Det svåraste att ändra är det som sitter i oss, i ryggmärgen, nedärvt i generationer. Att ändra lagstiftningar, jobba med kvoteringar och rent konkreta saker som att se över mångfalden i en styrelse, i en arbetsgrupp eller i andra sammanhang är lättare än det abstrakta. Det vi säger och det vi tolkar. Och det kommer ta tid innan vi ser på saker annorlunda. Vi har förändrats över generationer och vi kommer att förändras över generationer. Och vi som har barn har möjligheten att påverka generationer.
Något som jag tycker mig möta om och om igen är hur synen på kvinnligt och manligt skiljer sig. Hur vi dömer män och kvinnor så olika vid samma beteende. Både av män och kvinnor i närheten. Där och då är det så uppenbart att några får och andra får inte. Det behöver inte heller handla om män och kvinnor. Det kan handla om ålder, om kultur för i grunden handlar det om makt och fördomar. Om en part tar till orda, avbryter, ifrågasätter, gör sig hörd, kritiserar, är högljudd, säger ifrån, kommer med idéer oombedd – då kan den uppfattas helt olika utifrån vilken position personen har (har hen ens rätten att uttrycka sig?). Ålder – är hen inte lite väl ung, kaxig och framfusig nu. Äldst är vis. Eller kön. Gång på gång påminns jag om mitt kön när jag, som jag är, döms efter det. Medan en man av samma karaktär bedöms annorlunda.
En kvinna som säger ifrån är bråkig, negativ, konfliktsökande, jobbig, högljudd, gnällig, bitchig, tjatig, för mycket, utmanar över sina befogenheter. Men en man är tydlig, rak, har pondus, rätt fram, någon att lita på, konfliktlösande, handlingskraftig. Så när kvinnor lyssnar på en man av denna karaktär, berömmer honom och gillar men tycket att en tjej av samma karaktär är jobbig. Är det ett hot? Har vi lättare att acceptera en sådan typ iförd kavaj och rakad hjässa än en kvinna med läppstift och glada kläder? Jag ställer inte bara den frågan till andra. Jag ställer den även till mig själv. Accepterar jag och gillar jag mer män som är så här än kvinnor och i så fall varför?
Jag ställer också frågan för att jag ibland känner att jag själv drabbas. Som en kvinna som alltid, i alla fall förut, har haft åsikter, drivit och velat utveckla och förändra och vill fortsätta vara så. För att det är mitt väsen, för att det är så jag trivs och det är då jag är som bäst – och kan ge det bästa av mig själv. Jag har också haft turen att ha fått vara i situationer där det verkligen har uppskattats och lyfts fram som något positivt. Men jag har också upplevt situationer där det verkligen känns som att man behöver tassa på tå. Vilket är okej. Det kan vara så. Det kan finnas omständigheter. Men det märkliga är om vissa inte får, men andra får. Det kanske inte alltid handlar om man och kvinna utan vem du är. Om du ska passa dig och tassa på tå, för att du inte ska bli ett hot eller vara jobbig. Eller om du bara ska köra för att du ses som härlig, initiativtagande och driven. Det sitter i betraktarens öga. Och tyvärr betraktar vi människor olika. Långt från jämlikt.
Så för att förändra behöver vi också reflektera över det abstrakta.
