Nu har jag börjat med det jag slutade med för tretton år sedan. På ridskola. Och det enda jag undrar är var jag har varit under alla dessa år. Jag skulle ju vara här, på hästryggen. Idag red jag en arab och läraren sa exakt så här:
“Det syns att du ridit mer än de andra. Du får vara i den här gruppen två gånger till sen får vi se”.
Och helt plötsligt var alla i gruppen intresserade av att prata med mig (innan dess var de mest snäsiga).
Den är stor och svullen (OBS inte frivilligt). Läkaren var så snäll att jag ville krama henne. Hon kallade mig lilla flicka och jag fick krama sjuksysterns hand så hårt jag ville. De vet minsann att tröst och omtanke är det enda vi kräver. Nu är knutan borta och den ska förhoppningsvis vara helt ofarlig.
Sen var jag tuff (ända till bedövningen släppte) och gick till kundmöte och fick peta in kakor genom mungipan.
Idag har jag beställt boken “Den mentala orgasmen” och planerar att ägna helgen åt alla branschböcker jag har hemma under ämnet kreativitet. Hösten kräver en kickstart för jag har glömt hur man gör. Eller är det bara som det alltid brukar vara i början av en kampanj. Man undrar om man kanske skulle bli brandman eller öppna en zoo-butik i stället. Där kan man nöja sig med att skriva halva-priset-skyltar på gula pappbubblor.
Lämnade över min bebis idag till mina vänner som lovat ta hand om den väl, vattna den och ge den precis lagom mycket sol när jag är borta. Nu funderar de på att starta en blogg om den.
Förra veckan red jag två hingstar. En kolsvart som såg ut som hämtad ur en saga, och en som är en av Islands mest kända hästar. Det är jag mäkta stolt över. Parningstiden gjorde de två grabbarna till vilda, gnäggande raggare och Tomas, som red för tredje gången i sitt liv, fick sina fingrar uppflådda in på köttet. (Vilket blev ursäkten för att inte diska den veckan).
Vi följde med min kollega till hennes svägerska, Lena, som driver både Osthuset på Skomakargatan och Helgagården, där vackra Islandshästar föds upp och rids in. Hon tog sig an Tomas och jag fick bege mig ut i skogen, som jag älskar.
Här är sagohästen, Gymir.
Och så Heimir. Denna hingst som tydligen återfinns på bilder över hela Island på grund av sin speciella färg som skiftar i perioder. Han är ibland helt vit och ibland helt svart. Det skrivs ännu mer om honom både här och här.
När vi kom hem från reklamölen på Bastard sa jag till Tomas “Men så kan du ju inte säga, nu tror alla att jag är helt asexuell”. Sen skrattade vi så att vi dog. Men jag satte snabbt skrattet i halsen.
Dagen efter dök vi upp i den kända serien för internetnördar, Little Gamers. Som tur är, är jag väldigt snygg som seriefigur. Tomas ser ut som Tintin.
Till alla er som träffar mig om dagarna. Förlåt för att ni får läsa en sådan här old nyhet, men mitt bloggande lider av en smärre delay just nu.
Under de 2,5 år jag jobbat på det här kontoret har jag aldrig lyckats få ut en bit toalettpapper ur pappershållaren. Den sitter där inne och liksom bara rullar runt. Som tur är finns det alltid lösa toalettrullar stående i någon hörna. Efter att länge ha förundrats över hur man kan lyckas göra så värdelösa hållare frågade jag mina kollegor om någon annan hade samma problem. Det visade sig att ingen hade fått ut papper hur hållarna!
Det innebär att de rullar som ligger där inne kan vara 5 år gamla.
Wow.
Någon dag måste vi öppna dem och känna på antikviteterna.
Vem som inte velat sova i sängen när jag var borta. Vem som trycker sitt ansikte mot mitt om och om igen. Vem som legat på mitt bröst hela kvällen så nära det bara går. Vem som lägger tassarna på min näsa och vägrar släppa. För matte har varit bortrest i några dagar. Och visst har djur känslor.
Idag kommer denna kvinna tvingas att köra en högatletisk klass på träningsanläggningen Forum i Malmö trots dunderförkylning. Det är så jag har det. Ibland. Eftersom det är jag som håller i klassen. Men så är jag också väldigt stark efter tio år som instruktör och danslärare.
Tomas fyllde år och fick hembakade scones och öppnade paket tillsammans med en nyfiken och alltid hungrig Cisco.
I ett av paketen låg morötter, äpplen och sockerbitar. Sen tog vi bilen till Söderåsen och Tomas fick rida för första gången i sitt liv.
Det var så otroligt vackert när tio hästar galopperade i en halv meter hög snö som yrde upp. Tomas visade sig vara en naturbegåvning och jag var otroligt imponerad hur han krattade hovar som om han aldrig gjort annat och galopperade i full fräs genom skogen. Det var tolv år sedan jag red. Men det satt kvar.
Min kompis för dagen, Annice, var pigg som bara den.
Det var omöjligt att hitta en stubbe att sitta på i skogen. Allt var som en vit sal och det var bara att slå sig ner.
Nöjesguiden hade prisutdelning på Hipp och jag har aldrig fått så många komplimanger på en kväll. Hälften sa att de inte kände igen mig vilket till slut blev komiskt. Ser jag verkligen så dassig ut i vanliga fall. Det gjorde jag till slut i alla fall, efter vodka ramlösa på Babel, bubbellimousine och dans.
Det bästa stället i Helsingborg, Chateau Foret, är inte en restaurang med underbar lunch längre. De satsar på sitt bageri istället och borden som man brukar bråka om klockan tolv stod tomma. Men som tur var hade de soppa. En helt otroligt god jordärtskocksoppa.
Jag åkte till Stockholm och dansade i två dagar på Nike convention. Eller jag skulle ha gjort det om jag inte blev magförgiftade. Det var i alla fall ett lika häftigt event som vanligt med några av världens största instruktörer inom träning och dans. Och en magisk stämning på golvet.
Allt var som vanligt. Som den ovanliga katt han var kunde man ta upp Cisco i knäet och så stannade han där. Som en filbunke. Det gjorde alltid djurskötare lyriska och de sa ofta att han inte alls var som en katt men som en hund. Och så bar de runt på honom, visade sina kollegor och sa “titta vilken katt, han är helt underbar” och turades om att sitta vid hans bur när de hade rast. Det här är sista bilden som vi tog på Cisco. Han var alltid med oss vid frukostbordet. Min lilla bjässe.
Jag har tagit över civilingenjör-rollen i familjen souza-ericson och ritat upp hela vår nya lägenhet skalenligt i illustrator. Man skulle kunna kalla det ambitiöst. Kanske lite nördigt. Definitivt bra. Nu kan vi planera in allt i våra nya rum på Gamla Väster.
110 kvm och 18 kvm balkong gör att det känns helt okej att det är en hyreslägenhet med fula plastgolv och inte en köpeslägenhet där vi designat toalett och kök själva, vilket var vår plan. Efter över ett års letande och kräset nejsägande till bostadsrätter är det här skönt. Men en hel del att göra.
Framtida hall med plan på vita väggar, schackrutigt golv och kristallkrona.
Matplatsdelen av köket med rundad hörna som väntar på ett superelips. Någon som vill sälja ett Fritz Hansen?
Vackra fönster och stuckaturer. Tack gode gud för lite fiskben.
En fantastisk balkong som ska få golv och hur mycket blommor som helst. Jag hoppas på en lantligt chic oas.
I sommar ska jag på ett tre dagar långt bröllop. Inte bara det. Det är ett veganbröllop. Inte bara det. Det är i Polen. Inte bara det. Paret har gjort ett inbjudningskort med fullt av detaljer som två medaljonger med mitt och min pojkväns namn ingraverade. Inte bara det. Det finns en hemsida för bröllopet också. Inte bara det. Vi blev inbjudna till tårtprovning för att kora den bästa bröllopstårtan.
De dukade upp en rad med vackra tårtor som de gjort själva, gav oss upptryckta papper med olika betygskalor, en tallrik och en sked. Det är inte helt lätt att göra vegansk tårta men mmmm dem morotstårtan. Hoppas det blir den.
Förra veckan skulle bli inledningen på en ny era i mitt liv. Eran där jag sitter iförd pälsjacka med ett cigarilletui och håller vant och diskret upp min nummerbricka utan att möta mannen med klubban med bicken. Jag och Veronica åkte på auktion. Tidigare har jag bara varit mina föräldrars medhäng och tittat på när de plockat hem äkta mattor och stora tavlor. Denna gången höll jag själv i nummerlappen och var jättenervös. Det var bara 20 personer i salen och alla grejer som jag var intresserat av, och mms:at hem till sambon som gav sitt samtycke, stod framme, redo att klubbas ut. Jag var noggrann och skrev ner mitt maxpris på varje sak. Sedan körde de igång i en rapp fart och snart hade jag budat över maxpris på varje sak.
De auktionerade först ut en stor stor kruka som jag inte alls skulle köpa. Men det gjorde jag. Jag var tvungen att värma upp med något för en hundralapp. Och nog var jag uppvärmd. Jag fick hem en vacker kristallkrona som jag drömt om i flera år, en tavla som jag aldrig tänkt på men vi har så många stora tomma väggar och så en äkta matta som jag inte riktigt vet varför den fick vara med i budgeten. Men jag hade fullt med adrenalin i hela kroppen när jag budade och det är den absolut roligaste hobbyn jag börjat med. Något dyr men i jämförelse med hästhoppning är det inget om man slår ut det på ett år. Så det så.
Min sambo blev något chockskadad trots mms-rapport och överläggning. Men det kunde väl vem som helst räkna ut att två damer med pälsjacka och cigarilletui inte kommer hem tomhänta.
Kristallkronan såg jag i butik dagen efter för 8995 kronor. Mitt pris var hälften.
Mattan finns på blocket, begagnad för 10 000 kronor. Min är helt ny och kostade mindre än hälften.
Tavlan av konstnären Jan Nalivajko är inte en litografi, det är originalet. Och den är vår.
Hurrrrrra. Jag är på jobbet, med dubbla byxor och tjock svart tröja. Det vill säga svettig. Läs nu samma mening men med Katla-dialekt så ska du se att världen blir ljusare.
Idag ska jag bestämma mig för avslutet i en fet kampanj. Det kan ta hela dagen. Ju färre ord desto mer ska de vägas. Jag vill inte ens tänka på summorna mina fingrar jobbar med.
Karin är nu över trettio och mår under omständigheterna bra. Jag är copywriter och jobbar på en reklambyrå i Malmö, vilket betyder att jag jagar bra idéer hela dagarna, förutom när jag skriver. Och det måste vara världens bästa jobb näst efter delfinskötare.
