Trevlig helg. Nu åker jag till Cambridge med jobbet och sen London. Jag är torr i munnen och bakis efter guldvinsten igår. Jo, det råkar vara så att jag är BÄST I SKÅNE. Jag vann guld i reklamtävlingen Hela Skåne tillsammans med min förra byrå! På återseende.
Carlos vet inte om det, men jag följde efter honom genom hela stan igår.
Förresten blev jag extra glad i förra veckan när min gamla byrå ringde och sa att en kampanj som jag varit med och tagit fram är nominerad i en reklamtävling och de ville att jag skulle följa med. Prisutdelning ikväll. Nu går kampanjen som de jobbat vidare med på bussar och utomhus i Köpenhamn, Stockholm och Göteborg.
Tack för alla mail där ni frågar vad jag gjort i helgen. Det är ju helt sjuuuuukt. Det är klart jag ska berätta….
Jag och T åkte till Karlaby Kro. När vi kom fram somnade jag med huvudvärk och förkylning. När vi senare gick till spaavdelningen träffade T ett gäng barndomskamrater och efter det såg jag vår romantiska weekend ur ett komiskt filmperspektiv.
Scen 1 Bastun
T ropar in Karin till den minimala samt proppfulla bastun. Karin går in snorig, utan smink, långt ute på Österlen, iförd trätofflor och morgonrock och han presenterar överlycklig sina barndomsvänner som av en helt fantaaaaastisk slump också är där. Karin häslar, ler ansträngt och svettas ihjäl.
Scen 2 Cafét
Återblick till cafét där Karin sitter med kompisen och berättar historien om bastun och det fantaaaaastiskt oväntade besöket och kompisen svarar med en suck ”Det är bara killar som kan bli glada för en sådan sak”.
Scen 3 Romantisk middag
Paret klär upp och får ett bord för två i den vackra lugna matsalen. Tittar varandra i ögonen och avbryts av ett ”Hej hej”. Där dök barndomsvännerna med systrar och barn och morfar och pappor och allt var det var för att fira 60. Bordet bredvid oss. Men utsikten är fin.
Scen 4 Maten
Karin får en snaps av servitrisen för att rensa näsan från snor och för att kunna känna smaken av det tempererade ägget. Samt för att lugna nerverna.
Scen 5 Däckar
Ingen filmsex. Inte ens komiskt tafflig.
Scen 6 Frukost
Morgonromantik på den lantliga gården och paret har 20 minuter på sig att gå igenom den fantastiska frukosten. Sitta ner tysta, titta på varandra, njuta. Plötsligt är T borta. Karin ser sin extremt sociala man i foajen med barndomskompis nya pojkvän. De avhandlar ämnet Örebro. Väl tillbaka vid bordet. Vem har bordet sidan om oss? Karin ler ansträngt, T säger ”vad otroligt att vi skulle träffas här, så länge sedan vi sågs”.
Jag äter nu Korvgrytavifårvälse. Jag har med andra ord kommit hem från träningen, svängt inom Mästerlivs och hungrigshoppat och stoppat allt i en gryta och hoppas på det bästa. Utom dadlarna. De stirrar på mig från köksbänken med ett stort frågetecken. Nej, jag vet inte heller varför jag köpte dem. Grytan smakar förresten som gulasch med prickig korv. Inte så lyckat.
Ps. Jag prenumererar på tidningen Häst&Ryttare. Nästan lika coolt som Jakt&fiske som jag stageat min sideboard med. #Mål
Egga.
Jag heter Karin och jag räcker tunga till en deadline som står och flinar åt mig. Det är moget. Sanna, min kollega tycker att egga är det fulaste ordet som finns. Därför kan jag inte sluta säga det. Det har satt sig på min tunga vill inte försvinna. Såg även att jag skrivit det i ett blogginlägg tidigare i veckan. Nu sitter det fast. Där på tungan. Om det här verkar osammanhängande beror det på att jag druckit för mycket Kan Jang och skrivit för Nöjesguiden så att mina ögon är i kors. Hej.
Jag värmde upp soffan sist och ikväll är det T som sitter i panelen på Mediamingel. Temat är morgondagens mediearbetsmarknad. Långt ord som förmodligen betyder hur det kommer se ut på arbetsmarkanden inom media i morgon. Jag hoppas att de kommer prata om drömarbetsplatsen, drömarbetsgivaren och drömarbetstagaren. Vad förväntar sig kommande generationer och hur möter arbetsgivaren det. Kommer vi vilja sitta 8-5 på en specifik adress? Kommer vi kräva att toalettpappret är miljömärkt? Det som tyvärr saknas i panelen bland generationsforskare och arbetsgivare är nästa generation, en 80-talist eller 90-talist hade jag velat höra i soffan. Varför är alla så rädda för att släppa in och fram dessa bulldozers.
