Den 10 december skulle jag ha publicerat detta inlägg och jag kommer inte ihåg vad jag hade på mig då. Men idag har jag en tjock varm klänning från Gina, en scarf från någon second hand butik, en svart slapp tröja från HM, svarta stövlar från Vagabond, fula menstrosor (tjejer fattar vad jag menar), päls från Island, svart luden basker och svarta skinnhandskar.
Eftersom det kan hända när som helst, så tänker jag på detta ofta; vad jag ska svara när jag står där i himlen och får frågan av Gud, vad vill du bli i ditt nästa liv. Då måste man verkligen har tänkt igenom sitt svar så att man gör ett genomtänkt val.
Det gäller alltså att komma på det ultimata djuret.
Ett djur som har så få fiender som möjligt, så att man minimerar risken för att bli uppäten eller skjuten. Och ett djur som inte riskerar att utrotas inom kort. Jag har gått igenom alla djur. Katt och hund går ju bort för då kan man hamna hos en idiotfamilj och fula djur går också bort. Jag vill nog vara mjuk och fluffig. Men man vill ju också kunna göra saker som man inte kan nu, som människa. Till exempel hänga upp och ner i ett träd, eller flyga som fåglar. Även om jag tänkt på denna fråga i nästan hela mitt liv har jag inte kommit fram till exakt rätt djur ännu, men jag har kommit så långt i processen att jag är framme vid en shortlist och har ringat in rätt djurgrupp. Det är fåglarna. Jag vill kunna sväva där uppe. Men inte en fågel som man äter, typ anka, eller som blir utsparkad ur boet av fågelmamman. Jag kanske ska ta upp det här med min mamma. Hon är fågelskådare och kan allt så hon måste veta vilken som är den ultimata fågeln.
Jag har några vänner som jag räknar till mina närmsta. Här är två av dem.
Veronica är den vän från gymnasiet som jag aldrig växt ifrån, som alltid funnits vid min sida. Jag träffade henne första dagen i gymnasiet i min nya klass, hon hade stora bruna ögon med långa ögonfransar och långt brunt vackert hår och såg så där sockersöt ut i sin blå skinnjacka. Jag känner mig som en i hennes familj. Jag umgås med systrarna, barnen, föräldrarna. Hon har gett mig en del av en ny kultur, jag har lärt mig jugoslaviska danser på familjefesterna, bott i deras hus i Montenegro och fått vittna äkta maffiafamiljefejder. Veronica är tramsig och leker spion med sin pojkvän på Möllan, hon är teaterapan som älskar att klä ut sig och hon har alltid två sidor av sig själv. Den oskyldiga som vill vara skyldig, bohemen som vill bära prada, välgörenhetsarbetaren som vill göra karriär, lillasystern som vill vara storasyster, den lugna svensken som vill vara uttrycksfull jugoslav. Hon är akademikern som kan allt om världens konflikter och den ständiga pysslaren som syr om secondhandklänningar och gör egna små hattar. Hon är galet ambitiös och den enda som jag känner som lägger upp tidsschema för sitt eget studerande och faktiskt följer det. Hon är en fantastisk vän. Vi kan umgås utan att prata. Vi kan vara irriterade på varandra en hel dag och ändå hålla ihop. Vi kan glömma bort varandra i flera veckor och ändå vara bästa vänner. Det är så mycket värt att ha en sådan vän i sin närhet. Nu längtar jag till nästa gång vi reser ihop.
Vi satt under uppropet på en utbildning och jag såg hennes skor och tänkte, okej, henne kan jag umgås med. Sedan gjorde vi det, hela tiden, i flera år. Sena sommarnätter, sömnlösa efterfester vin, mat, upp och ner. Vi känner varandra på alla vis. Johanna har världens coolaste utseende och ser tuff ut i vad hon än har på sig, hennes pappa pratar engelska med afrikans brytning men Johanna är den största svensk jag känner. Och riktigt hon kämpar för sin svenninghet. Det hänger ihop med att hon går all in. Och hon är så principfast att hon fastnar i sina egna principer. Ju mer någon (läs jag) ogillar Johannas hang ups/principer/livsstilsprojekt som Måns Selmerlöv, Melodifestivalen eller rottingfåtlöljer, desto mer driver hon frågan. Hon blir liksom taggad av det. Johanna är otroligt framgångsrik och en förebild för många. När hon var mammaledig med sin lilla Leopold bestämde hon sig för att säga upp sig och lägenheten i Stockholm och tog mannen, flyttade tillbaka till Skåne och bytte karriär helt. Från modebranchen och toppjobb till Ikea och chefsjobb. Samtidigt tog hon upp basketen igen som hon tävlat i på elitnivå. Nästa mål har hon naturligtvis redan klart för sig och hon tänker inte vänta några år innan hon är där. Allt ska hända direkt. Johanna har stor integritet, är hård och allvarlig men väldigt omtänksam. Hon är kompisen som kan vara i Stockholm och säga ”ska jag komma ner, jag sätter mig i bilen och kör” om jag mår dåligt. Jag litar på henne till 100% och därför är hon nog den vän som vet allra mest om mig. Jag vet att hon inte berättar vidare, inte ens för sin man, och jag vet att vad jag än berättar kommer hon aldrig döma mig eller vända det emot mig. Och jag är väldigt glad för att få vara hennes sons gudmor, jag som aldrig någonsin ens passat ett barn förut.
