Hej Shoreditch

Jag åkte till London. Fast det är inte riktigt sant. Jag åkte till Shoreditch. Under vår helg i staden med röda bussar lämnade vi inte denna stadsdel alls. Min kära bästa vän som numer bor långt upp i landet och jag möttes på en tunnelbanestation. Vilken genial idé. Att ses för en helg någon helt annanstans. Och då i hennes gamla studenthoods. Åt bäst på Lyles, Dishroom och Clove Club. Riktigt bra. Speciellt en märklig mandeldessert har satt sig i mitt matminne. Och en buljong på anka i vinglas. Vi gick på Samuel Jackssons välgörenhetsgala med massa artister, svor över äckligt kaffe (den godaste drack jag i en pop up i en tunnelbana) och bodde superbt på Hoxton. Och jag åkte till fel flygplats när jag skulle hem och fick ta taxi från Heathrow till Luton. Hej bakistrött. Den taxiresan kostade mer än flyget tor. Ett superbt avslut. Som att beställa extra belugakaviar 25 gånger. Fast inte äta den utan liksom slänga den ut över en hundrastplats.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Dessertrevolution på Amiralsgatan!

dessertrevolution-joel

rapssorbet

 

Snart står den klar. Dessertrestaurangen. Pralinhimlen. Efterättsskolan. Joel Lindqvist, även känd som Salt & Bryggas tidigare köksmästare, författare till boken Dessertrevolution men kanske mest känd som vinnare i Dessertmästarna på TV öppnar en studio på Amiralsgatan för alla dessertälskare. Eller för alla som tidigare inte tyckte om desserter. För Joels är helt annorlunda än det mesta. Vilket Malmöiten visade inte minst i Dessertmästarna där han visade något ingen tidigare sett.

Joel försöker göra friska desserter och har många andra trick att skapa sötma än just socker. Hans desserter är ofta gröna, friska och fräscha och hela skogen kan landa i en sorbet om han får bestämma. Minst sagt Malmös mest spännande ställe för alla som tycker att det är dags att det händer något i Sveriges dessertinsomnia.

Jag gick in om och hälsade på Joel i byggdammet på Amiralsgatan. Mest för att jag hade sorbetpanik och var bara tvungen att ha Joels dessertbok på momangen. Den går att köpa på Hamrelius bokhandel förresten. Om du vill ha den signerad föreslår jag att du väntar tills du kan träffa Joel i egen hög person.

Bilderna kommer ur Joels bok

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ny Champagne smakar PR-illa i munnen

 

champagne-truck-veuve-clicqout-700x467

 

Först blir jag strålande glad. Äntligen en värdig lyxig food truck. Inte en taco så långt ögat kan nå. Bara ljuva stickande bubblor som får tillträde att fräta på min tunga för evigt. Champagne truck!

Sedan läste jag vad den skulle heta.

Skinny Truck.

Champagne utan socker.

Och jag blir så förbannad. Jag vet inte om en svensk PR-byrå ligger bakom för det känns väldigt osvenskt, osmakligt och utan den fingertoppskänsla för vilka debatter som råder, som man bör ha om man jobbar med marknadsföring och kommunikation.

Och så skriver jag ett upprört inlägg. Tills någon förstår att det rör sig om två olika champagner som Elle skrivit om. Gula änkan kommer i truck. Inte Skinny Champagne. Som ändock är ett varumärke. Så. Mina åsikter om det namnet består. Tack och lov var det dock inte en och samma PR-kampanj. 
Jag låter resten av mitt inlägg står kvar angående namnet: 

Efter all debatt om size-0, viktnedgångarna på catwalks som till och med fått en del länder att lagstifta kring BMI bland modeller och det farliga modet.

Skinny Champagne

Så totalt riktat till kvinnor. Så totalt dumt att göra ett statement för smalhet. Och inte bara smalhet. Ordet skinny förknippas idag totalt med för smal, ett undernäringsmode.

Det kan fungera i andra sammanhang. HM:s jeans som refererar till hur jeansen sitter. Mycket tight. Men dryck och mat…. nej.

Vad som kunde varit en härlig festlig svalkande kul PR-grej som även gör gott för själen landar nu bara fel och sätter varumärketpå en mycket dålig plats i mitt medvetandet. 

Men det kanske funkar utmärkt. Det gör det säkert. Den smälter in som silikonläppar på Koi både på Lilla torg och i Västra hamnen en stekhet sommardag när 24-seven-folket visar upp årets kroppsarbete. Och det är synd. Att det fungerar, och fortsätter sprida dynga om hur den kvinnliga kroppen bör se ut.

