Jag blir så irriterad på folk som går runt i tron att vi är jämställda, eller att de inte kan göra något åt det om det är så. Speciellt folk som har en sådan position att det hänger på dem.
Redan för tio år sedan minns jag en kommentar ”det där att män har högre lön är bara snack”. Grattis till dig om du har hamnat på en arbetsplats som inte lägger kunskapsnivån och löneförhandlingen i könet. De flesta ställen jag har jobbat på har varit bra på den punkten. Men lönen är bara en liten petitessdel när det kommer till jämställdhet. Varför det har kommit att handla så mycket och mätas så ofta i enbart lön är synd för då är det så lätt att komma undan.
Jag tittar på min egen bransch, Malmös reklambransch. Alla byråer jag har kontakt med frågar jag, jobbar inga tjejer här? För oftast möts jag av män och killar. Jo visst svarar de lyckligt och ansvarsfullt. Redan då vet jag att de tjejer som jobbar där alltid har samma yrkesroll, produktionsledare. Hur kan det komma sig? Inte för att det inte räknas, men varför är det en sådan avsaknad av kvinnliga kreatörer. De finns, men inte bland alla dessa manliga copywriters, AD:s och Creative directors som säger ”jag vet inte varför det blivit så”. Förmodligen för att kompisar anställer kompisar, vilket blir att män anställer män, och så blir det en homogen grupp som förmodligen inte alls är särskilt bra för en byrå som bör vara dynamisk. Det finns så klart goda exempel, The Fan Club har en blandning, min byrå är övervägande tjejer och skulle tvärtom behöva killar bland kreatörerna och så vet jag att den unga Good Old har som ambition att anställa fler tjejer och har skrivit en jämställhetspolicy som inte bara ligger i en byrålåda och det finns säkert fler. Mer sånt tack.
Men om det nu är så kvarstår problem. För när du väl är kvinna och anställd gäller det att din röst är lika mycket värd en röst från en person med kuk och kavaj. Det är den förmodligen inte alltid och det är förmodligen det värsta jämställhetsbrottet. För det är så osynligt och svårt att komma åt.
Det stör mig att man fortfarande år 2010 ska känna så.
Fatta att när jag hade varit med i paneldebatten på mediaminglet, fått ett och annat väl valt ord sagt och även slutpläderingen kramade en av de manliga deltagarna mig, gav mig en lätt puss i pannan, och sa tack karintösen. TVÅTUSENJÄVLATIO.
