När jag som 17-åring bodde i USA drack jag 4-5 burkar läsk varje dag. En till frukost och sedan körde jag på. Jag utvecklade en otrolig träffsäkerhet när det kom att pricka vilken sorts coca cola jag drack. Exempelvis råkade någon ha beställt coca cola istället för Pepsi under en match vilket fick mig att spotta rakt ut. Har man druckit Pepsi varje dag i tio månader smakar en coca cola beskt. Beskt? Helt sick. Jag dricker läsk ca 5 gånger om året. Har liksom haft min ranson.
Månad: juni 2013
Den obligatoriska mikrovågsugnen
Det verkar omöjligt att hitta ett hotell i USA utan mikrovågsugn. Inte för att jag letade efter det. Men med tanke på storleken på portionerna och att man alltid går från en krog med en låda rester fyller den ju ett i det närmaste existentiellt behov over there. Alltid denna mikrovågsugn.
Förresten är det kul att uppleva andra svenskars första reaktion på fenomenet doggybag i USA. Blickarna när någon tar med sig maten hem…. Inte bara första gången de ser det på restaurang utan andra, tredje, fjärde… Det är så otänkbart att det är som att titta på ett djurprogram med exotiska djur som man aldrig sett tidigare. *Va, kolla de tar med sig det hem”. Även när man förklarar att ”alla gör det, det är ju bra för miljön, sparsamt och eftersom det är XXXL-portioner kan man aldrig äta upp (förutom pappa)” så är de lika förundrade varje gång det händer.
Intimhantering på USAs flygplats
På flyglatser i USA får man gå igenom en lite mer avancerad kroppscanner än hemma. Man ska gå in i burken, ställa sig, lyfta upp armarna i taket och vänta på att de scannar din kropp. När jag gick igenom gjorde den utslag. På en datorskärm som visade en människokropp kunde man se var.
Mellan mina ben.
Det är förmodligen det absolut sista stället man vill att en scanner på en flygplats i USA ska ge utslag. För vad som händer sedan är att de kollar igenom alla dina grejer och gör tester på allt i din väska. Sedan tar de in dig i ett övervakat privat rum där två personer närvarar för att undersöka dig lite närmre. Det är bara att le och hoppas på det bästa.
När jag stod utanför rummet och väntade på kvinnan med nycklar visste jag inte vad som skulle hända. Skulle de klä av mig, använda verktyg, tvinga mig att kissa. Att protestera kändes inte som en bra idé. Men jag klarade mig med en intimare form av genomgång av min kropp av två kvinnor, utan att behöva ta av mig något.
Jag undrar dock fortfarande vad det är jag har i mitt underliv.
Cream, is that milk?
Var på McDonalds (ja, det går inte att få tag på så mycket annat på de amerikanska motorvägarna). Efter en wrap bad jag om kaffe med mjölk. ”Milk? You want milk in your coffee?”. Killen tittade på mig som att jag var den märkligaste människan på jorden och jag övervägde under några sekunder om jag sagt fel. Till slut fick killen hämta assistans som förklarade att det var cream-knappen som han skulle använda. Med skeptisk min undrade han trevande ”Oh cream is milk?
Herregud.
Välkommen till landet där det är lättare att få en kaffe med hasselnötsgrädde, vaniljgrädde eller choklad än vanlig mjölk.
Otippad rappare
Men älskar denna stad. Kom precis en bil med hård hög hiphop. Vänder mig om och ser en helt vanlig bil med alla rutor nervevade och en gammal vit man vid ratten. Helt otippad. Samtidigt på gatan står det en skitig tiggare och mumlar ”I hate rap music” om och om igen och till slut skriker han till mannen som håller på att parkera att han ska veva upp rutorna och stänga av.
I min gammelmorfars fotspår över hela USA
Ja, jag är på en galen resa. Någonstans gudvetnär formar sig mina föräldrars road trip över USA till något helt annat. Det börjar med att mamma är ute på nätet på en släktforskarsida och ser att någon är inloggat och kollar på samma släkt. Hon skickar ett snabbmeddelande. Pling, hon får svar. Där startar vår resa.
Jag har alltid haft släkt i USA som jag träffat flera gånger hemma och over there men nu dök en helt ny rad av människor upp. Och från att ha varit en vanlig roadtrip ändrades resan till en släktträff från New York, till Minneapolis, till Princeton i ingenstans, till San Fransisco.Och så en detour till Washington state för att, efter 17 år, hälsa på den lilla hålan där jag bodde och gick sista året i high school.
På vägen har vi träffat en jazzmusiker i NY som reste runt på en båt som mina föräldrar mötte upp i Helsingör och blev vän med och som forskat på vår släkt sedan han var 9 år gammal (lite nördig ja). En man som jobbar med att tillsätta NY nästa guvernör och visade bilder på allt från sig med danska kungahuset till politiker. En apcool 79-årig tornadohunter , mjukvaruutvecklare som som lever på en app de skapat och en tant runt 90 med typ tourettes.
Det visar sig plötsligt att jag har en kinesisk släkt som tog ut oss på dim sum (den bästa jag någonsin varit på Hong kong inkluderat) och mexikansk släkt som lagt till mig på Facebook.
Vi har kört igenom ökenvärme, rakt in i snöväder uppe i berg med sommardäck och stup 2000 meter ner. Vi har kört i ett helt vansinnigt åskoväder (alltså har aldrig varit med om något likannde. Våra sommarblixtar är ett skämt) och blev omkörda av en ”Extreme tornado hunter-bil”, fått punktering på bilen och har bott på sunkiga motell i ingenstans där endast whisky har fått oss att somna.
Jag är ute på en rätt unik resa. I min gammelmorfars fotspår, då han flyttade till USA. Inte nog med det. Även min mormors sida flyttade till USA och just nu somnar jag i ett hus hos en annan Karin och som är en kopia av min mamma som heter Eva-Karin.
Jag är så fullproppad med intryck att det inte finns någon börjat och inte något slut. Allt jag skulle vilja berätta är just nu fragment och varje kväll har jag somnat hårdare än någonsin utan en minut över till annat än sömn.
Apropå det. Godnatt.
Hipsterskalan
Var är mina tår
Kim versus Berlusconi
Pappa uppdaterar mig med de senaste nyheterna från världen via Dagens industri. Aktieras, Kina i svajning och Berlusconi. Äntligen lite viktiga nyheter. Är 100 % mer intresserad av dagens industris nyhetsflöde än huruvida Kim vadhonnuheter ammar sitt nyfödda barn till Keyne West eller inte. Jesus. Det spelar väl ingen som helst roll för världen över huvud taget. Är helt oförstående till den kändisvurm som pågår runt omkring mig. Kan inte tänka mig att jag ens kulle vara så intresserad av en artists barn eller privatliv om det så var min favorit genom tiderna.
Giffad
Se jag kan inte sluta.
Om någon missat den senaste vågen av GIF-bloggar som kanske startade med Berlinbloggen ”When in Berlin” så ta en runda på nätet. ”When in” har spridit sig över massor av städer, naturligtvis finns det en blogg med samma upplägg om att jobba med reklam och fenomenet är ett faktum. Varför just tumblr vet jag inte?