Över USA och tillbaka till en förträngd tid

Idag börjar jag min resa som jag inte velat nudda vid för mycket, med rädsla över hur det egentligen känns. ”Jag bara gör det” har fått mig att göra mycket. Trots rädsla. Varje gång växer jag ett stycke till. Det kommer innebära både många mil och ett möte med en tid jag lagt bakom mig, klippt av ett band till och inte velat beröra. Jag har landat i Chicago. Sedan åker jag vidare genom ingenstans till någonting. Det vill säga den plats i USA där jag en gång bodde och mådde otroligt dåligt under lång tid. Där jag som 17 åring fick möta en helt annan värld fullkomligt på egna ben bland vuxna som försökte förstöra och utan stöd från någon av de som skulle finnas där.

 

Jag har inte vågat rota i detta efter min resa men tiden där har nog påverkat mig och den jag är idag mer än jag tror. Mycket mer. Att klara sig själv och att inte förvänta sig att någon annan ska hjälpa till sitter i mitt inre. Tillit det har jag inte heller mycket av. När människor skyller på omständigheter blir jag provocerad. Det är upp till dig. Det är upp till mig. Och man kan resa sig hundra gånger om.

 

Tack STS resor för den hårda skolan, men nej, jag kan inte tacka en organisation som så fullkomligt misslyckas med sitt uppdrag att skapa en trygg och minnesvärd resa för den som vågar åka långt bort. Som avsäger sig ansvar så fort pengarna kommit in och 17-åringen lämnat landet. Det finns så många detaljer i det här som är så otillåtet. När jag kom hem gick ett program, likande kalla fakta eller om det var det (vet ej hur länge det gått), som handlade om resorna, organisationen. Jag funderade på att skriva min berättelse. Men gömde den.

 

Efter ett år då jag kommit tillbaka fick jag ett vykort från min första familj med ett uppenbart dåligt samvete ”It all starts with peace”. Jag svarade aldrig och ångrar mig inte. Vad jag var med om där, och vuxnas svek, kommer jag inte glömma. Och nu ska jag möta det. Och träffa dem som faktiskt fanns där och som hjälpte mig i en tid då jag var helt utelämnad till mig själv, i cowboyland.

 

Jag har inte pratat om detta på femton år. Nu börjar jag.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Tillbaka, dra upp och slå igen

Det har varit en psykiskt påfrestande helg. Jag har fått rota upp saker som jag vill stänga av. Glömma. Och sparka på. När jag berättar om det igen rullas meningar upp och för varje gång jag säger dem högt till någon som har frågat blir det mer och mer uppenbart för mig att det verkligen har hänt. Och även för dem. Som trodde de visste. Men som egentligen inte hade en aning om vad som hänt, på den här sidan av verkligheten. Jag har nog bara tagit chocken, paketerat in den och tänkt att så, nu var jag av med det problemet. Uppenbarligen inte. Och varför försöker jag lura mig själv. Det vore märkligt om det inte kändes något alls. Då skulle ju all den tiden vara helt meningslös. Det var den också. Eller det var den inte. Det beror på vilken sida man väljer att vakna på. Jag vaknar för det mesta som att det aldrig hänt.

Vad som blev uppenbart idag var i alla fall att de som ”vet allt” inte vet någonting, egentligen. För om de vetat vad som hänt mig, hört det jag hört, och sett det från mitt håll skulle de aldrig be mig om något. Om de visste skulle de förmodligen säga som den enda som frågat; ”Oh shit, Oh shit”.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ett stycke helt apropå

Detta är min personliga blogg.
Den handlar om mig.
Händelser i mitt liv, vad jag tycker och tänker.
Vad jag känner.
Det handlar högst troligt inte om dig.
Högst troligt bryr jag mig inte speciellt mycket om dig.
Högre troligt gör ingen annan av mina läsare det heller.
Mer än du.
Som läser.
Även om du själv tror det.
Det är inget jag kommer att förändra.
För att någon har hybris.
Och lägger sig i.
Vill bestämma.
Vad jag tycker.
Vad jag skriver.
För att någon tror att allt kretsar kring dem.
När det kretsar kring mig.
Det som händer mig.
Och om du skulle hända mig.
Skulle det ändå handla om mig.
Mitt liv.
Ur min synvinkel.
Mina ord.
Du skulle inte ens nämnas med namn.
För.
Än en gång.
Det handlar inte om dig.
Det handlar inte om dig.
Det handlar inte om dig.
Det handlar om mig.
Och mitt liv.

Mitt liv kretsar inte runt dig. Punkt.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

År 2011. Hej då.

Fem händelser som varit bra det här året?

1 Att jag skrivit flera uppmärksammade kampanjer under året, fått flera placeringar i Resumés månadens kampanj och att jag blev utvald som en av sex personer i Sverige att sitta i juryn för Reklamcupen.

2. Min lillebror fick en son.

3. Alla nya vänner. Fan vad fina ni är.

4. Resorna till Vientam, Montenegro, Tel Aviv, New York och Egypten. Att jag åkte röd backe och att jag hittat ett stall på landet där jag hämtar energi.

5. Jag har köpt en egen lägenhet.

Fem händelser som varit sämst det här året?

1. Farfar gick bort och min mormor gick bort.

2. Jag och min pojkvän gjorde slut. Jag fick känna skillnaden på att separera när man är tjugonåt och tycker att förhållande är schysst och när man är trettio och har planerat ett liv ihop på allvar; börjat planera barn och var man ska gifta sig. Det är rätt stor skillnad. Jag mådde inte bra.

3. Pappa fick cancer.

4. För första gången i mitt liv blev jag uppsagd och hade inget fast jobb. Dock från ett jobb där jag mådde dåligt och kände mig låst.

Allt ovan hände inom loppet av Några månader.

5. Jag förstod, typ via twitter, att min före detta redan hade en ny, på jobbet. Det tyckte jag var….så där kul. Någon månad senare bestämmer jag mig för att ta en kontorsplats jag blir erbjuden och de berättar att de ska ta in en tjej på ett vikariat. Vem det blev? (trumvirvel) Jo, mitt ex nya. Livet är en komedi and then you die.

Vad gjorde du 2011 som du aldrig gjort förr?
Oj. Jag gör saker hela tiden som jag inte gjort förut. Köpte ett helt lamm?

Hur skulle du beskriva din stil 2011?
Som att jag hittade tillbaka till mig själv och den jag verkligen är. Från ett tråkigare jag till mitt egentliga expressiva och snyggare jag.

Vem saknade du?
Min bror, min mormor och min pojkvän.

Vem var den bästa nya personen du träffade?
Lina och Niklas

Hur höll du dig från att bli galen?
Jag pratar väldigt mycket med mina vänner och de är så kloka. De håller dock med om att mitt år har varit helt knäppt och att många skulle ligga i fosterställning i soffan vid det här laget. Att jag inte gör det beror bland annat på att de finns där.

Vad har du lärt dig i år?
Även om livet tar sig friheter ibland och oväntade saker inträffar så har jag lärt mig att jag äger mitt eget liv och har all makt att förändra det till vad jag vill.

Ångrar du något?
Ja. Att jag varit så jävla snäll och tagit så mycket skit. Ni anar inte. Om jag kunde berätta allt…

Vart tog det mesta av dina pengar vägen?
Restaurangbesök och inredning. Det är en gissning. Jag har inte en aning var mina pengar går.

Vad gjorde du på din födelsedag.
Jag bara grät och grät och var så otroligt otroligt besviken. Förlåter honom aldrig för det.

Vilka människor har du hängt mest med år?
Tomas, Lina, Johanna, Sanna, Marie, Veronica, Drazen, Niklas, Kristoffer, Cecilia.

Vad är det vackraste du fått i år?
Något sms tror jag. Jag har fått så väldigt många. Som poesi i min mobil. Och ett fint brev apropå ingenting. Fick även en vacker tårta när jag fyllde år av min bästa vän. Och ett porträtt av mig som en vän målat i hemlighet.

Hur många har du varit kär i?
Ingen. Jo, i januari förra året var jag kär i min kille. Sen kände jag en släng av nyförälskelse i början av hösten och känner saker ibland… men alltså kär. Jag förstår inte hur folk blir kära bara så där. Jag tror att folk lurar sig själva av rädsla för ensamhet alternativt blandar de ihop det med att vara attraherade. Det låter kanske oromantiskt. Jag blir inte kär särskilt lätt. Det känns bra, integritetsfullt och självständigt. Men lite trist.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

04 – Berätta om en person du beundrar

 

