Jag sitter här med kanske den största godispåse bredvid mig som jag någonsin köpt för eget bruk. En efter en stoppar jag dem i munnen och ser framför mig hur man kommer med en gul lyftkran för att bära ut mig från fjärde våningen en dag.

Samtidigt läser jag en tonårsblogg där varje inlägg, förutom Shiiiiit och fy jag så jä gooooo, är kantat med hur många centimeter hon gått ner samt bilder på ”saaaaaa snygga modeller”. Jag blir smått skrämd. 0-size modet ger mig fullständig panikångest. Inte för att jag på något sätt tycker att det är snyggt men för att jag ändå känner mig som en valross som gungar på en strandkant när världen runt omkring matar med hur vi ska se ut. Och det är fan inte normala ideal.

”1 cm”, ”2,5 cm kvar till målet” skriver den redan smala 16-åringen och pressen som hon lägger – på sig själv – verkar brutal. Visst ojjar jag mig över låren när jag tittar mig i spegeln och visst gjorde jag det säkert som tonåring utan några som helst tecken på former. Men att stressen verkar bli värre och värre får mig att må smått illa där jag sitteroch ogenerat trycker i mig toffe och hallonbåtar. Kanske för att kompensera pmssuget men också att jag inte rökt på sju dagar.

Men någon stans intalar jag mig själv att det är bättre att gå upp fem kilo än att suga i sig giftiga cigarettämnen. Det finns trots allt lyftkran.

Jag levde med en man ett tag som i sin tur levde på kycklingfilé och proteinshakes i stora drag. Efter den sedvanliga joggrundan och ett två timmars styrkepass i jakt på den perfekta kroppen med 6 synliga magrutor fanns det inte mycket ork för annat. Denna kroppsliga hets är så avtändande att en vinst för ”best body” i manhunt international snarare är ett bevis på ett sorgligt kapitel.

Trots att denna man påstod sig älska min kropp och endast dömde sig själv efter hårda kriterier fanns den alltid närvarande. Känslan av att alltid behöva vara fit och snygg för att platsa i ögonen på någon som egentligen inte såg någon annan än sig själv. För visst kan en kropp vara vacker men när det övergår i fixering blir det bara fult.

Kanske det var den gången jag trotsade alla regler och bjöd på förbjuden pasta som fixeringen släppte och de insjunkna catwalkkinderna sakta byttes mot piggare ögon. Att ständigt dömma sig själv så hårt, enligt idealets fula och hetsiga regler, skadar inte bara en själv men också den man har i sin närhet. Jag vill inte behöva suga in magen för att en hand rör vid den. Jag vill gärna känna mig vacker ur alla vinklar. Och då kan man inte dela säng med en man som nyper sig själv i fläsket som inte existerar och suckar djupt.