Min helg skulle nog kunna sammanfattas i:
Städa
Glass
Träning
After Work på tak i city
Fullt på hela lilla torg, Epicuré, La Roche
Ganska trist kronärtskocka på Siesta
Fil med müsli
Kaffe
Glass
Park
Espressohouse macka på trapporna
Stripteaseaerobic för möhippa
Release och Vernissage och sushi
Pizza på Amore
Talented Mr Ripley
Fil med müsli och grapefrukt
Stranden i borstahusen
Glass & Ballerinakex
Grilla
Tvätta
Köra hem
Hänga upp tvätt
Göra två åttor koreografi
Somna. Snabbt.
Om busskurerna alltid såg ut som de gör just nu på elva platser i sverige (gå och se på Gustav Adolfs torg) kanske man till och med hade klarat av att åka stadsbuss någon gång då och då.
JM visar trädgårdar och balkonger den 11 maj och inspirerar oss som fastnat med fingrarna någon annan stans än i en blomsterlåda.
Idag har jag föreläst på Malmö Borgarskola för framtidens kunder eller kanske framtidens reklamare. Oavsett vilket så är det ett bra sätt att grilla branschen så att den någon gång blir som vi vill. Det vill säga fri från kunder som tycker för mycket om saker som de kan för lite om. Som huruvida tröjan på bilden ska var röd eller rosa och helt förbise budskapet. Nu kan borgarna i Sottstaden så allt om grundidé och copy eller kanske en liten munsbit. Så pass god att de alla kommer slänga sig på ansökningarna till Berghs.
Efter det fick jag en cappuccino på lilla kafferosteriet i väntan på tåget till hgb. Samt en nyckel med mitt namn ingraverat. Och den gick inte hem till mig.
Idag, när jag sitter på tåget och låter blicken vandra över lapptäcket som sträcker sig ända bort till havets början, kan jag tycka lite synd om den som inte minns doften av raps när de gula fälten fladdrar förbi utanför rutan. Som inte har minnet i näsan av den söta vårlukten. Som levt mellan tegelhus och inte sett våren skifta färg. Som aldrig fått lära sig att njuta av total tystnad och låta blicken vila över en horistont. Det är något speciellt med det. Att låta blicken vandra tills världen tar slut och stupar.
Fler i kupén häpnas av hur vackert det är och jag hör någon klicka av en bild med mobilen i höjd med backarna i Glumslöv. Jag vill trycka på nödstopp, stanna tåget och låta alla springa ut i fälten och bli rapskletiga om fingrarna. Men jag får vänta till helgen. Då ska jag köra ut på landet och ladda för ett liv i 3 rum & kök med balkong.
Den 22 maj låg det alltid rapsblommor och gullvivor runt min frukosttallrik som mamma plockat. Så nu tittar jag ut genom tågrutan och vet att jag snart är ett år äldre.
Han tittar på mig
Jag tittar på honom
Han vet vad jag heter
Jag vet vad han heter
Han jobbar på byrå
Jag jobbar på byrå
Han klipper sig hos min frisör
Jag klipper mig hos hans frisör
Han sätter sig på tåget.
Jag sätter mig några säten bort.
Vi kanske borde hälsa snart…
För första gången sedan han lämnade soffan, gick till höger, tvekade ett ögonblick och tog trapporna ner för att fortsätta med sitt liv. Och jag lämnade soffan, gick åt vänster, slängde iväg ett leende och fortsatte med mitt.
Jag känner tittar åt jeanjackekillen i kön på pressbyrån, han tittar snabbt bort. Ska jag hälsa denna gången då? Nej, jag fortsätter med mitt liv som vanligt.
Första gången jag träffade Johan, för hur många år sedan som helst, blev jag förälskad i en man med stråhatt och mörk röst. Och jag var långt ifrån den enda… Nu bjuder jag in alla andra flickor till Johans lägenhet på Hantverkaregatan 18.
Mellan klockan 12 och klockan 20 på lördag är dörrarna öppna för skivrelease av ”Babyhands & Sebastian – 366 days – the piano of spring”.
Johan säger:
Okej, när var du senast på skivrelease, där en begåvad konstnär målar live under åtta timmar, samtidigt som du dricker god dryck, äter rå fisk, får skivan gratis och även har chans att hälsa till dina änner på andra sidan jorden i en streamad kamera – i en vacker tagevåning, i Malmö 2008?
”The Piano Of Spring” är killarnas första musikaliska epos i en serie av fyra årstider. Konstnären Jonas Liveröd som ställt ut i både Spanien, Tyskland, USA, Frankrike och Vietnam tolkar musiken med svarta tuschpennor på en av stråhattsmannens kala väggar.
Ja. Även män är välkomna.
OSA till johan@babyhands.se innan klockan tolv i morgon fredag.
Jag orkar inte se Amanda Jenssen i tidningen en enda gång till. Varje dag är hon på bild med blicken mot marken och ruffsigt hår kanske med rubriken ”Amanda är mer än Idol” . I Metro, i Sydsvenskan, i .SE, i City…. Och nu har hon till och med smygit sig in i en av de bloggar som ligger bland mina rss:er Text.nu.
Hur mycket finns det att säga egentligen. Är media så lättlurat och köpt av skivbolagens kassajägare? Nej skulle svaret bli men vilken informatör som helst med lite högskolepoäng vet nog vilka knappar det ska tryckas på och vilka ord som ska användas för att tidningen ska nappa. Det lärde jag mig på Skurup en gång i tiden då vi även gjorde ett test med tydligt utfall. En tidning svalde en av mina artiklar med hull och hår, publicerade den rakt av i tidningen och la till någons journalists byline under. Snabbt & lätt ungefär som en hamburgerkedja.
För övrigt har jag inte förstått idol alls. Uttagningarna med alla idioter utan självinsikt må vara roligt. Alla gillar att vrida sig i soffan medan andra gör bort sig. Men sedan. Platt fall. Dålig styling. Och trista melodier.
Nej. Amanda var cool men nu har en veckas hysterisk mediaslickeri förstört henne. Jag kräker.
