Det kom fram en snubbe till mig, lite svettig och euforisk, och sa att han verkligen gillade det jag spelade. Eller ”skitbra” var nog hans exakta uttryck följt av ”precis den musik vi lyssnar på”. Varpå jag frågade leende ”jaha, och vem är du då?”
Det var Niklas Asker. Konstnären för vernissagen jag spelade på.
Dö.
För att kompensera detta har jag, i följande mingelbilder, tydligt ringat in konstnären:
En av tjejerna i duon Brenda Walsh som hållit klubb tillsammans med tjejerna i duon I Love har tagit sitt pick och pack och åkt till det stora landet USA. Hennes avskedsparty bjöd inte bara på smörgåstårta men så klart fest hela natten med stadens självklara ansikten. Vem vet var vi ser henne nästa gång. Peach pit?
Här är bilderna.
Han är malmökändis, fd barägare, copywriter, stöddig, varm, vän, dj, först med plysch, ex något, tioårig scenograf scenchef på nöjesteatern, tjejfavorit och ….. 19.
Jag fick ett samtal från en viss babyhands som undrade hur fan jag såg ut på min bild och fick honom att skicka en från samma ålder. Jag säger bara det; i samma potta vi simma. (jag hittade just på det ordspråket själv).
By the way. Tatueringen på armen föreställer snobben och det var 23 år sedan för att vara exakt.
De har lovat oss fem sådana här dagar i sommar. På tallriken i Pildammsparken samlades medelålders i solstolar, äkta rejvare som kommit ur sina gömmor och dansar lite så där jagärcrazy, klubbfolk och grillos. Antingen av slump eller väl medvetna om festen som äger rum på gräset.
Djs spelar utomhustehno hela dagen och ger en lite så där bohemisk känsla i stadslivet. Framför allt eftersom det dyker upp en och annan hippie som annars brukar knapra tabletter i en industrilokal. Alla som besökte fest nummer tre var nog rörande överens om att de kunde skippa den experimentella akten som störde den annars skönt gemytliga stämningen.
Jag har inte en aning om när nästa fest äger rum men här är bilder från den tredje….
Gästerna var som flugor på sockerbitar när de svartklädda servitörerna kom ut med fat fyllda av godsaker. De hann inte ens ut genom dörren förrän de fick vända om med tom bricka och uppgiven min.
Jag hade en alldeles egen servitör som kom och viskade ”Karin nu är det fisk”, ”Karin nu är det kött” bakom min rygg. Min förtur gjorde att både Jens och Martin från the ark inte lämnade min sida förrän bandet(?) började spela.
Visst hade casinot kostat på sig där de bjudit in en vacker skara folk uppblandat med fok från nöjesguidens mailinglista. Det blev en bra blandning till skillnad från den vanliga känslan av att malmö inte är större än ett kvarter där alla jobbar med ungefär samma sak.
Att det delades ut ett stycke ölbiljett (jag hatar budwiser light, det går inte att dricka) var helt meningslöst eftersom glasen med mousserande fylldes på hela kvällen och lämnade inte många ovingliga. Inte mig i alla fall.
För att komma in på casinot krävs leg och en fotosession även om du så bara ska dricka ett glas på terrassen och inte leka Oceans11. Jag fanns redan på bild men tydligen oigenkännlig med svart hår och lugg så det var bara att le igen. Jens fick inte ta med sin mössa in och Andreas fick cykla hem och hämta legget.
Om sommaren håller sig solig och om just det här folket kommer tillbaka gör jag samma sak. De har Oxcarpaccio på menyn. Då kan man tåla att bli fotad och gå igenom en skanky spelhall.
Det sista som hände var att jag träffade ett par som designar hundkläder till big hollywood stars, gör ingen som helst reklam men däremot visningar för Jean Paul Gaultier bland annat och alla vill ha dem. Oscarsgalan ringer och vill att de skänker kläder med diamanter och de ba ”nej, stjärnorna kan betala för sig”. Och allt för att frun i förhållandet sydde om en gammal skinnjacka till deras lilla terrier för fem år sedan och tog en promenad. Nu vill inte deras svenska vänner prata med dem längre. Framgångens baksida. Avundsjuka svenskar. Jag var lyrisk och tog deras kort med en vision om att vår byråhund Pamela skulle vara klädd i diamanter.
Undrar hur många flaskor Henkell Brut som dracks på Jeriko i fredags. Mitt glas var i alla fall fullt, även efter tolvslaget då de i stället för att delas ut i mängder såldes för 50 kronor glaset. Inget som jag kan minnas att jag betalade för men så snurrade allt också väldigt när jag skulle lägga mig. Fixerade blicken i kristallkronan som hänger ovanför sängen, gnydde lite för mig själv och ville inte ta något ansvar.
Det lilla dansgolvet var poppis och på det stora med dj från Tokyo hoppade en datanörd, eller bara en riktig inbiten klubbare, runt för sig själv tills det fylldes upp med ett gäng dansglada. Fortfarande var det rätt glest precis som det brukar under sommaren. Tätare var det utomhus…
C/o bars uteservering. Full. Någon kräkte på marken. Moget.
Mannen bakom klubben Stephen Hawkins. Varannan onsdag hela sommaren.
Catwalksminket som är obligatoriskt för att ens komma in på en del klubbar i Europa sticker ut som få på en liten klubb i lilla Malmö.
Anledningen till lördagens huvudvärk.
Gammal i gamet och ny i gamet. Peffe från Co och Karin från Swim fast club.
Jag äger härmed en fotboll signerad Fjollträsk IK med hälsningen ”Det enda fotbollslag du inte legat med”. Jag har varken legat med någon fotbollskille eller önskat mig en fotboll. Fotbad var det. FOTBAD!
Det jag gjorde mest i helgen var att fylla år och ha fest.
Här är ett gäng bilder:
