Den enda blogg som berör mig. Inte för att vi säger hej och hälsar när vi ses. Utan för orden och den stora bakgrund och de historier som kan finnas bakom en människa. Som aldrig syns i ett morgonhej vid en kaffeapparat. Det är vad jag vill läsa ur en blogg. Känslor, liv, både det äkta och det putsade. Jag är måttligt intresserad av välskräddade livsstilsbloggar. Jag vill läsa orden ur människors tankar. Det vackra. Och det fula. Det är då en människa blir verklig och äkta. Och fin. Även om det bara är en glimt från ytan är det i alla fall en liten glimt som påminner om att vi alla är bara människor. Vi alla har våra liv. Ibland mer kaotiska än andra. Men aldrig skimrar det i oändlighet i rosa och sammet. Och aldrig smakar det som en nyförlösta bubblor i en champagneflaska. Ibland är det surt. Och det skadar inte att prata om det svåra, det jobbiga, det verkliga i vår annars välpolerade värld.
”Varje kväll pratar han med henne, känner hennes sparkar och berättar för henne att han älskar henne.
Och då släpper min panik och jag vet att det är så här det egentligen borde vara, alltid”.
