Fyra pjäser och tio dikter av Harold Pinter
Serverade under en och en halv timmes resa genom en twilight zone version av Sverige.
En mardrömsverklighet, kanske mer likt det samhälle vi lever i än vi vill veta.
Mellan start i Inkonst foajé och avslutning i teatersalongen, glömmer jag var jag är. Omsluts av klaustrofobiska mardrömsrum på en resa i nattsvart.
Skådespelarna från InSite spelar sina roller med sant engagemang.
Jag rycks med, kalla kårar och ögon som tåras.
Har lust att slåss och skrika åt dem att sluta med dessa vanisnniga vidrigheter. Även om det vore fruktlöst, i verkligheten.
Det är så lätt att låta sig vallas runt, samlas upp, räknas in och följa med. Raka led, skynda på. En del av maskineriet, kanske inbjuden av bödeln…
Ändå är min impuls att spotta och sparka som den sjuårige pojken.
Hoppas att jag vaccinerar mig lite grand mot vanvettigheten varje dag. Jag hoppas att jag minns och vågar sparka & spotta. Även när det verkar lönlöst.
Min innersta förhoppning, annars blir det för svart, är att små människor med stort civilkurage är allt som behövs när det kommer omkring.
Samt att vi är tillräckligt många…
Upplev Amerikansk fotboll, ett tänkvärt gränsöverskridande för alla sinnen.
Jag tyckte också om pjäsen (inte bara för att min son spelar den 7-årige pojken Nicky).
Har nu sett den 3 gånger och gråter varje gång förhörsledare Nicholas sitter med Nickys mor Gila och frågar henne hur många gånger hon har blivit våldtagen, hon inte kan svara på det och han säger att om hon inte vet det så är hon inte ett trovärdigt vittne.
Ikväll spelar de sin sista föreställning – det har varit fullt nästan varje kväll.
Jag har bara skrivit lite löst om föreställningen – och sedan länkat till Sydsvenskans och Svenska Dagbladets recensioner.
Hade tänkt skriva något om Pinter – som verkar vara en mycket spännande och modig människa, men av detta blev intet.