Köp senaste numret av Mästerkocken på Pressbyrån eller Ica eller nåt och läs och lär om kaffe. Jag har skrivit två och ett halvt uppslag om Solde och kaffe i det senaste numret och Jesper Berg har plåtat.
Månad: mars 2012
Grattis Skaune
Igår skrek jag rakt ut. Det var när Belle Epoque tog hem priset som Årets hjärtekrog. Jag tycker det är väldigt roligt för dem och ett pris som verkligen passar krogen som blivit Malmös stora källa till mänsklig värme. Och så har de bra drinkar förstås.
Andra Skåningar som vann var Daniel Berlin som jag hyser ett stort hjärta till, inte bara på grund av matlagningen, att de unga kockarna från Skåne lyckas göra en helt fenomenal meny för nio bord med två personer i köket och att hela familjen jobbar i restaurangen, men också för att de kommer från Landskrona. Och Grand hotell i Lund vann pris för bästa vinupplevelse.
Bäst i Sverige
Jag och Sveriges bästa krögare vet inte varför vi blundar hårt men vi gör det ihop. Jag är på White Guide galan och firar vinnarna med middag med gänget från Frantzén/Lindeberg som vann
Finfinpriset.
Ps. Läs mina tweets för mer. God natt. Jag har en deadline på en recension i morgon och har blivit mobbad hela kvällen för att jag sa att jag skulle jobba på ett coffice i morgon. Så nu låter jag bli.
Ooooaaaaaaah
Varför lyssnar alltid kriminalare på opera i serier? För att det är kusligt? Jag blir helt nervös av ylandet och kan inte lyssna på konversationerna. Det är i och för sig helt meningslöst eftersom de suger. Den bästa operan jag varit på var i Budapest. Jag sov hela tiden. Den sämsta var en i Malmö som var ett stort skämt.
Copymiss
Kommer till flygplatsen och får ont i min lilla copymage. Det får jag varje gång jag kör till Sturup och ser Sydsvenskans reklamskylt. Det är jättebra tänkt. En skylt som utnyttjar platsen och blir fyndig och lämnar ett litet leende samtidigt som de säger precis vad de ska och är därmed relevant. Både för läsaren och för varumärket.
”För dem som inte vill vara helt borta”.
Men det ska ju så klart vara
”För dig som inte vill vara helt borta”
Sådana små detaljer bryr jag mig om om dagarna.
Känns sådär, hen.
”Det största funktionshindret är trots allt kärleken”
Är man någonsin så stark som när man är själv? Är man någonsin så svag som i en relation?
Svag behöver i och för sig inte vara fel. Det kan vara vackert att våga lämna sig till någon. Låta den se. Men så fort man gläntar på sina hemligheter, sina tankar och känslor och ger dem oredigerat till någon blir man sårbar. Eller mer sårbar. Dörrar kan öppnas sakta en och en. Kommer man till sista öser kanske innehållet ut oförberedd och överväldigande. Jag känner mig alltid psykiskt starkast när jag är själv. Utan någon att landa på, förhålla sig till eller ständigt hjälpande. Utan någon att längta efter, tvivla på eller känna sig osedd av. Men med rätt person kanske funktionshinder är fantastiskt och snarare stärkande.
Jag tänkte bli kulturytlig, sluta skriva om känslor och bara om film, musik och rapportera om var jag drack gårkvällens öl. Men så läste jag en filmrecension med orden ”det största funktionshindret är, trots allt, kärleken” och kunde inte skriva utan att känna. Eller känna utan att skriva. Jag skulle bli ett tomt hål. Substanslös. Så jag fortsätter vara som jag är. Och skriver som jag gör. Kanske inte om vad som hänt men om vad som känns. Med en eller två dörrar stängda.
Mörk kärlek
Tar över
Och finns över hela stan. Känns mycket mycket bra att avsluta veckan så här.
För att snart ta hem en snickarkille som jag brukade tjuvringa som tonåring (tjuvringde alla killar med långt hår) och sedan fira med bastardvin men den mest välklädda herren i stan och prata ut om livet. Sedan hem för att låna ut min dusch till en kompis och äta take away och sedan dricka drinkar med lesbiska basket- och fotbollsproffs utan en man i sikte.