Jag älskar vägen hem till mig. Genom parken som delar Ribban från stan. Det tänker jag på varje gång jag cyklar till kontoret. Att det är världens bästa väg. En snirklig grusstig mellan träd, förbli en sjö, över en liten bro och under fågelkvitter. När jag flyttade in till stan efter flera år i Slottsstaden saknade jag den här vägen mest. Ett avbrott mellan jobb och hem. Ett avbrott mellan stress och lugn. Ett avbrott mellan publikt och privat. Ett avbrott mellan hon och jag.
Igår tog jag med min praktikant för lite lunchyoga på Top Dollar. Reklambyrån med snyggast lokal i Malmö. Lagom NY-känsla i en lagerlokal i Saltimporten, som med en Malmöbos inställning ligger helt för långt bort. Det tog en kvart att cykla inklusive en obligatorisk felsväng.
Efter det en lunch i Ola och Sebastians nya lunchhål med utsikt rakt ner i hamnkajen. Råa gementväggar, långbord i rått trä och rå koriander på toppen av dagens gryta. En toppen dag och sol på det, kan man säga.
Om någon berättar att de inte kan sluta tänka på en. Som står i din lägenhet och har lagat lagat middag när du kommer hem från träningen. Som kysser dig hårt i en gång på IKEA som om inget runtomkring finns. Som, fast du surar, är arg och otrevlig och inte ger ens hälften tillbaka står där och hoppas. Som hellre hjälper dig spika hyllor eller packa upp lådor än att gå ut med vänner. Som fantiserar om dig i ett hus på landet med knotiga äppelträd. Som ringer om du mår dåligt. Som köper tulpaner för att du haft en jobbig dag. Som tittar in i dina ögon och säger att hen är så kär och önskar att du bara sa samma sak tillbaka. Som riskerar och raserar allt för ett kanske. Då kan man vara ganska säker på att hen fortfarande läser det man skriver. Hej.
”Kärlek kan inte ibland vara för evigt. Kärlek varar för evigt. Alltid. Annars är det inte kärlek. De som hävdar motsatsen har aldrig varit kära. Jag tror knappt de har varit förälskade någon gång. Förmodligen jobbar de på MTV, NRJ eller Mix megapol, vad nu det har med saken att göra”.
Jonas Grönlund, 24 år. Året är 2000. Helt Fantastiskt.
Idag har jag hoppat utan stigbyglar med ovilje. Hindret var så litet att hästen blev rädd för det och överraskade med ett jättehopp och utan stopp mot nästa hinner och rakt in i väggen.
Typ galopp galopp galopp ”wooops vad är det där för konstiga bommar i en hög? Jag tvärstannat. NEJ förresten jag gör ett jättehopp över” sen ”aha det är hinderbana, vad kul, jag vet hur man gör, häng på” med ryttare som en vante där uppe.
Svettig idag.
Jag hittade precis exakt en sådan lampa jag haft en bild i huvudet av och gått och letat efter. Det är sånt som nästan aldrig händer. Okej, det var inte jag som hittade den det var min vän Sanna (surprise hon är AD). Så finns den i London och kostar 2000 kr. Jag behöver minst tre till min lamphimmel och har redan svullat i lampor från Artilleriet. Sveriges kanske snyggaste inredningsbutik. Det dumma är att London just mailat mig och sagt att det går så bra så att beställa från dem till Sverige. Det här blir en mycket mycket dyr lamphimmel. Varför kan jag inte bara falla för något enkelt på Bolaget.
Pannkakor med en en vän på söndagen, lunch med en vän igår och lunch med en vän idag. Alla Art directors.
Det vore dumt att låtsas som det är en slump att de flesta av mina vänner har just det yrket. Flera har jag jobbat med. Andra har korsat min väg (ok, den lilla branschstigen då) och fastnat vid min sida. Och förutom att man rör sig i samma liv har man förmodligen lite av samma referensramar.
Tänk vad spännande om någon var veterinär, eller biokemitekniker (finns det något som heter så ens) eller sjökapten. ”Nu ba blå, njaaa mer kornblå”. Nä skoja, vi pratar mer liv än jobb jag och mina vänner. Vilket är förbannat skönt. Får lust att skrika högt och börja steppa på bordet när man umgås med folk som är ”vänner” men inte pratar om något annat än jobb. Torkar ut av tristess.
Min förmiddag har varit tokvilsen och stressad. Jag åt en lunch med Lina och åt allt i ett naffs och skakade med foten samtidigt och pratade i ultraspeed vilket fick henne att säga ”Karin, vad pratar du nu om. Herregud jag kommer gå ifrån den här lunchen helt stirrig”. Egentligen har jag nog ingen anledning men ibland är den där öppna ytan av fullkomlig valmöjlighet och frihet inte alls så bra som man tror utan tvärtom, otroligt stressande. Sen vände dagen. Något. Jag kan känna mig lite lugnare. Lite mindre vilsen. Även om ingenting egentligen har hänt. Förutom en fråga.
