Jaha. Då har jag blivit utmanad igen. Sju sanningar om mig själv.
Så vad ska jag berätta denna gång…
Nej, vi gör så här att ni ger mig frågorna.
Lägg dem i kommentarsfältet och när jag har sju stycken svarar jag på dem. Det kan ju ta tid med tanke på hur pratglada ni brukar vara men fram tills dess blir det inga sanningar. Jag ska ljuga och ljuga och ljuga.
En person sa åt mig att
sluta tänka.
Men hur ska jag kunna göra det.
Det vore som att ta bort hela mig.
Det är ju det jag gör.
Tänker.
Det är väl det som gör någon inressant.
Tanken.
Eller livet intressant.
Att tänka.
En andra person skickade ett brev en gång med rubriken…
till kvinnan med de tre hjärnor
Jag vet inte vad det var han syftade på.
Men han skulle aldrig be mig att sluta använda dem.
En tredje skrev ett mail en gång med orden…
sluta aldrig att se världen som bara du gör.
Jag vet inte vad det var han syftade på
men han skulle aldrig be mig blunda.
Jag skulle kunna kunna be någon att inte tänka – framåt.
Att bara njuta av här och nu – tillsammans.
Men om inte ens nu eller tillsammans finns.
Vad finns det då att sluta tänka på?
Solen gör min kind varm genom fönstret och jag ser ett kyrktort av grön plåt i Helsingör. På andra sidan. Faktiskt ett annat land. Ett annat språk. En helt annan kultur även om de är så nära. Men samma sol.
Tänker på en annons jag såg i tidningen igår. En lampa från Philips som väcker en med solljus i stället för en låt från mp3listan i mobilen. Det kanske skulle vara något för mig. För jag kräker snart på Fronda.
Jag ska besikta bilen i morgon och är jättenervös. Inte för att den inte skulle gå igenom, det gör den. Men för att jag och min totala brist på lokaliseringsförmåga ska klara av att hitta dit. Och om jag har alla papper. Och om jag kör in rätt i porten och över någon av gubbarna där. Samt nedanstående lista…
Kom ihåg att kontrollera:
Hela vägen hem i fredags natt hade jag orden till ett blogginlägg susandes i huvudet. Det lät något så här:
Jävla Malmö.
Varför gör du så här mot mig.
Varför ger du mig samma ögon om och om igen.
Varför kan du inte överraska mig.
Jävla lilla skitstad.
Och jag är glad att jag inte publicerade det eller resten av orden som kom upp. Ångest har man ju ändå utan att ha dansat på bord, spillt ner sina oimpregnerade skor, skickat ett nattligt mms eller skällt ut en kille som stått och stirrat i en timme utan att våga säga hej.
En gång när jag hade bjudit hem ett gäng tjejer frågade en man (rädd) mig om vi skulle prata om snoppar. Fast besluten om att det är det tjejer gör. Jag kontrade med att vi minsann inte var tjugo längre och att våra diskussioner är långt djupare och allvarligare än så.
Det är de också. Ända fram tills dess att några flaskor är urdruckna och ämnet ändå lyckas komma upp på något sätt. Alltid snarare som fenomen än kring enskilda personer. Och att prata om partnern är bannlyst av respekt och för att vi alla ska kunna sitta runt samma bord utan att tänka på eller veta något om den andres styrka eller brist under kläderna.
Men hur kan detta komma sig. Att tjejmiddagar är så förknippade med snoppsnack. Varför kommer det upp? Är det så viktigt? Och gör alla lika dant? Men är det inte så att det utgör en väldigt liten del av vad det pratas om. Jag skulle nog säga att män, känslor, förhållanden och allt annat runt omkring tar långt större plats runt matbordet än den lilla aspekten som finns i byxan. Vad pratas det då om på herrmiddagarna? Och varför heter det tjejmiddagar och herrmiddagar? Varför inte kvinnomiddagar eller killmiddagar. Jag ska nu gå och tänka på det i en halvtimme tills jag börjar analysera något annat ämne.
Bjöd mina flickor på en trerätters och sedan babblade vi i timmar över vin på varsin sjuanstol i mitt kök. Chevrésallad med babyspenat och päron, Borsjtj och citronfromage med hallon. Jag fick en skrattattack när jag skulle berätta om när jag hoppade av bussen, tio år gammal, och kunde inte hejda mig själv eftersom jag var så lycklig att jag gav ifrån mig ett glatt rop typ batatada tjohej. De äldre eleverna tittade på mig som om jag var helt knäpp i huvudet. Och jag kommer aldrig glömma skammen. Jag ångrade mig så.
Sen stack vi till Deluxe party på Jeriko, drack Negronis och dansade konstiga danser som vi tyckte passade utmärkt till den musik som spelades. Johanna tvingade mig upp mot något kebabställe på möllan för att köpa någon dryck som inte finns nååååågonstans i Stockholm. Jag fick en gratis kycklingkebab för att jag såg så mager ut. Hardly. Men kanske för att ingen kom och hämtade den förutom jag.