Minska sockerhalten är väl i grunden en bra tanke. Men förpackat så här. Nä, då fortsätter jag dricka champagne med socker.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Smyggodis en måndag

Igår gick jag och min strax tvååring till affären. För första gången på säkert ett halvår blev jag godissugen. Nej, för att vara exakt, plockgodissugen. Denna avgrund i förfall som jag ser dessa lådor som. En vägg av färgämnen, E-ämnen och socker. Allt skit i ett liksom. GUD vad jag blev sugen. Jag hade sagt att vi bara skulle cykla och handla mjölk, men jag hejdade mig vid godiset. En måndag. Men mitt barn som inte får veta vad godis är så länge det är möjligt.

Men han vet vad spade är. Och han vet vad gräva är. Och på ICA är spadarna dessutom i olika färger. Och i barnhöjd. Allt för att vara så inbjudande som möjligt. Vad ni inte vet är att min son, som ännu inte vet vad plockgodis är, men vet att gult tillhör gult och blått tillhör blått, brukar – ordentligt gudabarn som han är – plocka upp allt godis han ser på golvet och lägga tillbaka i rätt låda. En trött mor orkar inte förklara. Han är ju DUKTIG tycker han.

I alla fall. Jag försöker komma på ett pedagotiskt sätt att kunna plocka rätt sorts godis med ett barn. Det gick sådär. Han förstod snabbt vad som var vårt mission och tog, bokstavligen, spadvis med godis och hällde ner i min påse. MEN, fortfarande intet ont anande om vad färgämnen, smakämnen och kemikalier kickar igång för lyckorus i kroppen.

Vi satte oss på cykeln och cyklade hem. Som den smarta mor jag är stoppade jag handen i påsen som låg i cykelkorgen redan på vägen med barnet bakom ryggen – intet ont vetande. Ser jag inte pojken ser han inte mig, resonerade jag likt just en tvååring som leker kurragömma och sätter händerna framför ögonen och tror att ingen ser honom.

Mamma jag också godis.

Hörde jag bakom ryggen.

Vad i hela världen. 1. Hur vet han vad godis är? VEM har lärt dig det. VAR har du ätit det. (kände mig direkt som en tonårsmor). 2. Vad fanken gör jag nu.

På något vis lyckades jag istället få barnet att tänka på korv. Senare när vi satt i soffan fick barnet fruktgodis (briljant ord) och påsen med plockgodis satte jag på armlängst avstånd och åt av när barnet var förtrollad av tv:n (tack tv:n). Och som en giv från ovan förklarade min son ”mammas godis och Elias godis” sedan ville han se mitt godis, lukta på det och – mata mig med mitt godis. Inte ett försök till att byta ut sin frukt. Var sak i sin mun.

Min nöjdhet.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Malmös franska Michelinkrog öppnar på Sture

ambience2ambience

(bild från Ambience Vindåkra och Jeff Richt)

 

Jag bodde förut i ett vitkalkat hus, med vackra tjocka väggar, blommande knallrosa träd och fransmän som gapade i trädgården. Det där sistnämnda gav mig en extra fin känsla när jag strosade runt i trädgården. De franska bråken (eller var det bara vanliga samtal som för en svensk låter dramatiskt) på andra sidan staketet blandades romantiskt ut med ljudet från motorvägen. Den franska restaurangen gav helt enkelt livet på landet en ny dimension.

Jag bodde alltså granne med en Michelinrestaurang. När jag äntligen efter 9 månader fött kilade vi in för ett glas hos grannen. Kunde ju gå hem. När min son döptes hade vi vår dopceremoni där. Med ost att dö för och gåslever på mackorna. En bra granne helt enkelt.

Så flyttade jag till stan. Och nu. Nu flyttar fransmannen efter. Ambience Vindåkra stannar kvar på landet med sin stjärna, men Karim startar en cityversion av sitt franska kök med samma personal och samma matfilosofi.

Just det här med samma personal. Det jobbar en äldre fransman, sommelier, på Ambience som heter Marc och som är ljuvlig. Sympati personifierad. Honom ska ni dricka vin med! När de flyttar in i Stures gamla lokaler.

 

Ni vet var ni läste det först.

 

 

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Farväl Sture. Länge leve dig.

