för att få med mig till fjällen över nyår. Från flera håll. Två stugor, Johanna med pojkvän, ett annat par, Magnus, hans bror och sju extra killar i mössa. Och så jag i snowboard outfit. Det skulle vara av den anledningen då. Att vara så där snowboardsnygg. Jag ska minsann ha min egen bräda så att jag kan flasha på flygplatsen i så fall. Dricka varma drinkar i snön och bli serverad kallt bubbel i en röd stuga på nyår. Inte lyfta ett finger mer än de som knyter upp snörena om bootsen. Möjligtvis bryta ett ben i backen då eftersom jag inte har en aning om hur man åker bräda. Så det där med att vara snygg lär jag enbart kunna hålla i stillastående tillstånd.

Det verkar så mysigt men jag känner mig stressad över att var borta i en vecka. Eftersom det inte känns som att jag varit hemma på en månad. I och för sig så har jag tydligen inget som håller hårt i mig här hemma. Jag har tackat ja till en nyårsfest i stan och jag har en viktig koreografi att arbeta med. Thats about it.

Jag har velat ha den här Pilasterhyllan av John Kandell i flera år. Men den känns så banal. I och för sig är det därför den är så snygg men min bror kan snickra ihop en exakt likadan. Jag ska gå och övertala honom nu. Så jag får den kanske lagom till augusti. Det kanske är mer lönsamt att betala 4200 kronor för den i vilket fall. I den ska det stå pumps och böcker.

I söndags fick jag en jättefin julklapp av Martin. Blev smått överraskad när telefonen ringde och han sa att de var på väg från Stockholm till Lund. Han dumpade av Johanna, iförd rosa plyschdress, hos mig i några timmar så jag var tvungen att hoppa och studsa av lycka. Vi drack kall vit glögg och åt ost i några timmar och jag fick en jättefin svart skinnjacka.

Håller på att packa bilen. Fyra gånger upp och ner för fem trappor. Tiokiloskatt. För många julklappar- som vanligt. Vi säger alltid att vi ska dra ner på det – som alla andra. Köra in om Lund för att krama bästa vännen om jag hinner. Sen – hälsa på familjen Drazic och krama bästa Veronica. Hälsa på min tredje älskade på Friisgatan. Om jag hinner. Vilket verkar omöjligt. Jag är i alla fall glad att jag inte är ett skillsmässobarn och måste flänga runt på denna dag. Utan mest sitta i soffan och ha det lugnt och stilla.

Så här såg julafton ut i Borstahusen förra året.

Jag brukar säga att jag inte är en tävlingsmänniska. Att jag slutade rida när nästa steg blev SM för att jag inte ville tävla. Sanningen är nog den att jag är en sådan fruktansvärd tävlingsmänniska att jag helt enkelt inte klarar av det och hellre låter bli. Innan tävlingarna mådde jag så dåligt att jag kräkte. Innan jag skulle sjunga ett solo på scen mådde jag så dåligt att mina stämband gärna flätade ihop sig till omöjlighet för sångrösten. För utan att jag kan stoppa det fylls hela kroppen med adrenalin och jag förlorar inte. Det går inte. Jag ger mig i alla fall inte. Utan kämpar kanske ibland lite för mycket, kanske lite för länge. Men ibland måste man erkänna sig besegrad. Kanske nu. För ibland är det inte lönt att lägga ner energin när vinsten ändå inte är den högsta.