I borstahusen. God specialmeny för dagen men annars en trist sommarmeny för att passa alla tråkiga sommargästers gommar. Ryggbiff m bearnaise liksom. Måste man ha det för att gå runt. Havsbländad så solglasögonen åkte på…inomhus. Men det var helt ok att jag såg ut som en diva tyckte mormor. ”Bara jag inte far illa.”
Månad: juni 2008
Lily ahn
Vad är väl sill och jordgubbar.
Jag äckligt avundsjuk på alla som är på Sónar. Att jag ska till Barca om någon månad hjälper inte ett dugg just nu. Jag vill inte läsa om det, inte se några bilder om det och inte förstå att flera vänner och stött-på-ute-folk är där och dansar precis i skrivande stund.
Exempelvis dyngangustav.
Jag vet inte om han tog det hårt att jag kallade honom Bitch och inget mer när han berättade. Men fick sedan förklara att bitch är ett väldigt kärleksfullt uttryck. Kanske det mest kärleksfulla som finns.
Ensam stark Tvåsam hulken.
Det var inte alls meningen. Att samansättningen av alla egna, självständiga, vackra individer med egna namn skulle vara tillsammans. Med varandra. Det var när jag tog ett steg bak och tittade på klungan som ska fira midsommar ihop som jag insåg…
Oj. Parfest.
Oj. Vuxen.
Oj. Men kul.
Förresten blev jag idag presenterad som ”Simons gamla flickvän”. Det var längesedan och jag har alltid hatat att var någons och inte mig själv och ensam jag – även tillsammans med någon. Men så var det inte då och den jag mötte på en tågstationen idag var från då. Så det var bara att bita ihop.
Var vi än gick var det Simons Karin. Men det är klart. Ibland var det också Karins Simon. Men väldigt sällan utan den andra. Det var på tiden jag kunde alla Tupacs texter. Och min pojkvän hade t-shirt ner till knäna.
Det jag lever på
Jag förvånas ofta när någon kan bli lyrisk över en text.
Över min text.
En kund kan sitta och säga ”det här är så bra”.
Och så har jag liksom bara skrivit.
Med en penna.
Precis som alla andra kan.
Eller kanske det är just så.
Att alla andra inte kan.
Även om de lärde sig att aldrig aldrig stavas med två l redan i grundskolan.
Jean Paul Gaultier designer på Malmös casino
Gästerna var som flugor på sockerbitar när de svartklädda servitörerna kom ut med fat fyllda av godsaker. De hann inte ens ut genom dörren förrän de fick vända om med tom bricka och uppgiven min.
Jag hade en alldeles egen servitör som kom och viskade ”Karin nu är det fisk”, ”Karin nu är det kött” bakom min rygg. Min förtur gjorde att både Jens och Martin från the ark inte lämnade min sida förrän bandet(?) började spela.
Visst hade casinot kostat på sig där de bjudit in en vacker skara folk uppblandat med fok från nöjesguidens mailinglista. Det blev en bra blandning till skillnad från den vanliga känslan av att malmö inte är större än ett kvarter där alla jobbar med ungefär samma sak.
Att det delades ut ett stycke ölbiljett (jag hatar budwiser light, det går inte att dricka) var helt meningslöst eftersom glasen med mousserande fylldes på hela kvällen och lämnade inte många ovingliga. Inte mig i alla fall.
För att komma in på casinot krävs leg och en fotosession även om du så bara ska dricka ett glas på terrassen och inte leka Oceans11. Jag fanns redan på bild men tydligen oigenkännlig med svart hår och lugg så det var bara att le igen. Jens fick inte ta med sin mössa in och Andreas fick cykla hem och hämta legget.
Om sommaren håller sig solig och om just det här folket kommer tillbaka gör jag samma sak. De har Oxcarpaccio på menyn. Då kan man tåla att bli fotad och gå igenom en skanky spelhall.
Det sista som hände var att jag träffade ett par som designar hundkläder till big hollywood stars, gör ingen som helst reklam men däremot visningar för Jean Paul Gaultier bland annat och alla vill ha dem. Oscarsgalan ringer och vill att de skänker kläder med diamanter och de ba ”nej, stjärnorna kan betala för sig”. Och allt för att frun i förhållandet sydde om en gammal skinnjacka till deras lilla terrier för fem år sedan och tog en promenad. Nu vill inte deras svenska vänner prata med dem längre. Framgångens baksida. Avundsjuka svenskar. Jag var lyrisk och tog deras kort med en vision om att vår byråhund Pamela skulle vara klädd i diamanter.
Om jag är du är du jag och alla är nakna. okej.
– hmm i lördags drog jag hem en jeriko-dj vid namn *****… För en sekund så trodde jag nog att jag var Karin Ericson hahaha
– Skojar du, Det är ju ***** jag tänkte rekommendera dig. HERREGUD. Jag tycker han är jättesöt. Skitstövvla.
– Jag sa minsann att jag kände dig hahhaa
– o han ba Taaaaaa mig.
– Vahahahha??!?!
– Du ba ”jag känner karin”. Han ba ”åh då måste du ta mig”. Eller hur?
– Exakt så var det… Och han ba ”Du är min master Karin!!!”
– Svår nöt det där. Skitjobbigt varje gång killarna vill låtsas att jag är jonas.
