Igår var det smygläsning av Nöjesguiden i sunkkällaren Rex som börjar bli ett poppis musikklubbhäng. Jag åt pizza för 20 kronor, avstod att förödmjuka mig själv i biljard, övade fotominer med Sofia och Therese och fick lära mig hur jag ska övervintra mina pelargoner av trädgårdsarkitekten Linnéa, som jag inte träffat sedan jag hängde med dansken, och nu vet jag vem det är Matti pratat om så många gånger. Grattis till dig som klarade av att läsa fram till denna punkt.
Kvällens finaste citat
”Jag har lärt mina blommor att de får vatten var 12 dag. Man måste lära känna sina blommor, och de måste känna dig”.
Hade jag vetat att varje tomatbit i min Caprese kostade 10 kronor styck hade jag ätit med mer andakt. Är i chock (och inte mätt) efter att ha fått in notan för lunchsalladen. Men gissar att det har lite att göra med att jag sitter på en rooftop på ett hotell mitt i Rom.
I onsdags fick jag en timme på mig att bestämma mig om jag kunde åka till Rom, delta på ett kreativt forum med reklambyråer från hela världen och dessutom hålla i ett pecha kucha föredrag. Det var klart jag skulle.
Tomas fyllde år och fick hembakade scones och öppnade paket tillsammans med en nyfiken och alltid hungrig Cisco.
I ett av paketen låg morötter, äpplen och sockerbitar. Sen tog vi bilen till Söderåsen och Tomas fick rida för första gången i sitt liv.
Det var så otroligt vackert när tio hästar galopperade i en halv meter hög snö som yrde upp. Tomas visade sig vara en naturbegåvning och jag var otroligt imponerad hur han krattade hovar som om han aldrig gjort annat och galopperade i full fräs genom skogen. Det var tolv år sedan jag red. Men det satt kvar.
Min kompis för dagen, Annice, var pigg som bara den.
Det var omöjligt att hitta en stubbe att sitta på i skogen. Allt var som en vit sal och det var bara att slå sig ner.
Nöjesguiden hade prisutdelning på Hipp och jag har aldrig fått så många komplimanger på en kväll. Hälften sa att de inte kände igen mig vilket till slut blev komiskt. Ser jag verkligen så dassig ut i vanliga fall. Det gjorde jag till slut i alla fall, efter vodka ramlösa på Babel, bubbellimousine och dans.
Det bästa stället i Helsingborg, Chateau Foret, är inte en restaurang med underbar lunch längre. De satsar på sitt bageri istället och borden som man brukar bråka om klockan tolv stod tomma. Men som tur var hade de soppa. En helt otroligt god jordärtskocksoppa.
Jag åkte till Stockholm och dansade i två dagar på Nike convention. Eller jag skulle ha gjort det om jag inte blev magförgiftade. Det var i alla fall ett lika häftigt event som vanligt med några av världens största instruktörer inom träning och dans. Och en magisk stämning på golvet.
Allt var som vanligt. Som den ovanliga katt han var kunde man ta upp Cisco i knäet och så stannade han där. Som en filbunke. Det gjorde alltid djurskötare lyriska och de sa ofta att han inte alls var som en katt men som en hund. Och så bar de runt på honom, visade sina kollegor och sa ”titta vilken katt, han är helt underbar” och turades om att sitta vid hans bur när de hade rast. Det här är sista bilden som vi tog på Cisco. Han var alltid med oss vid frukostbordet. Min lilla bjässe.
Leopold är den sötaste gudsonen och hans mamma är hoochie fab som alltid.
Var på julfest i ett kollektiv och med hur mycket folk som helst. Bakom ett skynke, i ett rum, fick man träffa tomten och hämta ett paket ur säcken.
Maria Janke hade offerfest och vi hade med offergåvor.
Vi var lite mindre utklädda än andra, men lägg märke till Tomas fågel från Nasaret.
Julfest med Forum innebar skidrese-tema med snaps till den som drog lägst skämt precis som man kan förvänta sig av folk som tränar för mycket.
Mamma hatar dansband och hamnade i kören bakom Sten och Stanley för en julkonsert.
Tomas åkte till Falun.
Jag tog med resten av familjen till familjen.
När alla andra äter lutfisk på juldagen får jag alltid hälleflundra. Det fick Cisco med.
Jag fick jättemånga fina julklappar.
Sen kom nyårsångesten.
Samtidigt som mellandagsrean. Det blev ingen av dessa.
