En försmak på sakta mak

Trodde jag hade power och började dammtorka. I slowmotion ska tilläggas. Fick gå och lägga mig. Det är ändå fantastiskt på något sätt att få uppleva hur kroppen kan begränsa en fysiskt och hur man, trots all viljelängtan och trots den pigga hjärnan, inte kan. För jag tänker att det är så det känns när man blir gammal, om man skadar sig eller får ett handikapp. Den totala respekten för sin egen kropp och dess begränsningar och att stå inför acceptans. Mitt kommer gå över. Men det kanske är en bra mental träning. Precis som när du är gravid och får gå över övergångsstället likt en snigel och le ursäktande till de stressade bilisterna som står startredo med foten på pedalen. Du kan inte gå snabbare, det krampar och det går bara inte hur mycket du än vill. Kroppen stoppar dig. Den går inte att skynda på. Precis som svårigheten att böja sig, lyfta något eller ens vända sig i sängen. Det ger respekt och förståelse, som man snabbt glömmer bort igen när man några månader senare skuttar över övergångsstället som om inget hänt.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *