Bara för en stund.

Fick. Nej tog en
ensam stund. Körde bilen till Klagshamns strand för att göra samma sak som mannen gjorde igår. Ta ett kvällsdopp. Med gråt i halsen under flykt från den psykiska stress det kan innebära att ta hand om ett litet barn dygnet runt. Det går aldrig att lämna bort. Aldrig att lägga undan. Och så sitter jag och kan inte njuta av solnedgången för att jag vet att han kanske skriker och är ledsen. Mammastressen. Den tror jag är unik för mamman. Med tanke på att kroppen reagerar fysiskt och mjölken börjar rinna ut från brösten när barnet skriker eller vid blotta tanken på honom så finns någon märklig relation som är svårt att förstå.

Nu är jag själv. Och vill bara hem.