Jämställdhet med utrymme för glitter och rosa tack

 

maxida2

”När min dotter sätter på sig sin Stormtrooper-dräkt, topp till tå-warrior och med en mask över ansiktet, så är hon en ”cool tjej”. Hon får status, jag får status, och jag blir en lite coolare morsa som har uppfostrat mitt barn rätt”. Maxida Märak / Politism

 

Har tänkt på precis detta de många gånger då åttaåringen i huset sade saker som att hon plötsligt inte gillar rosa utan blått. Och ska inte rida mer, ska spela fotboll. Jag tror inte många killar kommer hem och säger tvärtom. ”Rosa är min favoritfärg. Killar får faktiskt också ha rosa”

Jag tycker det är lika sorgset när det är flickor som ska bli coola som pojkar på skolgården och kvinnor som ska uppträda manligt för att accepteras på arbetsplatsen.

Så länge det är så här är manligt normen. Det vi traditionellt tänkt är manliga egenskaper.

Min jämställdhet är när män och kvinnor accepteras för de de är. Inte när det måste bli som män för att uppnå lika bemötande eller värde. Så vad är det vi gör när flickorna ska vara coola men pojkarna ska förbli som de är.

 

Jag hatar ordet pojkflicka. Det sägs med en klang som att det vore något bättre, något tufft och självsäkert. Men hur skevt är det inte om vi fostrar våra barn att få vara som de vill, samtidigt som vi prackar på våra unga att ju mer lik en ”pojke” man är, desto mer skinn på näsan har man? /Maxida Märak

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Mansplainingbänken

Mansplaining är något som beskrivs som män som förklarar för kvinnor hur det ligger till. På ett störande icke respektfullt sätt. Där de på ett så självklart vis pratar som att deras ord väger tyngre. OMed all den pondus en man kan uppgringa med sin uppenbarelse när han ska berätta att ”så här är det va”.

 

Gester som kan ingå:

– Bredda utrymmet mellan knäna och visa makt med skrevet. Nu ska jag i sällskap av min snopp berätta hur det ligger till.

– Höja rösten en oktav. Om vi andra har en samtalsnivå så kommer här mannen och pratar bara lite lite högre. Nu ska jag och min pondusstämma för att berätta hur det ligger till.

– Luta sig tillbaka i stolen, sätta en hand i sidan och vifta lite med en penna. Nu ska jag och hela min fantastiska person berätta hur det ligger till

 

Den mest fascinerande av alla mansplainingvarianter är den när mannen säger det kvinnan just sagt. Han liksom bara tar argumenten som den mest självklara sak i världen utan att skämmas. Skulle aldrig hända tvärtom. Man bara VA? Än mer fascinerande är när hela rummet går på den.

Men mansplaining skulle jag säga inte är något som enbart gäller ”man förklarar för kvinna”. Det kan inträffa att en hel grupp män mansplainar varandra. Och då mina vänner har vi underhållning på hög nivå. Åh vad jag älskar kommunikation och att vara åskådare kring hur den fungerar.

Igår utanför Kronprinsen, detta fantastiska köpcentum, satt tre gubbar med armarna bakom nacken och berättade för varandra hur det låg till. Denna konversation innehöll ingen form av lyssnande eller egen reflektion eller öppenhet för andraa åsikter eller att omvärdera sin ståndpunkt. Det gick bara ut på att höras mest och berätta ”jag vet bäst”. Ämnet: Skolans lunchkuponger. Mmmm vad härligt det var att lyssna.

Så ska inte män får uttrycka sin åsikt undrar någon. Jo absolut. Kvinnor med. Det är snarare hur den uttrycks och om det finns en struktur i sättet detta sker, vilket det uppenbarligen gör.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Lamotte har de åsikter han tjänar på?

Och där skrev Lamotte på twitter att han naturligtvis tar betalt för sina FB-videos annars skulle han inte göra dom. Och det är ju det där sista ”annars skulle jag inte göra dom” som liksom drar ner hela äktheten i det som skulle kunna vara äkta. Hade han fått betalt för något han ändå skulle göra, hade driv för och engagerade sig i hade det faktiskt varit en annan sak. Så vem är företaget bakom Lamottes videos? Den som står bakom åsikterna och vinner på dem. De som använder en talesperson för att påverka sin omgivning. Kanske helt enkelt GP för att sprida populäritet för skribenten bara. Men det skulle ju också kunna vara någon helt annan… Det här är det nya medielandskapet. Dagstidningar oroade sig tidigare för annonser som såg ut för mycket som redaktionellt material, men då finns ju alltid brasklappen ”hela denna sida är en annons” någonstans. Eller oroar de sig för att deras journalister blir för påverkade av de PR-meddelande som kommer eller att om det serveras gratis kaffe på pressfrukosten så är de köpta. Lägg pengar i en kopp då för böveln. Nej, här har ni dagens stora massa. Bloggar som inte skriver alls vad de själva tycker utan det de får sponsring för, videoklipp som egentligen är betalda och så vidare. I dagens icke-granskar-samhälle så är också lyssnaren otroligt lättköpt. Reklamköparen går rakt förbi de stora pressetiska tidningarna och lyckas ändå i det okontrollerade mediebruset. Lobbying vänner lobbying.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Lobbyism folket, lobbyism.

Läser om vaccinet mot svininfluensa som alla hysteriskt gick och tog och som sedan visade sig ha förödande konsekvenser för en del. Det är något i detta jag inte förstår. Masspsykosen. Att så blint tro på det som sägs utan att reflektera. Jag ska inte säga att jag inte skulle gå på ett sådant råd, men jag vet i alla fall att den gång blev jag istället skeptisk och lät bli. Ifrågasättande. Och ibland undrar jag över okunskapen kring industrin fungerar.

Alla läkemedel, livsmedel med mera som produceras har ett företag bakom med ett intresse. Om plötsligt en hel läkarkår går på en linje kan det vara så att detta är rätt linje, det finns kunskap och vetanskap. Det kan också vara andra faktorer som spelar in. En trend, en sanning, en situation kan vara resultatet av lobbyism och reklam. Alltså företag som påverkar personer att handla i viss riktning. För det finns pengar att tjäna. Förstås.

När det gäller läkemedelsbranschen och närliggande har jag jobbat mycket med kommunikation för dessa. Och vet att eftersom man inte får göra reklam till allmänheten gör man det mot de som kan påverka allmänheten. Politiker, läkare, barnvårdare etc blir ständigt bearbetade av företag och organisationer. Dessa personer är inte på något vis immuna mot reklam och information, för påtryckningar och mode. De är människor precis som du och jag och inte rationella i sina val även om de tror det. Det tror vi alla om reklam.

Jag tycker att läkemedelsföretag behöver nå ut med sin information. För att ens få behandling idag eller få hjälp i en situation är du helt i händerna på vården (eller en googling) för att få veta vilken hjälp du kan få. Men man kanske ändå ska ha med sig ett kritiskt tänkande och fundera en smula över varför. Varför händer detta just nu. Vem vad och vilka intressen ligger bakom.

För att ta upp ett annat exempel än vaccin, ersättning till bebisar istället för bröstmjölk. Tveklöst en fantastisk produkt när den behövs. Men hälften av Sveriges barn ammas inte just nu. Det skulle vara intressant att veta varför. Jag har svårt att tro att 50 % av Sveriges mammor har fel på mjölkproduktionen och inte kan amma. En vän födde för några veckor sedan och fick frågan direkt på BB ”Har du tänkt amma eller ge ersättning” vilket fick henne att reagera en aning. Och om man tror att det inte är företag som ligger bakom och har ett intresse och bearbetat dagens mödravård så är man naiv. Återigen. Ställ frågan varför. Varför just nu. Varför så många. Jo, det är många som vinner på att göra flaskmatning till en trend liksom någon vinner på att göra ett vaccin till något man tror är oumbärligt, och när vården, redan innan mamma och barn ens försökt amma, får frågan om de ska ha industritillverkad barnmat istället, kan man vara ganska säker på att industrin lyckats. Och när människor köar för ett vaccin de inte vet vad det är då ligger nog en del skrämsellobbyism bakom.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Uppvärmning för nästa jobb

