Godmorgon Borstahusen

Vaknar i ett solklart Borstahusen. Tänker att om jag skulle bo här då skulle det vara här. I fiskeläget. Såg kommunstyrelsens ordförande Torkild Strandberg cykla förbi utan att hålla i styret och prata i mobiltelefon. Bara en sådan sak liksom. Och vad passar bättre än att jag just nu jobbar med ett projekt för Garbergs Malmö om Borstahusen och har suttit här på plats och filosoferat ihop texter om gatorna runtomkring.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

17 kg +

20140326-194116.jpg

Det är lika komiskt varje gång någon säger att det inte syns att jag gått upp i vikt. ”Det sitter bara på magen”. Visst, fram tills för två veckor sedan stämde det. Men att det inte syns nu, det går jag inte på. Antingen visar vännerna överdriven hänsyn eller vet jag inte vad de ser. För min hals är borta, , ansiktet är runt som en kanonkula och överarmarna ser ut som två fläskkorvar som jag inte känner igen. Var är mina välsvärvade pushuparmar? Jag är som en stor vattenballong. Bara senaste veckan har jag gått upp 3,5 kilo. I morse blev jag anfådd när jag tog på mascara. Hur jag kommer se ut om en månad det vill jag inte ens tänka mig. För chokladet det klarar jag mig minsann inte utan.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Några ord om hänsyn

Hänsyn. Det är ett väldigt enkelt ord som ofta glöms bort. Människor tycker att de får hålla band på sig, förlorar, backar, lägger sig, är passiva, låter bli att säga det där de skulle kunna säga. När det de gör är det som kallas att ta hänsyn. Har det glömts bort?

Att inte attackera, kasta, slå eller kalla någon för elaka tillmälen är eller borde egentligen vara självklart. Och hur svårt ska det egentligen vara. Att visa andra människor hänsyn. Ja, om man ser det som ett nederlag, att man måste hålla band på sig, behärska sig, då är det förstås svårt. Men det är kanske något att omvärdera. Bara genom att byta ut ordet ”vika sig” mot ”visa hänsyn” så får man två helt olika synsätt på samma sak.

Stora förändringar kommer från små detaljer, till exempel att förändra hur vi ser på saker. Vinna eller förlora? Hålla sig högt eller sjunka lågt? Vara passiv eller visa hänsyn? Välj själv.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Ryttareliten får skiten

Programmet elitryttaren kritiseras för att bekräfta fördomen om ridsport som en rikemanssport. Det var väl bara en tidsfråga. Nu heter programmet Ryttareliten och inte Rid & Rön. Och handlar därmed om en elit vilka följaktligen äger dyra hästar  och har välstrukna skjortor eftersom de tävlar. Nej, så ser det knappas ut på landets ridskolor. Men alla i eliten har inte börjat med en champagneflaska runt halsen som många vill få det till. Dessutom tar inte pengar dig till toppen om du inte kan rida. Den som rider vet att det inte räcker med en dyr häst även om det hjälper, eller många lektioner, för att nå dit. Det krävs mer för att vara en toppryttare, precis som på elitnivå inom andra sporter.

 

Med kritiken kommer kommentarer som att ridsporten utnyttjar unga tjejer och ger dem låga löner för att slita i stallet och det hela fortsätter debatteras av människor som inte ens satt sin fot i ett stall. Nej, som uppvuxen på lannet och med ridspö i hand blir jag irriterad. Jag hade lätt jobbat och slitit i ett stall för skitpengar när jag var ung för att få vara på elitstallen eller träna riktigt bra hästar. Det hade legat i mitt eget intresse. Det hör på något sätt till att vara ung, att börja någonstans. Precis som jag slet på restaurang för skitpengar under skitförhållanden – just för att jag var ung men ville tjäna egna pengar och ha kul.

 

Här är en inställning lite mer i min smak än gnäll:

 

”Jag har aldrig varit gratisarbetare åt någon, men jädra vad kläder jag tvättat åt mina hästintresserade döttrar. Nu, så sköter dom det själva sedan många år tillbaka och inte sjutton är dom utnyttjade. Skaffat välbetalda arbeten, därefter skaffat mycket fina hästar och en av dom har uppfödning av dressyrhästar. UTAN en rik förälder osv. Om man verkligen vill, så kan man komma långt, även på detta området. Men det är klart, det krävs hårt arbete, en jädra vilja och absolut inget gnäll över motgångar. Kanske fler skulle försöka sig på det för att gå framåt i livet”.

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Veckor av tystnad veckor av prat

Det tog lång tid innan jag skrev ett ord om min graviditet här och i andra kanaler. Det tog lång tid innan jag kände mig bekväm med att berätta alls. Hur skulle kunder reagera, hur skulle vänner reagera. Alla med glädje skulle det visa sig.