Om du, liksom jag, tycker om maten på Sture och älskar att det finns möjlighet att äta en suverän kålpudding eller gedigen Biff Lindström. Då bör du gå dit och äta genast. Snart är det ett minne blott. Ersatt med, förvisso, en av stadens bästa krogar och fransktalande kypare. Men ändå. Ack Sture. Ack herr Vendel. Trots att jag inte varit där på länge sörjer jag.

Nu började det vattnas i min gom. Måste. Ha. Riktig. Kålpudding. Vendels kålpudding.

Min farfar hette förresten Sture. Han sitter nog där  uppe i himlen och äter kokekorv och röker nu.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Mina gröna fingrar


Jag hade så mysigt igår att jag varken förevigade den långtidsbakade rotsellerin med hasselnötter eller den otroligt långa pastan från Puglia dränkt i det som jag ändå tror är världens godaste tomatsås. Ja, så är det nog. Tog chansen att laga en herrans massa rätter för att jag fyller år och med tanke på hur mycket korv och makaroner det blir nu för tiden så lade jag timmar (och dagar) på denna enda kväll och gottade ner mig i bakade morötter med chili och ingefära. Zucchini citron parmesan och kapris. Ärtor mynta och feta. Och så en syrensorbet med syrener som jag pallat på Ribban. Trots min fruktansvärt bra preppning tog allt så lång tid som det ska så att vännerna samlas i hög i köket och hinner dricks många glas mer än värdinnan. Nu har jag firat 37.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

En fantastiskt matfestival NU i helgen

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 12.26.59

Skärmavbild 2016-05-20 kl. 12.26.42

 

Jag är lite allergisk mot den där matfestivalen som dyker upp i Malmö då och då och går under namnet internationell. Jag tycker den saknar själ och kvalitet. Så festivaler som verkligen hyllar matkultur älskar jag något extra. Som samlar riktiga verkliga brinnande själar inom gastronomin. Som Skanör och Falsterbos matmarknad och så den som går i helgen i Brösarp på Österlen. Skånes Matfestival! Den samlar producenter, food trucks och kockar som verkligen kan laga mat, Kända skånska själar av alla sorter och mängder av föreläsningar, work shops och middagar man kan delta i. Det bästa – men ändå folkligt. Jag tror det är en härlig utflykt med mycket att smaka på.

Kolla in programmet HÄR

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

En sur arg tomatsås

 
Det bästa mitt ex har gett mig är nog denna sås. Okej, det näst bästa utöver mitt barn. Jag fullkomligt älskar denna ljuvliga sås som bara är en tomatsås till pasta och inget annat, men som har ett sådant djup av smaker. Och innehåller ett trettiotal vitlöksklyftor. Igår spenderade jag fem timmar åt denna sås. Kokte buljongen som sig bör i timmar. Kokte vitlök i olja som sig bör i timmar. Och när jag väl doppar toppen av teskeden så smakar det surt som katten. Eller surt sa katten. Det låg en fet avsaknad av kärlek i denna sås må jag säga. Vilket jag försökte bringa liv i med att strö både socker och salt i såren. Det hjälpte inte. Den kanske till och med blev ännu argare. Så idag gör jag en nystart. Jag tar mig tid och koker ny buljong. Jag värmer upp tomaten och låter buljongen smeka den på nytt med förhoppning om att den ska bli snäll och behaga.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Jävligt grym marmeladkokerska.


Idag har jag träffat Helle för ett jobb. Pratat miljö, marmelad och ja en del om ligg. Och så om att skapa ett varumärke och en story som säljer. För det betyder fanimig mer än produkten i sig.

Helle, designer och tillskärare i Malmö med märket Robert & Blad gör marmelad av det som blir över i stadens trädgårdar. Hon ratar brunmossiga ekoetiketter och menar att ett varumärke ska ha en story. Som i modebranschen där det var längesedan ekotrenden innebar potatissäcksmode. Därför svär den jävla marmeladfrabiken som en borstbindare och loggan är allt annat än vänlig. Eko är fan coolt.

”Det konstiga är att även om vi är upplysta kring miljöproblemen så fortsätter vi i fel riktning. TV-reparatörer finns inte ens idag. Det ordet existerar inte. Köttkonsumtionen ökar och vi fortsätter köpa kläder. Människan är inte mogen. Vi är som 14-åringar på syra. Vi vill åka rutschkana, snabba bilar och dricka champagne”.

Hoppas för Helles skull att Malmöborna kokar lite egen marmelad i år. För Helle har helt för lätt för att ta på sig alla trädgårdas ansvar. Och hennes kök är ändå rätt litet.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter