Folk som – titta på mig jag är så galen – är jag inte rolig – jag är så tokig – ta en semesterbild på mig nu när jag klättrat upp i trädet så att alla får se hur himla crazy jag är – jag är så himla konstig…
Och så säger de något som är helt normalt. Typ, jag gick genom stan med en tröja ut och in. OCH VISSTE OM DET. Fattar ni GENOM HELA STAN. Jag är helt galen.
Soffångest.
Jag kommer inte kunna sova i natt. I morgon måste jag ha bestämt mig. Bordet som ska stå framför är ett Smile av Johannes Andersen.
Inte i den här grå på bilden. Men i svart skinn och ben i valnöt. Den är ny och halva priset fram till i morgon.
Å så fin jag dör. Men lite för liten.
En ny kostar 107 000 på Svenssons i Lammhult. Förstår inte. Finns det folk som köper soffor för de pengarna. Men ja, denna är en äkta Börge Mogensen men begagnad och en sjättedel av priset.
Också väldigt söt, men kanske inget man sjunker ner i för att titta på TV.
Det hände något fruktansvärt i helgen. Jag tog upp en plastlåda ut källaren med vinterjackor som jag sparat. En lång fårskinnskappa, en väst i fårskinn, en vinterjacka från Spirit, en väst från J Lindeberg. Okej, jag har namedroppat nog. En värdefull låda med andra ord. När jag öppnar locket hittar jag en mössa i lammskinn överst, tar den på mig och skojar lite. Sen känner jag det. Lukten. En märklig frän lukt. Något helt annat än instängd vindslukt. Jag lyfter på en av jackorna som ligger överst och möts av en hel koloni av krypande djur. Hela plastlådan är ett malbo och det bara kryllar och allt är uppätet och jag får fullständig panik. Det kliade över hela kroppen och jag var tvungen att tvinga min sambo ner med lådan i källaren för att slänga alltihop. Det fanns inte en chans att rädda ngåot.
Sen pratar jag med min mamma som jag fått fårskinnskappan av som berättar att hon alltid haft den på vinterförvaring. Bra. Det gav mig ännu mer dåligt samvete.
Då fick jag plötsligt tillfället att berätta att jag har ganska jobbiga sömnproblem i perioder så att jag måste ta insomningstabletter utskrivna av läkare. Min hjärna gillar att jobba natt och tvingar min stackars kropp att vara vaken. Jag skriver meningar, formulerar mail, har konversationer med olika personer och försöker komma på idéer mellan tre och fem på natten alldeles för ofta. Det händer nästan alltid när jag har mycket att göra. Väldigt opassande eftersom man då behöver sin sömn ännu mer.
Men jag har en låt. Eller några stycken faktiskt. Det är musiken till Body Step, som jag instruerar i på tisdagar. Det är förkoreograferade låtar, det vill säga, det är bestämt exakt vilka steg man ska ta till varje takt och som instruktör måste man öva in varenda steg, alltså varenda takt, i en hel timme. Oftast hysteriska technoversioner i 170 bpm som borde vara omöjligt att somna till. Men för mig blir det som att räkna får.
Dagens humör: Glad, fokuserad, ambitiös
Dagens mående: lugn för att vara jag, kanske trött egentligen!
Dagens borde: unna mig själv och vila, men så var det det där med städa
Dagens frisyr: En liten snurra, fast med hårnålar
Dagens smink: brun ögonskugga från Id, foundation från Young blood, mascara, rouge från FACE
Dagens klädsel: Blå söt tunn klänning med röda, svarta och vita prickar. Svarta skor, röd basker, röda skinnhandskar, svart jacka.
Dagens favoritlåt: tystnad. Jag måste ha tystnad.
Dagens hatlåt: Ett trumsolo nu skulle döda mig
Dagens planer: Dricka mitt vin, städa toaletten, gå till atmosfär och hygge
Dagens vill ha: En man som kommer hem och gör en insats på hemmafronten, och sex.
Dagens längtan: Efter att presentationen skulle vara över, kvällens mat och vin, sängen.
Dagens beroende: av en formgivare som gjort skisser.
Dagens tråkigaste: Personalen på Graffiti Café
Nu är det helg. Lammsteken är upptagen ur frysen, jag har hällt upp ett glas rött vin och tänker ackompanjera det med städning. Kanske. Just nu, efter en vecka med jobb fram till midnatt allt för många dagar, känns det rätt bra att sitta still. Men som jag brukar säga till, det städar för hlvete inte sig själv. Väldigt många tror det. Eller bryr de sig inte och går runt i skiten helt oberörda. Det stressar mig otroligt. Människor som går hem och läser en bok när det ligger ett helt dammrottebo på golvet. Hur kan man tillåta sig liksom. Kläder däremot. Det får ligga överallt på golvet, i stolar, på sängen. Stökiga är okej, men skitigt är inte okej.
Hallå. Jag är danslärare. Jag kan dansa till allt.
Men bäst dans är definitivt till Ragga. För det är så sköna beats som får rumpan att skaka. Hip hop har sköna mjuka gungiga takter som får kroppen att göra likadant. Och så house. Som är den absolut roligaste dansen och den svåraste. Och musiken är så förbannat äckligt skön att jag inte kan hitta några ord. Det får mig att längta efter tomma industrilokaler, eller en svettig immig danssal och så beats. Bara beats som går och går och går. Hur kan man inte bli helt matt av house och alla de benämningar som olika grenar ur den har fått, minimal techno och dirty och bla bla bla. Allt går i alla fall in i mitt hjärta och ner i mina dansben.
Jag slipper helst att dansa till rock. Det går liksom mest bara att hoppa upp och ner.