Men vad som är privat och vad som inte är privat blev plötsligt en ny fråga. Som bloggare kan man ha stenkontroll på vad man lämnar ut och inte. Du skriver, du publicerar. Det som för en läsare kan verka utlämnande är i själva verket ett kontrollerat inlägg om vad man delar med sig och inte. Det går att bjuda på sig själv, prata om känslor och dela med sig och samtidigt ha en stark integritet. Grader av självutlämnande och öppenhet. De som känner en ser ganska tydligt var gränsen går och att det som kommer ut är fragment ur en verklighet

När det kom till graviditeten kändes allt tidigare väldigt privat. Dessutom har jag aldrig själv varit intresserad av att läsa andras barnväntarhistorier och tyckt det är ganska jobbigt. Jag ville inte vara så. Men så fort jag sipprade ut några textrader om det hela har jag fått en väldig respons. Jag får både privata mail från kvinnor som läser mina texter som kommer med tips till mig eller har egna frågor och jag läser kommentarerna här i bloggen. Plötsligt förstår jag att det finns läsare som tvärtom, vill läsa och vill dela med sig. Som vill prata och lyssna.

Nu ångrar jag att jag inte började tidigare, med att dela med mig, på mitt sätt. För oj vad det har funnits mycket knäppt, roligt och jobbigt att dyfta som jag inte trodde fanns.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Musik och krystvärkar

Jag sitter denna fredagskväll och lyssnar på musik och försöker föreställa mig vrålont, svett, kräkningar, värkar och profylaxandning till låtarna. Är Ka Moun Ké med Rokia Traroré bra tillsammans med lustgas? Funkar Someone like you med Adele till djupandning? Kan jag vråla till Regulate med Warren G? Svårt att säga. Skulle jag säga. Blundar igen och tystskriker till någon lugn låt i spellistan som mannen, tillika musikexpert, påbörjat inför dagen i maj. Det hela känns mycket surrealistiskt. Finns det ens musik som passar?

Själv föddes jag till tonerna av Grodan boll. Ja, det var på 70-talet.

Någon vän hade med sig en skiva till sjukhuset och de sa okej till att sätta på den så länge det inte var Eros Ramasotti. En stilla undran är hur många som har med sig den där pizzeriaskivan. Stackars barnmorskor.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Kräklampan

Detta att jag inte kan se svarta industrilampor utan att må illa och får kväljningar. Kollar inredningsbloggar och varje gång ett snyggkök med en industrilampa dyker upp så känns det som att ha åkt karusell baklänges och upp och ner och jag vill lite spy. Allt för att jag, i mitt värsta gravidillamående, var och åt på en restaurang med det typiska industristuket. Jag kan säga att mitt yrke som krogkritiker sattes på prov i denna period. Det var bara att ta på proffshatten, avgöra kvaliteten och balansen och bortse från illamåendet och eget tyckande. Men akta er för vad ni gör för det kan söka er långt senare. En bekant kan inte gå förbi sitt trädgårdsland utan att få kräkreflexer för att hon jobbade i landet när hon var gravid.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Fredagstipset: en snyggsida

sitanddelight1

witanddelight4

witanddelight3

witanddelight2  sitanddelight5

Några plock från den snyggaste bloggen jag vet. Sitter i vårt vitkalkade hus idag och jobbar och letar samtidigt inspiration till rummen. Så mycket man kan göra. Men inte på en gång. Det viktigaste först. Då är frågan om det är en kilimmatta, en gasolgrill från Weber, en hängmatta eller, en klänning eller en ergonomisk napp är viktigast just nu. Förresten ska jag bli mig själv igen har jag bestämt. Jag ska fortsätta dansa, fortsätta vara snygg, fortsätta dricka vin, fortsätta inreda, fortsätta rida och fortsätta resa.

Varsågod för denna blogg.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Skoja i min doja ska det vara så svårt

MEN. Att gå en amningskurs, 5 gånger, 2 timmar åt gången? Det känns lite overkill. Är det verkligen nödvändigt säger den oinvigde. Jag trodde bara att man ammade. Herregud alla djur ammar. Whats the problem liksom. Tydligen jättemycket. Det finns amningsskolor, och amningshjälpen och psykologiskt stöd. Tre dagar efter förlossning faller man tydligen i storgråt (om man ingår i den vanliga statistiken) och blir deprimerad för att mjölken kommer igång och hormonerna sparkar bakut. Ljuva liv.

Det är mycket nytt man ska lära sig. Och vara förberedd på. Är i alla fall glad att det finns information att läsa sig till så man slipper stå där dag tre och tro att man är helt sjuk i huvudet.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter