I morse var jag på DR-akademien och lyssnade på föredrag för reklambranschen. Det konstaterades från scen att det var ”mycket mer färgglatt och färre svarta kostymer” i Malmö, än Göteborg och Stockholm dit föredragsturnén har gått. Jättepositivt och kul tyckte Stockholmarna på scen. Men alltså är det?

En man ska just lämna caféet när han vänder sig till mig och entusiastiskt ger mig komplimangen…

”Det är jätteimponerade att se när du sitter och tittar ut genom fönstret och samtidigt skriver på datorn”.

Små kunskaper som jag sällan tänker på eller blir uppmärksammad för är sådana som att kunna skriva snabbt utan att titta på tangenterna eller skärmen, och att öppna ölflaskor med tänderna.

Många känner sig stötta, uthängda och utpekade i bloggar, twitter och andra forum då de känner sig träffade även om inga namn nämns – befogat eller obefogat. Men har ni lyssnat på radio? Varenda dag drar radiopratarna någon historia om ett ex, om sin tjej, om en kompis eller om en chef. Historier från egna erfarenheter, som just exakt i denna sekund när radioprataren säger ”En gång somnade mitt ex i soffan och hade dreglat jättemycket och så fick jag det i munnen när jag skulle pussa henne…”. De flesta som lyssnar vet inte vem han pratar om. Den berörda, kanske någon vän vet. Precis likadant är det med exempelvis bloggar. Så vad är skillnaden. Att det skrivna ordet är befäst och för evigt medan ord i radio liksom vaporiseras och är därmed inte lika farligt. Av någon anledning går de flesta omkring och tror att allt handlar om dem själva. Vi har kanske alla våra egna världar där vi själva är solen i mitten. Men det är inget nytt att berätta om sitt liv och det man är med om. Och det är ganska svårt att berätta om sitt liv utan att beröra andra människor, precis som i p3 och dreggelhistorien.

I morse vaknade jag och tänkte ”phu vad skönt, jag ligger i min säng”. För under natten var det en svartklubb ovanför min lägenhet som hette Tarantino. Jag och några vänner tog oss upp via en vindsstege men var tvungna att avbryta eftersom det stod en potta ovanför stegen med bajs.

Fullt med folk hade tagit sig till området, kom med de gröna stadsbussarna och folkades på gatan. Jag tänkte ”varför här”, ”varför just ovanför min lägenhet”. På morgonen när jag kom hem till min lägenhet hade alla fönster krossats av svartklubben ovanför, möbler hade vält och vinden drog rakt in i rummet och jag blev livrädd över att katten skulle ha ramlat ut. Han låg dock och sov tryggt i sängen. Men jag var vansinnig.

Jag gick ner i foajen, eftersom det då kommit fram att min lägenhet låg i ett gammalt hotell och en del rum var fortfarande kvar. Jag kom ut på gatan och upptäckte att jag bodde i ett helskumt område. Som ett gangsta chinatown med en ”platta” och massor av sjabbiga krogar. I fönsterna hängde dreadlockssnubbar i sjalar från taket och gjorde akrobatiska konster. I varje fönster med en ”akrobat” kunde man köpa droger. Det var tecknet. Jag var paff över att om man bara gick ut genom en annan ingång från mitt hus kom man in i ett helt annat område som jag aldrig upptäckt.

I frukostmatsalen satt hotellgäster och boende, jag skrek: ”Vem har mer köpt lägenhet i det här huset?!”, ”Vet ni att det nu ägs av någon annan”. Dagen innan svartklubben öppnade hade tre tjocka serbiska maffiosos köpt hela huset. Så vi kunde inte göra något alls.

När jag skulle tillbaka in till min lägenhet var ett galler nedfällt och jag var helt fullkomligt maktlös. Jag kom inte in i mitt hem, till min katt och jag kunde inte göra ett skit. ”Så här var det ju förra året också” sa en kvinna och kom gående med sin haltande häst som jag inte vet vad som hade med saken att göra, men hon skulle reklamera den hos maffian.

Den drömmen alltså.

Varför kan inte brevbäraren hämta post när hen ändå lämnar? Det är ju jättesmart. För mig tar det veckor att posta ett ynka litet brev för att jag alltid glömmer att ta mig till en sådan där gul brevlåda. Det kan ligga i väskan i flera veckor.