Idag är en sådan dag då jag inte är sugen på något alls. Disk är man väl sällan sugen på. Men jag vill inte heller laga mat och jag vill inte alls träffa människor. Eller prata med människor. Eller gå ut. Jag har inte gjort något på hela dagen och nu känner jag mig så oproduktiv och oproduktiv är det sämsta jag kan vara för då blir jag deprimerad. Och T är och giggar, som han kallar det, vilket han är alltid och det suger för om han hade varit här hade jag inte sunkat ihop framför datorn och fortfarande haft sovfrisyr. Jag hade inte varit hungrig, jag hade bokat en resa och gått en runda. Frisk luft hade varit schysst. Det borde vara förbjudet att lämna någon ensam på söndagar. Det är meningen att jag ska titta på film med nöjesguidenjuryn men jag ser bara att klockan tickar på och jag sitter fortfarande här utan att ha ätit något sedan T gjorde äggröra. Förutom pepparkaksdegen och chipsen förstås. Han har lämnat sitt american express och ett pass så att jag kan boka en resa. Men efter att ha surfat ressajter i tre timmar orkar jag inte se en mellanlanding till. Jag vågar inte heller boka. Jag väntar. Väntar på att jag ska vakna till liv. Få tillbaka mitt liv. För just nu har pms:en tagit över med ett visst inflytande av bakfylla.
Jag vill kunna säga till mina barn. ”Vet ni, när mamma var ung var hon på nattklubb nere i Citytunneln. Jo det är sant”.
För att kunna säga det måste jag stå vid ingången på Smedjegatan 23.30 ikväll då det släpps lite extra biljetter till nattklubben som förmodligen bara kommer inträffa en enda gång någonsin. Om jag känner mig själv kommer latheten ändå vinna.
Jag fick ett mail idag från en gammal kollega och journalist på Sydsvenskan som värmde mig och gjorde mig så glad att jag måste få visa. Extra kul förstås att få beröm för sitt arbete med Nöjesguiden av en journalist…
Tycker inte jag har läst någon annan krogrecensent som har en sån proffsig ton, skarp, engagerad men aldrig överlägsen. Heja dig!
Kram säger jag. Jag som hade sådan ångest av att ta över efter Kroon har fått jättemycket bra respons på senaste tiden från alla möjliga håll. Det känns väldigt bra, och det känns också väldigt mycket lättare att planera tidningen nu när jag hittat min egen stil och mitt eget sätt att göra det på. Och om det uppskattas då är jag glad. Det är ju för andra jag gör det här.
Det första som hände vara att Liframannen (typ vaktmästaren) kom för att vi hade anmält att uttaget på balkongen inte fungerade. Det var inte alls sönder. Han tryckte bara på en strömbrytare så tändes lampan. Pinsamt. Sen klädde jag på mig, gjorde en fläta och fick en hejdåpuss.
Tog en knäckemacka med ost och drack kaffe på jobb. Vardagsrutin.
Vid lunch körde jag till Staffanstorp och träffade en kvinna för att göra ett personporträtt. Då får man kakor och kaffe med grädde i. Människor verkar ha lätt för att öppna sig sig för mig, jag veta massvis av en person jag aldrig träffat, och så får jag en kram när jag går. Och idag träffade jag en inspirerande kvinna som lämnade mig med tanken om att man kan göra allt. Det är bara att bestämma sig. Mitt i hennes tragedier, där då jag ser livet som nästan över, mannen gick bort, och hon var sjukpensionär gjorde hon helt nya saker. Hon träffade en man, höll på att lära sig flyga flygplan, hade flygit till kroatien och ätit lunch. Jag var glad när jag körde därifrån.
Sen blev jag besviken och sur. Nog om det.
Under eftermiddagen skrev jag på en broschyr och googlade resor till Vietnam, till Bangkok, till Gambia och Till Cap Verde. Börjar bli frustrerad för att vi skulle åka men inte kommer iväg och det är inte första gången och jag håller på att bli tokig. Jag har alltid, alltid haft resor inbokade. Det får min dagliga motor att fungera. Det där att ha något att se fram emot. Man kan inte låta livet gå ut på att jobba dygnet runt utan att ta sig tid till sig själv. Och man vill ju åka med någon som vill lika mycket, som är engagerad, på, och ser fram emot resan. Så nu måste jag tänka om för att komma iväg. Åka själv, åka en vecka med en kompis i januari eller hänga på ett gäng vänner som åker i februari vilket jag hade tyckt var skitkul. Jag har möjlighet att göra det nu, sen har jag massor av jobb framför mig. Detta har upptagit nästan all min tankekraft idag. Jag vill ju allra helst åka med den jag älskar för jag tycker det är så förbannat mysigt. Förra årets långresa när vi bara satt och drack öl på stranden, gick hem tidigt och tittade på thailändsk tv i flera veckor var så sjukt värt. Men Men. Att resa med kompisar blir något helt annat och några av de roligaste resorna jag gjort har varit med ett gäng vänner.
Jag gick hem från jobb och åt en macka.Tog mig till Forum och höll en klass BodyStep som är en hård och atletisk träningsklass enligt ett koncept från Nya Zeland. Jag höll på att dö själv men hade roligt som vanligt. Kunderna är så söta och ger massor av energi tillbaka och tackar alltid för klassen efteråt. Jag har haft den i flera år.
Gick genom staden hemåt, förbi en kille som spelade fiol och tänkte på hur mysigt det skulle vara att strosa runt, slinka in någonstans och ta något varmt att dricka för att vila armarna som burit runt på julklappskassarna.
Duschade och åt resterna av de goda Canneloni som min sambo lagade till oss igår. På tisdagar är jag alltid själv för T sjunger så nu ska jag dricka glögg för tredje kvällen i rad (det gör jag i stort sätt varje kväll fram till jul), ringa några telefonsamtal, kolla Nöjesguidenmail och fixa.
