Kommer ni ihåg när man fick röka inomhus. Kommer ni ihåg skräcken när man inte skulle få det längre. Hur skulle vi klara oss. Det var riktigt elakt. Det skulle bli helt meningslöst att gå och ta en öl. Hela världen var emot oss och vi tjuvrökte på nattklubbens toaletter som hämnd på den hemska övermakten. Vi stank av rök i håret och ville ha det så. Ögonen tårades på caféet och vi ville ha det så.
Igår var jag på fest och det var rökning på balkongen. En tjej berättade om förra helgen då hon var på en fest och” Alla rökte Inomhus”. Blickarna som lyssnade talade sitt tydliga språk. Otänkbart. Äckligt.
Tänk vad vanor kan ändras snabbt och vad fort det går för oss att glömma. Det jag är mest förvånad över är mina egna vanor. Hur skulle jag kunna leva utan att ta en cigarett efter jobbet, eller ännu värre, till ölen. Och även om jag ibland kan få en släng av röksug så är det inte längre ett behov. Jag kan ta en cigarett och jag vill men oftast låter jag bli för det är inte ens gott längre. Jag bara tror att det är gott i min romantiserade bild av min rökning som jag har haft sedan jag var 15.
Det är inte jobbigt att inte röka.
Det enda som är jobbigt är alla dem som inte slutat röka och vars dåliga samvete tvingar dem att pika dig för ditt smartare val att låta bli. Alla dessa rökare som får dig att känna dig så otroligt pretto. Det är jobbigare än att klara en helkväll utan nikotintuggumi eller ett agressionsutbrott utan tröstcigaretten.
Det bästa är när man upptäcker att man klarar sig utan sin bästa vän. Att det inte är cigaretten som räddat dig i alla situationer eller gjort kvällsmiddagen extra god. Det är verkligen inte cigaretten. Och precis som det gick hur bra att gå på café utan att röka när vi tvingades till det så går det hur bra som helst att låta bli av egen vilja.
Det kanske inte varar för evigt. Jag har slutat och börjat förut.
Men den här gången känns det som jag har slutat för min egen skull. För att jag vill.
