karin af malmoe

Tomas fyllde år och fick hembakade scones och öppnade paket tillsammans med en nyfiken och alltid hungrig Cisco.

I ett av paketen låg morötter, äpplen och sockerbitar. Sen tog vi bilen till Söderåsen och Tomas fick rida för första gången i sitt liv.

Det var så otroligt vackert när tio hästar galopperade i en halv meter hög snö som yrde upp. Tomas visade sig vara en naturbegåvning och jag var otroligt imponerad hur han krattade hovar som om han aldrig gjort annat och galopperade i full fräs genom skogen. Det var tolv år sedan jag red. Men det satt kvar.

Min kompis för dagen, Annice, var pigg som bara den.

Det var omöjligt att hitta en stubbe att sitta på i skogen. Allt var som en vit sal och det var bara att slå sig ner.

Nöjesguiden hade prisutdelning på Hipp och jag har aldrig fått så många komplimanger på en kväll. Hälften sa att de inte kände igen mig vilket till slut blev komiskt. Ser jag verkligen så dassig ut i vanliga fall. Det gjorde jag till slut i alla fall, efter vodka ramlösa på Babel, bubbellimousine och dans.

Det bästa stället i Helsingborg, Chateau Foret, är inte en restaurang med underbar lunch längre. De satsar på sitt bageri istället och borden som man brukar bråka om klockan tolv stod tomma. Men som tur var hade de soppa. En helt otroligt god jordärtskocksoppa.

Jag åkte till Stockholm och dansade i två dagar på Nike convention. Eller jag skulle ha gjort det om jag inte blev magförgiftade. Det var i alla fall ett lika häftigt event som vanligt med några av världens största instruktörer inom träning och dans. Och en magisk stämning på golvet.

Allt var som vanligt. Som den ovanliga katt han var kunde man ta upp Cisco i knäet och så stannade han där. Som en filbunke. Det gjorde alltid djurskötare lyriska och de sa ofta att han inte alls var som en katt men som en hund. Och så bar de runt på honom, visade sina kollegor och sa “titta vilken katt, han är helt underbar” och turades om att sitta vid hans bur när de hade rast. Det här är sista bilden som vi tog på Cisco. Han var alltid med oss vid frukostbordet. Min lilla bjässe.

Jag har tagit över civilingenjör-rollen i familjen souza-ericson och ritat upp hela vår nya lägenhet skalenligt i illustrator. Man skulle kunna kalla det ambitiöst. Kanske lite nördigt. Definitivt bra. Nu kan vi planera in allt i våra nya rum på Gamla Väster.

110 kvm och 18 kvm balkong gör att det känns helt okej att det är en hyreslägenhet med fula plastgolv och inte en köpeslägenhet där vi designat toalett och kök själva, vilket var vår plan. Efter över ett års letande och kräset nejsägande till bostadsrätter är det här skönt. Men en hel del att göra.

Framtida hall med plan på vita väggar, schackrutigt golv och kristallkrona.

Matplatsdelen av köket med rundad hörna som väntar på ett superelips. Någon som vill sälja ett Fritz Hansen?

Vackra fönster och stuckaturer. Tack gode gud för lite fiskben.

En fantastisk balkong som ska få golv och hur mycket blommor som helst. Jag hoppas på en lantligt chic oas.

I sommar ska jag på ett tre dagar långt bröllop. Inte bara det. Det är ett veganbröllop. Inte bara det. Det är i Polen. Inte bara det. Paret har gjort ett inbjudningskort med fullt av detaljer som två medaljonger med mitt och min pojkväns namn ingraverade. Inte bara det. Det finns en hemsida för bröllopet också. Inte bara det. Vi blev inbjudna till tårtprovning för att kora den bästa bröllopstårtan.

De dukade upp en rad med vackra tårtor som de gjort själva, gav oss upptryckta papper med olika betygskalor, en tallrik och en sked. Det är inte helt lätt att göra vegansk tårta men mmmm dem morotstårtan. Hoppas det blir den.

Förra veckan skulle bli inledningen på en ny era i mitt liv. Eran där jag sitter iförd pälsjacka med ett cigarilletui och håller vant och diskret upp min nummerbricka utan att möta mannen med klubban med bicken. Jag och Veronica åkte på auktion. Tidigare har jag bara varit mina föräldrars medhäng och tittat på när de plockat hem äkta mattor och stora tavlor. Denna gången höll jag själv i nummerlappen och var jättenervös. Det var bara 20 personer i salen och alla grejer som jag var intresserat av, och mms:at hem till sambon som gav sitt samtycke, stod framme, redo att klubbas ut. Jag var noggrann och skrev ner mitt maxpris på varje sak. Sedan körde de igång i en rapp fart och snart hade jag budat över maxpris på varje sak.

De auktionerade först ut en stor stor kruka som jag inte alls skulle köpa. Men det gjorde jag. Jag var tvungen att värma upp med något för en hundralapp. Och nog var jag uppvärmd. Jag fick hem en vacker kristallkrona som jag drömt om i flera år, en tavla som jag aldrig tänkt på men vi har så många stora tomma väggar och så en äkta matta som jag inte riktigt vet varför den fick vara med i budgeten. Men jag hade fullt med adrenalin i hela kroppen när jag budade och det är den absolut roligaste hobbyn jag börjat med.  Något dyr men i jämförelse med hästhoppning är det inget om man slår ut det på ett år. Så det så.

Min sambo blev något chockskadad trots mms-rapport och överläggning. Men det kunde väl vem som helst räkna ut att två damer med pälsjacka och cigarilletui inte kommer hem tomhänta.

Kristallkronan såg jag i butik dagen efter för 8995 kronor. Mitt pris var hälften.

Mattan finns på blocket, begagnad för 10 000 kronor. Min är helt ny och kostade mindre än hälften.

Tavlan av konstnären Jan Nalivajko är inte en litografi, det är originalet. Och den är vår.

Hurrrrrra. Jag är på jobbet, med dubbla byxor och tjock svart tröja. Det vill säga svettig. Läs nu samma mening men med Katla-dialekt så ska du se att världen blir ljusare.

Idag ska jag bestämma mig för avslutet i en fet kampanj. Det kan ta hela dagen. Ju färre ord desto mer ska de vägas. Jag vill inte ens tänka på summorna mina fingrar jobbar med.

Jag smakar nu inget alls, inte ens turkisk peppar. Jag blir lika chockad varje gång det händer och testar mig fram och utmanar smaklökarna men icke. Hur kan sinnet utplånas så totalt. Jag längtar efter mitt lukt- och smaksinne så.

Tomas lyssnar på Adele i köket och lagar mat och vi har hyrt Juno. Granen har slocknat för att katten har ätit upp delar av julgransbelysningen. På riktigt. Jag har två stickade tröjor på mig och en filt och tror att jag måste ligga i sängen imorgon och inte åka till kontoret och smitta andra. Men jag har tvingat Tomas att pussa mig på munnen.

Nu har vi hört samma vedervärdiga plingplonglåt i 35 minuter i det röda trähuset i Dalarna. Tomas bror flydde just in i köket dit jag redan deserterat och undrade om inte jag heller stod ut. I vardagsrummet visas det bildspel från Thailand i iPhoto.

Jag och Tomas är ute och går när något plötsligt kommer flygande i luften och landar framför våra fötter. Ett par trosor! Vi tittar oss förvirrat runt. Åt höger, åt vänster och upp mot fönsterna ovanför oss. Eeeeh.

Det är knäpptyst och öde och inte en människa så långt ögat kan nå. Märkligt. Jag nyper tag i dem med mina fingrar och håller upp dem. Men, det är ju mina trosor!

Typiskt mig att lyckas få med ett par trosor från packningen i kläderna som sedan flyger ut när jag gestikulerar. Och inte var det ett par små spetsstring heller. Nej då. Ett par rejäla, nästan vinterfodrade, lindexvarianter lägger sig pladask i snön framför våra fötter.

Män förstår inte riktigt det här med tider. Om jag ska vara på ett ställe en viss tid gäller det att räkna baklänges för att avgöra när påklädnad och sminkning måste sätta igång. Så om jag har ett möte kl 15, och sedan ett mingel kl 16, betyder det att jag inte hinner hem om och måste förbereda mingelstassen kl 14. Då kan man inte vänta på information om när vi ska iväg för att sedan få den trettio minuter innan. Det är liksom inte bara att dra på sig jeansen, dra handen genom hårsvallet och sticka. Bara att få igång plattången tar tio minuter.

Jag blev stoppad på stan av en läsare som undrade om jag visste vad jag gjorde mot honom. Här har han skrivit en fråga och jag lovar att svara under helgen och så händer i n g e t i n g. Jag fick så dåligt samvete. I samma sekund som jag skrev den meningen i fredags visste jag att jag satte en förbannelse över bloggen. Orden skulle aldrig yttras.

Men något dök upp. Något väldigt viktigt som jag måste ta tag i. Det är inte mycket som är viktigare än fredagsfrågan jag vet, men det här måste jag bli klar med. Hoppas att ni klarar att leva i ovisshet tills dess.

Tog bussen till Helsingborgs ytterkvarter med vår nya produktionsledare Åsa, som även är loppisexpert, och gick på Framtid. Åsa la upp en strategi som började med intag av kalorier för att sedan gå från porslin till elektronik. Jag blev bundis med en tant i burka som följde efter mig från butik till butik och kallade på personalen för att de skulle ta ner en lampa som “vi ville se på”. Sen nickade hon på vi-språket mot mig när hon skämtade med personalen. Här kostar retro ljusstakar en tredjedel av vad de kostar på Precis en sån i Malmö, där jag var igår. Julen i sovrummet är räddad, efter två års letande får jag den stake jag förtjänar. Förlåt. Jag kunde inte låta bli.

Efter ett spionage på Good Olds kontor i Malmö kan jag avslöja följande. Lappen från Sara J som utlovar fri leverans av chokladkaka när som helst sitter i det illgröna köket. Hängmattan från ID kommunikation används inte (lappen sitter kvar) de får alla kylskåpsvaror levererade varje vecka och det spelas ingen musik av en anledning som jag ska undersöka närmre. Den nya projektledaren var andra ut med att skriva att det snöar i Malmö på twitter.

Hur kan vitlök vara så gott och så vidrigt efteråt. Varje gång jag äter falafel eller kebab tar jag den där såsen, även om jag vet. Och efteråt tänker jag alltid varför varför varför.

Ikväll samlades Nöjesguidens jury för att dricka glögg och för att nominera alla som varit bäst i år. Jag upptäckte att jag varit sämst på att hänga med. Jag har levt i en bubbla som förmodligen mest innefattar reklam och mat det senaste året och kände till ungefär 30% av alla namn som dök upp under kvällen. Frågan är om jag ska komma ut ur bubblan eller om jag ska nöja mig där. Jag är ändå inte speciellt intresserad av att läsa lokal litteratur. Nästa bok i min hög är  The creative revolution av Claes Bergquist som kom med posten i veckan och ett recept på tasteline är intressantare än en diktsamling. Möjligtvis kan jag orka ta mig till någon av alla nya klubbar som öppnat medan jag suttit och läppjat vin i någon bar och skyllt på åldern.

Detta utspelar sig på Tivoli.

Tomas – Jag är besviken på Tivoli.
Jag – Vad menar du, här är karuseller och det är julmarknad.
Tomas – Ja, men det fattas något. Som kaniner.