Plötsligt dundrar han in, glider fram över brädgolvet med en gren från en garderobsblomma i munnen, armarna rakt ut, och landar på knä med ett ben framför det andra. ”Kyss mig du fagra prinsessa”. Jag står i en slapp mysdress, är snortäppt i näsan och städar trött. Han får sin kyss. ”Dina läppar gör att mitt inre smälter likt honung. Kyss mig igen”.
Det är bara en vanlig dag med Tomas.
Den nya restaurangen på Lilla Torg, T.G.I. Friday,s, har smygöppning fram till den 20:e. Under dessa dagar ska personalen trimma sin färdighet i att bära ut hamburgare och du kan vara försöksperson. Boka ett bord, ät och drick och fyll i ett frågeformulär så får du 50% rabatt på allt som hör det flottiga usa-konceptet till.
Jag missade tyvärr kvällens fredagsdejt med herr Kroon på restaurangen eftersom en förkylning tog över mitt liv igår. Men den står ju kvar och ser förmodligen lika dan ut nu som den gjorde igår och som den gör i alla andra städer.
Min sängkompis åkte nattåget till Stockholm nu ikväll, för att gå på möte i morgon förmiddag. Nej, någon måtta får det vara med att viga privatlivet åt jobb tycker jag. Jag har även strykit strategisamtal vid midnatt och 24 timmars support på utlandssemestern. I gengäld har jag fått efter-21-förbud. Det har gått sådär.
När jag kom ut genom porten på morgonen, utan några marginaler upptäckte jag att cykeln var borta. Just det, den stod ju på stan. Ringde taxi men alla bilar var upptagna. Med andnöd sprang jag tillbaka upp för trapporna och mötte Tomas som sa att jag kunde låna hans gamla cykel som tydligen stod här.
Jag tog fart på en blå stor sak med ram mellan benen. Men vid första inbromsningen falerade allt. Efter många år med handbroms har tydligen min hjärna helt kopplat bort reflexen att bromsa genom att trampa bakåt. Det var som bortblåst och jag cyklade skrikandes rakt in i en buske.
Den där kärringen med sjukt mycket packning som brakade rakt in en buske och gapade ”hur fan stannar man” på en cykel gjorde förmodligen någons dag bättre.
Jag vågade inte cykla på den hela vägen in till stan, men på vingliga osäkra hjul tog jag mig till närmsta busshållsplats, klockade in fyran och hann märkligt nog till tåget 08.08.
Jag var och såg Pariserliv på Malmö Opera. Den sög verkligen. Jag brukar ändå vara väldigt öppen för förställningar av olika slag med denna var pinsam, tafflig, ofärdig vad gäller dans, ett vedervärdigt manus och sångtexterna fick mig att vridas fyra varv i stolen. De enda som prickade något rätt var väl operasångarna och en scen som raljerade med det mode som visas upp på catwalken. Men handlingen. Exmodeller som är värdar för ett svenskt trist turistpar. Exmodeller? Jesus. Den enda anledningen till att vi stannade kvar var att vi skulle på fest på Operan efteråt.
Och för att det fanns så många snälla damer och herrar som gav mig komplimanger för min hatt och tilltalade mig med ”Er” och ”ni”. Det bästa var att en man kom fram till mig och undrade om jag inte hört att hela foajen apploderat åt min ”kreation”. ”Ja både män och kvinnor”.
Idag lättades det på hjärtan på jobbet när det kom upp att de flesta hellre inredde kontoret och åkte på en kortare Europaresa än att åka på den inplanerade resan till Sydafrika (jag jobbar på en fantastisk arbetsplats).
De som yttrade att de hellre sparade den upplevelsen till sin partner var inte män. För att generalisera riktigt ordentligt när jag ändå är igång kan jag säga att det är typsikt kvinnor att vilja dela allt med sin man och drar sig för att boka in resor med tjejkompisar, medan mannen ba ”jag ska dra på semester nu, en riktigt häftig en, hej då”. Utan att skänka det en större tanke, att resan skulle sparas och upplevas med sin partner i stället.
Jag skulle nog sakna min pojkvän varje sekund om jag åkte på en större resa med andra. Jag skulle inte låta bli att åka, men jag skulle vilja att han såg allt jag såg och smakade allt jag smakade. Det är bara helt självklart.
Idag har jag tittat på en lägenhet. Igen.
En helt fantastisk lägenhet och dyr naturligtvis. Det är så enkelt att sen cykla hem till min sköna funkistrea i Slottis och tycka att livet är okej och låta bli att buda på en ny. Hur fin den än är. Tänka att det kommer en bättre. Så har vi gjort i sju månader nu och jag börjar bli rejält trött på lägenheter. Framför allt är jag trött på högglansiga kök. Och spottar. 07 och 08 kommer vara spottarnas år. Jag har fått nog.
Det är inte alls långt kvar till jag fyller trettio nu. Jag ser ut som en skär barnrumpa fortfarande så klart, frånsett två greppvänliga handtag vid vardera höft samt porer som liksom vidgas för varje dag i ett behov av att andas under allt smink. Vilket så klart ska täcka ärren efter de gångna hårda trettio åren.
Jag hade panik.
Men det var inte trettioårskris vilket jag misstänkte utan en festkris. Skulle jag ha fest, var skulle jag ha fest, hade jag tid, orkade jag, vem skulle komma, vad skulle vi äta? Till slut stod jag inte ut med min ångest, skickade ett mail till mina närmsta och sa att det blir ingen fest, men jag går gärna ut och äter. Sedan skrev jag samma sak till min familj och hade den goda smaken att lista alla dyra restauranger i trakten inklusive Köpenhamn. Och nu närmar det sig.
Jag har panik.
Och min familj skrattade gott åt det och bad mig att ”go with the flow, vi vet hur du är” (citat, jag skulle då aldrig säga så). Hur jag är innebär att jag har ett kontrollbehov vilket gör att ingen någonsin lyckats överraska mig. Det beror naturligtvis också på att jag tittar på CSI varje vecka. Jag vet hur man lägger ihop ett och ett och räknar snabbt ut saker och ting.
Det har jag gjort nu med.
Men det enda jag vet på riktigt är att jag ska vara hos mina föräldrar klockan 14 på min födelsedag (passade på att önska mig helgrillat lamm i trädgården när jag förstod att vi nog skulle vara hemmavid, men det fick utskrattningar eftersom vi bara är sju personer.) Sedan blir jag överlämnad till min bästa vän Veronica dagen efter och då tror jag nog det att blir fest med de närmsta.
Om inte du fått inbjudan också förståss?
Jag är bara så glad att jag slipper tänka på något alls själv. Och även om det skulle vara fantastiskt roligt med en stor fest och folk som håller tal och sjunger och jag i mitten i någon slags salig champagnedimma är det så skönt.
Men smörgåstårta till frukost får jag nog inte för Tomas tyckte att jag var äcklig som ville ha det. (alltså jag kämpar för svennigheten).
