Allt jag tidigare tyckt var löjligt tycker jag nu är jättegulliiiiigt. Som att jag har boken ”Boken om dig” stående framme som uppvisningsexemplar och inte Fashion Next. Diagnos: babyförälder.

Snälla ta nappen. TA NAPPEN! Snälla snälla snälla bara ta den. Så ja. Ja bra. Neeeej. Du snälla ta nappen. Bara ta den. Kom igen. KOM IGEN DÅ. Så så ja. Nä. Jo. Ja! Behåll den. Behåll den nu. …. Inte händerna inte händerna. Nej.

Det roliga i att jag just googlade hur man gör pompoms själv. Som OM jag skulle göra det. Får lite allergi av att tänka på pyssel. Jag gillar att planera, organisera och bestämma men inte att göra. Det mesta går ju att köpa. Hitta! Allt från trädgårdshjälp till pompoms. Och ja, tid är ju pengar. Ett alternativ är att vara strategisk vid val av partner och välja någon som kompletterar dig och snickrar det där bordet du skissat upp eller pysslar ihop de där pompomsen. Där lyckades vi inte riktigt i vår matchning. Men spellistor, kakor och inlagd rödlök – det behöver jag minsann inte köpa mig till.

Vaknade med bajs, kräk, kiss och bröstmjölk på mig. Ingen fylla. Ingen fetisch.

Försöker acceptera att jag är fast här på lannet. Jag har i alla fall en hel leverans av naturvin om det krisar. Samt en gräsmatta. Men mest åkermark att vandra på och oj vad jag saknar stan ibland. Jag visste och sa högt att det skulle bli tufft att vara mammaledig på landet och det är kännbart vad stor betydelse människor, skratt, vänner och rörelse är för mig.

Att åka in och jobba i stan, ta ett glas med vänner eller bara en kopp god kaffe på Noir gör det älskvärt att ha landet att komma ut till. Ett lugnt andningshål som ger energi, trots ogräset. Men att vara här ute hela dagarna är tuffare. Att dygnet går ihop i en enda gröt av amning och sömnbrist utan ens utrymme för tandborstning adderar naturligtvis till känslan av instängdhet. Solen strålar ner i trädgården och jag kommer inte ens ut på en hel dag. Fast jag är hemma. Hur är det möjligt? Det går inte att förstå förrän man är mitt i det.

Att ta sig iväg är numer ett projekt inkluderat skrikande barn i bilstol och barnvagn som ska transporteras. Istället för att bara ta hissen ner till asfalten, gå en runda i parken, slänga ut en filt, ta en coffee to go från Gateau och mata en gås. Jag romantiserar naturligtvis det hela. Staden eliminerar varken sömnbrist eller amning från schemat och den där gåsen hade kanske fått klara sig utan rester från Saltimportens surdegslimpa från Ericsons hem. Men ändå. Det tål att tänka på om man är redo innan man packar ner bohaget och byter hyra mot höga elräkningar. Och om det är läge nu eller sen.

Snart är krusbären mogna, barnet sover mer och jag vågar köra själv med det lilla knytet där bak trots att en dag på stan både innebär skrik i butik, amning på allmän plats och blöjbyte och klädbyten i obekväma ställningar.

Dagen då jag försökte mig på att sätta på regnskyddet på barnvagnen. Dagen jag av upp. Om jag fick tillbaka det i den lilla påsen från Emmaljunga? Nä. Inte det heller. Jag är inte den som Gud gav tålamod eller logiskt tänkande.

Äntligen snyggkläder och klackar! Trodde jag. Är förpassad till stretchlinnen lätta att slänga fram ett par tuttar ur och skjortor. Något min garderob inte har ett överflöd av och jag är inte riktigt sugen på en shoppingtur på stan. Herregud jag har knappt fått ut min kropp i trädgården på en vecka. Vi började bra med restaurangbesök med nyfödd i Lund (under press av dålig sjukhusmat). Men nu känns till och med en tur med barnvagnen på grusvägen som ett jätteprojekt. Vet man att det innebär storskrik i tio minuter tar man hellre fram tuttarna i soffan för lugn och ro. Höjdpunkten på dagen är de gånger pappan tagit en tur med vagnen, huset är tyst och jag kan duscha, kanske till och med sminka mig – för ännu ett soffpass. För en person som sällan sitter ner är 12h amning typ per dagtid en minst sagt psykisk påfrestning. Och när mannen åker in till stan och tar en kaffe på Kaffebaren eller säger ”jag tänkte sova lite längre” undrar man vad Eva tänkte där i lustgården när hon straffade kvinnan för all framtid. Frihet vänner. Det är en lyx. Egentid kommer snart (förhoppningsvis) vara en del av mitt dagliga vokabulär.

Det är man själv som väljer vilken sorts förälder man vill vara. Vilken pappa vill du vara? Vilken mamma vill du vara? Varje handling, varje ord är ett val. Det går aldrig att skylla på någon annan eller annat för förlorad tid, för vad du gjorde eller inte gjorde. Varje dag gör man val. Hur man beter sig, vad man säger och gör – det är ett val. Man kan bli arg med all rätt, sårad och upprörd men reaktionen är helt och håller ens eget ansvar.

Och varje dag gör man val. Varje gång man säger att man inte hinner hinner man något annat. Varje dag väljer man bort något för att prioritera något annat. Tid kommer inte tillbaka och du väljer själv vad du gör med den. Vem och vad som är viktigast. Vem och vad som kan vänta.

Alla borde då och då tänka efter, vem vill jag vara. Aldrig skylla den man är på någon annan. Och du är dina handlingar.

Just nu snurrar tankarna kring vilken mamma jag vill vara och vilken miljö jag vill att han ska växa upp i. Det är mitt ansvar. Hela hans liv är mitt ansvar. Och pappans. Vi väljer vilka föräldrar vi ska vara, hur han ska se på oss och hur han ska må. Ett överväldigande enormt ansvar. Som ingen annan kan ta förutom vi själva. Omöjligt att trampa fel i och göra misstag. Men för mig är han anledning att göra allt så bra jag kan. Så fint jag kan. Så tryggt jag kan. Känslan av att hålla det lilla livet är obeskrivligt. Att vilja skydda honom från allt som kan skada. Och det gäller även det hos mig som kan skada.

Vi är alla människor men vi kan alla vara en bättre version av oss själva och göra vad vi kan. Ingen annan kan göra det åt oss. Bara vi själva. Vill man förändra måste man titta på sig själv. Livet förändras inte åt oss. Mitt beteende är mitt ansvar. Hans liv är mitt ansvar. Och livet är för evigt förändrat. Så även jag.

Förvirringen när jag skriver två inlägg med samma bild och innehåll för att inte skriva om andra saker alls.