Jag är i Luleå. Och är man ute och reser då tar man minsann seden dit man kommer, provar nationalrätten lär sig några fraser. Jo män visst.
Här uppe ska McDonalds inte tro att de är något.
Uppdatering: Har precis fått veta att i Luleå äter man hamburgare med bestick. JAG GJORDE ALLTSÅ FEL! Och McDonalds försökte öppna i somras och fick lägga ner lika snabbt. Andra gången gillt.
Om jag är sur, arg eller ledsen så finns det ingen låt i världen som kan ändra på det. Tvärtom. Då vill jag att det ska vara helt tyst så att jag inte har något som helst att reta mig på. Men om läget är neutralt kan det få mig från degigt tillstånd till att skina upp och det kan nog se ut som att jag kan gå från 0 till 100. Jag kan i alla fall stå på en klubb och i stadiet att vilja gå hem men spritta ut i dansutbrott om rätt låt går på. Det kan fylla på all energi som behvövs. Det är mest låtar som gör att min kropp bara vill dansa som gör mig glad. Att dansa gör mig glad. Men det finns andra som gör mig sprudlande och får mig att brista ut i ohämmad allsång, ofta något töntigt eller enkelt. Som Håkans – Känn ingen sorg för mig i Göteborg. Förstår inte de som inte förstår honom. Han är briljant.
En av de värsta låtarna jag vet är den här. Jag blir bara förbannad när jag hör den. Den är så dum, så död, så idiotisk text, så trallvänlig och naturligtvis spelas den utan censur i butiker hela tiden. Låtar som är självskrivna som riktigt dåliga och aldrig ser dagens ljus retar mig inte alls så mycket som en låt som är självklart dålig men ändå ligger på topplistor.
Sandi Thoms, I wish I was a punkrocker alltså.
Om du inte har fått tag på någon tidning på stan ännu och läst min krönika i Nöjesguiden börjar den så här:
Hej då, du som inte har skit under naglarna 2011.
Det började med att jag köpte en basilika på Ica, du vet en sådan för en tjuga i en liten kruka som alltid förefaller för dyr för sin storlek. Men i stället för att slänga den nedklippta lilla saken satte jag den i köksfönstret och vattnade. Lite varje morgon och kväll.
Jaså, du läser fortfarande? Det var förmodligen något med basilikan som fångade dig. I alla fall, den växte och växte och till slut var det, trots Bruno Mathsson elipsbord, sjuanstolar och en KitchenAid i köket, det mest imponerande i mitt hem. Folk häpnade. Gapade…..
Ungefär som med mat, jag säger väldigt ofta ”ååh det är min favorit”. Men den här, den kan jag kan lyssna på om och om igen och skruva upp och upp och upp.
Lyssna lyssna lyssna.
Alphaville – Sounds like a melody
Efter Sydsvenskans första artikel i serien om att kämpa för att skaffa barn handlade samtalen kring fikabordet om just det idag. Om hur samhället format oss till att tro att vi kan kontrollera precis allt i vårt liv. Att vi inte kan släppa saker och låta det ske utan vill planera precis allt. En graviditet schemaläggs naturligtvis. Nej, det passar inte riktigt nu, nu är det mycket på jobbet. Nej, det passar inte riktigt nu, vi behöver några kvadrat större och kanske en hiss. Nej, det passar inte riktigt nu för jag vill först åka och bila i USA och sen skulle vi ju göra den där resan till Sri Lanka. Nej, det passar inte riktigt nu, jag har precis blivit befordrad. Nej, jag har inte tid nu jag har ju precis börjat spela tennis. Schemat fylls på.Vi skaffar barn allt senare i livet för det finns ofta ingen given tid då det passar, det finns alltid något ivägen. Och ju äldre vi blir desto svårare blir det att få barn.
Så kommer kanske den där luckan i kalendern, förhållandet känns stabilt, vi har inte bråkat på ett tag och vi får hem Linas matkasse varannan vecka så att vi numer hinner äta kvällsmat ihop. Vi ligger kanske inte så ofta längre men vi vet ju vilken dag i månaden som är viktigast. Så vi gör det. Men det går inte. Och plötsligt vänds livet upp och ner och det blir inte alls som man tänkt sig och man bannar alla de år som varit uppbokade i kalendern till annat som inte längre spelar någon som helst roll för nu är det här det enda och det enda som spelar roll. För vi hade ju bestämt. Det passade ju nu. Vad har man förresten för rätt att säga att det inte passar. Att göra en abort för att det inte passar. Vad egoistiska vi har blivit, vad bekväma. Vad lätt vi kommer undan. Nej, vi borde nog inte tänka så mycket och planera så mycket för plötsligt ter sig livet annorlunda än man tänkt sig och vad besviken man blir när man inte kan kontrollera varenda detalj. Inte ens sin egen kropp.
25 % av alla graviditeter slutar med missfall säger de på mödravårdscentralen. Det är få som pratar om det och allt för många studsar runt och tror att man kan göra barn när som helst, lätt som en plätt. Det lärde man ju sig på sexualkunskapen. Men vad sanningen börjar synas nu när många vänner försöker. En av dem tittade på mig och sa ”Karin, vänta inte för länge” och han sa det inte med ett menande leende som barndomsvännerna på FB. Han sa det med en blick som gått igenom flera jobbiga år av saknad och försök. Men min iCal (som man kan synkronisera med sin partner så att man har fullständig kontroll över varandras tider och kan planera utan att prata med varandra) den är fullbokad.
Det är bra att Sydsvenskan skriver om det här.
I morse läste jag en möed trävled artikel i Sydsvenskan om en blogg där de lade upp bilder på borttappade vantar. Men två frågor uppstod:
Varför fotograferade de vanten och lät den ligga kvar? Varför inte samla ihop dem och skicka till de som hör av sig. Eller göra som i Lund där någon skapade en plats med tvättlinor och hängde upp alla upphittade vantar på.
Men den största frågan; varför hade Sydsvenskan fällt in en ruta med ”Ordspråk som handlar om det här”? Ja det var ju precis det jag undrade när jag läste artikeln som låg på ett uppslag, vad finns det för ordspråk som passar detta? Kan de inte ha en faktaruta med sådan viktig information? Och som de läst mina tankar, fanns den där. Faktarutan med fyra ordspråk. Bland annat; ”Passa som handen i handsken”, ”Det som göms i snö kommer upp i tö”.
Det kanske är det nya. Att försöka hitta några ordspråk till varje artikel.