Jag håller på att skriva en bok. Egentligen borde jag skriva på den just nu. Men nu bloggar jag istället. Bloggen har alltid varit som någon slags uppvärmning. Det får igång fingrarna över tangenterna, flödet, språket, hjärnan. Kanske är det så att även en skribent behöver en uppvärmning. Förut bloggade jag mycket om reklam. Kom till byrån, läste bloggar om reklam för att vara uppdaterad, skrev eller skrek mina åsikter i ämnet. Sedan redo för dagen. Men nu ska jag skriva bok. 160 sidor. Och det har jag aldrig gjort förut. Förutom en pocketbok för Visit Skåne. Så detta blir kul. Och tufft. Det har jag fattat. Mycket tufft. En tuff deadline. Redaktören har redan fått gå ut med mig på gårdsplanen för att förse mig med syre. Och så varvar jag det med mina reklamuppdrag förstås. Idag har jag varit Bamse till exempel. I skrivform. Bara en sådan sak gör det roligt att jobba med reklam. Det kan vara precis vad som helst. Blunda. tänk bamseintrot och kör. Så tänker jag när jag sätter igång. Youtubar mig in i mood.

Detta var min uppvärmning. Hej d.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Den dagen skruvades alla organ ett varv

Du vet när man är så där vansinnigt kär. Så kär att varje stund utan den personen är plågsam. Andningen blir tung, kvävande och liksom fastnar i halsen. Det gör ont att bara andas. Varje sekund upptar personen ens medvetande. I allt man gör. Man går och tränar och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Det kan göra lika ont när det är lyckligt som när det är olyckligt. Ont av viljan av att vara nära men inte kunna just då. Ont av rädslan att allt ska tas ifrån en. Ont bara för att den personen finns i ens liv och det är så mycket kärlek att det känns omöjligt.

Och så det onda om man måste skiljas åt fast känslorna inte lämnat kroppen.

Så känns det att ha barn. Men inte alltid vara nära. Det känns så fel. Så fel. Så fel. Som ett stort hål, en dragkedja som inte går att knäppa, ett magsår som svider, en tom tallrik. Tomhet. En sådan enorm tomhet och meningslöshet. Skulle någon säga det till mig innan jag fick barn skulle jag säga ”ta tillvara på tillfället”. Jag skulle bli irriterad om någon påstod att hon plötsligt kände meningslöshet om hon inte fick vara nära. Att allt känns meninglöst. Som en enda lång väntan. Men det är precis så det känns. Man går och tränar för att göra precis just det, ”ta vara på tillfället” och tänker vad gör han nu. Cyklar hem och tänker vad gör han nu. Äter kvällsmat och tänker på vad han äter. Den tiden som inte är självvalt.

En enormt slitsam separation att genomgå hela tiden. Seperationsångest. Om och om igen. Och då kan jag inte ens föreställa mig den slitsamhet som det måste innebära för en liten.

Kärlek alltså. Den känns. Och kärleken till ett barn är något som etsar sig fast så djupt. Som att dagen man föder skruvas alla inre organ om och dess placering förändras för evigt – för att ge plats åt detta nya. Som gör det svårt och tungt att andas.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Sandåldern

Varje ålder har verkligen sin grej. Jag pratar barn. Inte min ålder. Den har också sin grej, som apelsinhud men vishet. Men dessa små skutt i åldrarna hänger jag inte alltid med i vilket får mig att känna mig som en amatör ibland. Som när jag nyss köpte ett helt nytt kitt med skalkläder för jag trodde att barn levde i det för evigt tills de flyttade hemifrån, så kommer solen och plötsligt går alla barn på förskolan i bara byxor och tröja. Tittar på byxorna i lådorna. Ljuvt fina mjuka tyger i ljusa färger. Eh, åt skogen med det. Just nu är min son praktiskt taget en grävmaskin i sandlådan där han efter ett tag lyckats kamouflera sig i sanden. Han ser faktiskt inte klok ut. Men han har ju roligt. Ny shoppinglista – slitstarka jeans som är sköna och som barnet får leka i. Sneglade på de finfina t-shirts på Zaras hemsida. Bort med svart, det håller i 1 minut, bort med vitt, det håller inte heller. Kanske ska åka till något militärcenter och köpa på mig en outfit till barnet så han smälter in. Eller bara vistas i sterila miljöer, som köpcentrum. Jag hänger i alla fall inte med. Man tror man har allt så plötsligt. HERREGUD barnet behöver solhattar. HERREGUD barnet behöver sandaler. Man är hela tiden ett litet steg efter.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter