karin af malmoe

Det är jobbigt, när man plötsligt får en ny värld att förhålla sig till. När det inte riktigt är som man trodde. Vägen är inte längre självklar och fötterna står inte längre stadigt på den. Är det ens samma väg som du gått på hittills. Ska man våga fortsätta och hoppas på att den rätar upp sig, eller ta en helt ny väg. För visst måste det finnas trygga vägar som, även om det svänger en aning då och då, inte har fula bulor, som gör att du ramlar och blir skitig. Det måste finnas vägar som aldrig skulle leda dig fel. Frågan är bara om du redan står på den.

Jag blir provocerad av människor som, utan att ha en aning om vad det egentligen handlar om, avfärdar sociala medier. Gärna med någon raljerande mening om vad andra lägger livet på.

Men jag kan bli precis lika provocerad av detta ohämmade hyllandet av sociala medier. Som om det är det största och det enda som spelar roll. Som om de kommit på något helt nytt som heter kommunikation medan resten av världen ägnat sig och det och byggt varumärken i årtionden.

Och när min pojkvän vill att jag ska följa med till Tjärnö en helg och det låter som en otroligt mysig grej på vår sommarsemester, men egentligen menar att vi ska gå på ett träningscamp i sociala medier tillsammans med 300 andra människor blir det bara för mycket. Det skulle vara som om jag skulle ta med honom på en två dygn lång smygläsning av Nöjesguiden.

Nu kom jag på att jag retar mig på en kille. Vi har stött på varandra några gånger och han är alltid så dryg mot mig, ifrågasätter allt jag säger, flinar och söker medhållsblickar.

Ända tills han träffade min sambo tillsammans med mig.

Killen jobbar så klart med internetz och eftersom min pojkvän är VD för en av landets bästa digitala strategiska byråer så var det kanske inte längre så smart att vara dryg.

Antingen är han av samma skrot och korn som skriver avundsjuka von oben kommentarer på Resumé så fort någon kreatör får uppmärksamhet. Eller så krävdes min pojkvän som någon form av bekräftelse på att mina åsikter och uttalanden är värt att lyssna till. Det är ju ännu värre.

Det är alla hjärtans dag men det enda jag kan tänka på är det tappra hjärta som jag tvingades släcka i natt. Min älskade Cisco. Han blev bara tre år.

Allt vände på några minuter. Från en vanlig dag till ingen utväg. På kvällen när vi åt middag satte han sig på sin stol precis som alltid och la huvudet på bordskanten med siktet på vår mat. Men hans ögon lyste inte som de brukar. Man känner sina djur och pratar med dem utan ord. Hans uttryck räckte för att jag skulle förstå att något inte stod rätt till. Han började andas konstigt under kvällen, som om han fick anstränga sig otroligt mycket vid varje andetag. Jag låg en stund med honom i sängen och såg hur magen drogs samman och ut i stora rörelser och bestämde mig för att ringa djursjukhuset. Bara för att höra med dem. Eftersom det handlade om andning ville de att jag skulle komma in.

Jag trodde att vi skulle åka därifrån tillsammans. Kanske med ett recept i handen. Jag åkte hem med en tom bur.

När vi kom in sa veterinären att han kanske hade vatten i bröstkorgen som gjorde det svårt för honom att andas. Hon stack in en nål, Cisco gömde sitt huvud i min armhåla som han gör när det blir läskigt, och tömde honom på vätska och blod. Hon sa att det var allvarligt. Jag förstod nog fortfarande inte när hon gick ut ur rummet för att vi skulle få tänka.

Tre saker kan orsaka vatten i bröstkorgen, cancer, ett obotligt virus, fip, eller ett allvarligt hjärtfel. Alla tre orsaker har bara ett slut. Vi kunde välja på om vi ville förlänga hans liv och låta honom tömmas på vätska regelbundet och ligga med syrgas i väntan på besked. Eller sluta hans lidande. Veterinären sa att han har det väldigt jobbigt och att hon aldrig sett en katt överleva. Hon sa vad hon hade gjort om det var hennes katt.

Det kunde inte vara så här. Han var ju så pigg fram till ikväll. Han ska ju leva, flytta med oss till nya lägenheten, hämta sin fjäderpinne och lägga i vår säng, jama högt för att få nykokt torsk, lägga sig bredvid mig så fort jag sätter mig i soffan, titta på tv med oss och morra på fåglarna som sitter i trädet utanför.

När veterinären kom in igen hade vi fortfarande inte bestämt oss. Jag hängde över Cisco och tårarna sprutade okontrollerat och jag vill inte att han skulle förstå. Jag ville inte att han skulle förstå att skulle dö. Att hans matte skulle bestämma att han skulle dö.

Det var fruktansvärt att se honom ligga där och lida. Han var livrädd, han fick dåligt med luft och skakade och till slut sprang jag ut ur rummet, hittade veterinären och sa att vi måste göra det.

Jag burrade ner mitt ansikte i pälsen, la min näsa i nacken så som jag brukar och kände honom svalna sakta. Han låg på britsen bland kanyler och tungan hängde utanför. Inte alls så fridfullt och värdigt som djursjukhusets broschyr säger. Allt brast. Jag sprang ut ur, satte mig i väntsalen och grät högt över det tysta rummet.

Sen satt jag med honom i säkert en timme. Klappade honom över pannan och bakom öronen, så som han älskar. Pratade med honom och masserade hans trampdynor. Jag kunde inte vända honom ryggen och gå därifrån. En sköterska fick komma in och bära bort hans tunga livlösa kropp och jag önskade bara att hon kunde sluta prata om praktiska saker som kremering, livsförsäkringar, kostnader och plastsäckar. Jag ville bara se hans kropp gunga i andetag igen. Det såg ut som han sov precis som vanligt, men med sina stora gröna vackra klot till ögon öppna.

Jag kunde aldrig föreställa mig att detta kunde hända. Att det var något allvarligt. Att han skulle dö. Eller att jag skulle bli tvungen att bestämma att han skulle somna in. Tre år gammal.

Magen värker och jag faller i gråt om och om igen hela tiden. Det är fruktansvärt jobbigt och han är så otroligt saknad. En familjemedlem som gjorde att det alltid var lite extra mysigt att komma hem är nu borta. Och det känns så konstigt att han alltid kommer att vara det.

Idag blev jag varse Malmös minimala storlek och min egen historia. Allt på grund av nätet som gör att världen blir ännu mindre än vad den är. Ibland gillar jag det. Idag inte. Man kan råka hitta ett mail från en gammal historia, med en bifogad svettig mobilkamerabild som han tog, och lade upp som bakgrundsbild där och då. Sen kan man plötsligt råka se att samma gamla historia på FB blivit vän med en person som man under stundens rejäla hetta berättat allt för. Allt från ingående redogörelse av sms-konversationer till kroppsvätskor. Sen kan man råka googla den gamla historien för att inse att historien finns närmre än man tror. Puttrande. Och inte alls i ett annat land.

Skulle det spela någon roll. Jag. Skulle någon springa efter. Mig. Skulle någon skrika. Min. Skulle det göra någon skillnad. Du.

Jag fyllde 30 och blev firad på ett helt fantastiskt vis. Så bra att jag inte har kunnat skriva om det. Jag ska ta mig samman och servera det som ett årsbästa tror jag. Men en sak som hände var att jag fick en tavla av min vän Johanna. Hon lät alla vänner skriva ett ord om mig på en lapp, hon gav orden till en av mina favorita illustratörer Lina Ekstrand som sedan målade ett porträtt. I veckan fick jag tavlan när hon var hemma från Berlin. Visst är jag smickrande fin?

Idag har jag gått med ett par byxor som inte gick att knäppa. Eftersom det inte gick passade jag på att äta lite extra många kakor. Vad är poängen med att bry sig liksom. Det är förmodligen så hundrakilofolket resonerar. Och det är så jag resonerar varje dag klockan 15.

Startat en reklamölsklubb – vi träffas på vilken bar som helst med stående dag och pratar om sånt som andra inte förstår sig på – och toppar det med en suck.

Startat en husmansklubb – vi träffas, hemma hos någon, lagar husmanskost – och toppar det med persilja.

Börjat rida – jag borrar in ansiktet i den mjuka mulen, drar ett djupt andetag och förflyttas till stubbåkarar – och toppar det med att mocka skit.

Köpt tavelduk – jag kör till Wesex eller vad det heter, köper den där duken så att jag kan använda staffliet någon gång – och toppar det med akryl.

För länge sedan skrev jag ett inlägg om att jag inte tycker om bebisar. Något som en gammal kollega ville skicka mig till psykolog för, som om det var sjukligt att en kvinna inte tycker om bebisar eftersom det är hennes livsuppgift att tycka det. Det tycker inte jag.

Jag publicerade aldrig inlägget eftersom mitt sätt att beskriva bebisar som äckliga var högst provocerande. Ungefär lika provocerande som att inte vilja hålla vänners nyfödda ungar. Något jag aldrig har förstått. Jag springer inte fram till alla som kommer innanför dörren och slänger mina katter i famnen på mina gäster. Det är bara så att det inte är alla som gillar barn, inte ens dina. De kanske till och med tycker att barnet är läskigt, plufsigt och skinnet så där obehagligt blekt och mjukt.

Min skepsis har aldrig varit en mission. Det har bara varit min åsikt och det har varit väl känt bland mina vänner som aldrig trodde att jag skulle tycka annorlunda. Men det gör jag nu. Det kan kallas ålder, men ännu mer tror jag att en kropp, som fått känna efter hur det är, aldrig glömmer. Men ständigt längtar.

Därför är jag väldigt glad för min gudson som är den vackraste lilla plutt. Det gör ont och är varmt på samma gång när jag tittar på honom. Och om någon någonsin säger att han är läskig, plufsig och skinnet så där obehagligt blekt och mjukt då blir jag provocerad.

Sen kan det ju diskuteras vad gudmor egentligen betyder. Det där med att lära ut guds ord är kanske inte riktigt min grej. Men jag kan lära honom annat. Som hur man skriver sagor och håller i vinglaset.

Kommer ni ihåg när man fick röka inomhus. Kommer ni ihåg skräcken när man inte skulle få det längre. Hur skulle vi klara oss. Det var riktigt elakt. Det skulle bli helt meningslöst att gå och ta en öl. Hela världen var emot oss och vi tjuvrökte på nattklubbens toaletter som hämnd på den hemska övermakten. Vi stank av rök i håret och ville ha det så. Ögonen tårades på caféet och vi ville ha det så.

Igår var jag på fest och det var rökning på balkongen. En tjej berättade om förra helgen då hon var på en fest och” Alla rökte Inomhus”. Blickarna som lyssnade talade sitt tydliga språk. Otänkbart. Äckligt.

Tänk vad vanor kan ändras snabbt och vad fort det går för oss att glömma. Det jag är mest förvånad över är mina egna vanor. Hur skulle jag kunna leva utan att ta en cigarett efter jobbet, eller ännu värre, till ölen. Och även om jag ibland kan få en släng av röksug så är det inte längre ett behov. Jag kan ta en cigarett och jag vill men oftast låter jag bli för det är inte ens gott längre. Jag bara tror att det är gott i min romantiserade bild av min rökning som jag har haft sedan jag var 15.

Det är inte jobbigt att inte röka.

Det enda som är jobbigt är alla dem som inte slutat röka och vars dåliga samvete tvingar dem att pika dig för ditt smartare val att låta bli. Alla dessa rökare som får dig att känna dig så otroligt pretto. Det är jobbigare än att klara en helkväll utan nikotintuggumi eller ett agressionsutbrott utan tröstcigaretten.

Det bästa är när man upptäcker att man klarar sig utan sin bästa vän. Att det inte är cigaretten som räddat dig i alla situationer eller gjort kvällsmiddagen extra god. Det är verkligen inte cigaretten. Och precis som det gick hur bra att gå på café utan att röka när vi tvingades till det så går det hur bra som helst att låta bli av egen vilja.

Det kanske inte varar för evigt. Jag har slutat och börjat förut.

Men den här gången känns det som jag har slutat för min egen skull. För att jag vill.

Hej

Jag vet på vilken krog som Omaba kommer äta sin middag i helgen, i Köpenhamn. Piluttadig.

Varje gång jag duschar dricker jag det varma vattnet, samtidigt tänker jag på alla som säger att man inte får gör det. Alltid. Jag känner mig modig.

Om 30 minuter ska jag börja fasta. Sen ska jag berätta för alla hur det kändes, hur pigg jag blev och vilken ny energi jag fick. Det kommer att bli tufft, men jag ska klara det. I två timmar. Min vaccin kräver det.

Klockan 21.30 varje kväll är det stor hundsamling i Slottsstaden. Det pratas bebisspråk och röks cigg till ungefär till klockan 22.15.

Klockan är 21.41 och jag skriver här bara för att slippa ta tag i en text jag måste skriva, på 1500 tecken.

Perronger är kärlek. Par gråter. Par kramas. Par skiljs åt. Par står stilla och morgonhetsen sveper förbi dem obemärkt. Par möts. Och i morse, på perrong 5 sprang jag, rakt in i armarna på honom. Först såg jag Ulrika komma gående och mitt hjärta hoppade dubbelslag för jag förstod att då måste han vara här, slängde mig om halsen på henne och tittade åt alla håll. Så stod han där. Och pussades med mig och sa att jag var fin.

Passion behöver inte vara kärlek. Det kan vara andfåddhet, hjärtklappningar och svett där armar flätas som pusselbitar på rätt plats. Där ett huvud passar i en axelhåla men ord studsar mot varandra utan att någonsin nå fram. Passion behöver inte vara svaret på att det kommer fungera. Ni vet förmodligen att det aldrig kommer att fungera. Men den är ju så stark, passionen. Det känns ända in i magen och trollar bort allt förnuft och kan få den mest kloka att handla som en hög tonåring. Den dör om den får fortsätta att leva kvar mellan två. Ni dör om passion är det enda ni har. Men om ni avbryter den abrupt, utan att den får dö en naturlig död kommer den finnas kvar och yttra sig som ett oväntat hjärtsvikt när ni får syn på varandra nästa gång. Det är inte sanning, det vet du. Det är inte kärlek, det vet du. Det är bara passion.

Bild.

Ämnena jag berör under dagarna kan vara mörka och tunga. Jag vet saker som jag skulle må bästa av att inte veta. Om överlevnadsstatistik vid Kol. Om hur den svenska vården tänker. Om smärtlindring vid cancer de sista dagarna i livet. Jag plöjer igenom siffror som ingen vanlig människa förstår och nuddar vid ord som respiratiorisk svikt och konfidensintervall. Här någonstans försöker jag vara kreativ och hitta en väg att kommunicera på som inte blir torr av siffror eller banal av humor. Det är otroligt svårt. Speciellt när man jobbar mot en bransch som ofta glömmer bort att läkaren är en människa som reagerar precis som du och jag. Och inte alltid på siffror från studier. Jag älskar att skriva, men inte när ordet död letar sig fram i varje stycke. Det ordet vill jag döda.

Bild

Att jag gjorde det här testet.

Det blev förresten helt fel utslag. Visst gillar jag romantik, men jag och Tomas har ingen sång. Yelle funkar inte som parsång och alla andra är upptagna tydligen. Förslag?