Hon har en så otroligt fin människosyn. Jag har aldrig hört henne säga ett ont ord om någon. Det är beundransvärt. Hon är klok, stark, känslosam och har gjort så mycket häftigt och är så vacker. Turnerat med motorcykelcirkus, tävlat hoppning i Flyinge, bilat genom USA och släppt av en hippie i San Fran, varit ansvarig för FN:s barnkonvention på landets fängelser. När männen i byn sa att de kunde hoppa över vår gård när jag var liten, eftersom hon var kvinna, vägrade hon och blev byns första kvinnliga ålderman (heter det så?). När jag var liten satte pappa och mamma på en skiva, kanske jazz, kanske något snabbare och dansade jitterbugg och hon sken alltid. Man blev liksom förtrollad. Ville kunna dansa så. Hon brukade sitta i köket och spela munspel och stampa i takt med foten, hon är jägare, gillar att åka ut med gubbarna på båten och fiska, hon plockar ogräs och vet vad som går att ha i saladen, hon har ställt upp för mig i alla väder. Hon målar vackra tavlor men bytte konstfack mot Lunds universitet, hon sjunger i kör och så lagar hon väldigt god mat och lägger in de mumsigaste nyponen med nejlikor.

Min mamma.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Nätragga del 1

 

Det gäller att ta chansen när den kommer. Se varje stund som en möjlighet. Ta det lilla man får. Hugga när det händer. Anspela på ragg så fort det ges möjlighet. Hinta oskyldigt men skyldigt. And so on…

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Ord jag sparar på

 

”Jag saknar dig hela tiden när vi inte är tillsammans.”

Det känns som den enda meningen jag kommer ihåg nu, som fick mig att känna hans kärlek på riktigt. Inte för att den är så speciell men för sättet han sa det på.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Hur reser man sig och går vidare efter ett krashat förhållande? (Fredagsfrågan)

Sedan jag fick frågan har jag funderat och samlat på mig svar. Så fort jag fått höra goda ord av vänner eller så fort jag fått en insikt själv har jag skrivit ner det för att ge ett bra svar. Sedan tappade jag bort dokumentet när jag bytte dator. Detta är vad jag kom på just nu:

 

Prata prata och prata. Prata med vänner, med familjen med någon som kan stödja, eller ge insikter eller bara lyssna. Prata tills du inte orkar lyssna på dig själv mer. Sen pratar du lite till.

 

Gråt. Det är kroppens sätt att läka och det är helt okej. När man gör slut går man igenom sorg och förlust oavsett vilken anledningen var. Man förlorar ju någon som har betytt väldigt mycket.

 

Skriv plus- och minuslistor över allt som var bra och dåligt. Om ni är två om att göra slut, kom ihåg varför du inte vill vara kvar i relationen längre.

 

Grotta ner dig och var destruktiv i början, titta på bilder och plåga dig själv, gråt och läs alla gamla sms. För då tar du tag i dina känslor från början. Om du flyr är risken större att du får en panik när du plötsligt vaknar upp en söndag och förstår hur mycket du saknar honom eller henne och då kan det bli mycket värre.

 

Ta tag i saker. Ta bilen till verkstaden, köp nya kläder, laga en god middag och bjud vänner. Om du inte flyttar från er lägenhet, vilket jag inte gjort, gör om något i lägenheten, gör den till din.

 

Säg inte till dina vänner att ”Nu mår jag bra, nu har jag kommit över” för då blir du bara så besviken när du får ett bakslag. Och bakslagen kommer. Bli inte arg på dig själv när du blir ledsen. Det är inte ett misslyckande, det är helt ok.

 

Även om det är svårt. Fortsätt med dina rutiner, gå upp och ät frukost, gå och träna, försök att fokusera på ditt jobb när du är på jobbet, betala dina räkningar.

 

Skriv en det-här-vill-jag-ha-lista. Och en det-här-vill-jag-inte-ha-lista. De kan vara hur långa som helst.

 

Ha inte bråttom. Hitta dig själv igen innan du hittar någon annan. Men du kan alltid hitta någon annan, något oskyldigt och oseriöst, att tänka på, så blir allt lite lättare i alla fall.

 

Hitta ett projekt som får dig att tänka på annat. Tror jag har två män bakom mig som satt upp tydliga idrottsmål efter att det blev slut till exempel.

 

En del vill skippa all kontakt. Av någon anledning verkar killar vilja dra ett tydligt streck, klippa alla band, avtagga sig på alla bilder där ni figurerar tillsammans och stänga ett kapitel i sitt liv helt och hållet för att klara av alla känslor. Nolltolerans. Det vill inte jag. I mina bra uppbrott har vi fortsatt prata om det som är jobbigt, kramats och stöttat varandra ut ur det hela. Så var det tyvärr inte i mitt förra.

 

Det är tusen gånger svårare och plågsammare och långdraget att göra slut idag när FB, twitter, bloggar och andra sociala kanaler påminner oss om varandra hela tiden. Även om man är duktig och inte går in och tittar på den andres liv, för att det gör så förbannat ont vad man än ser, så har man gemensamma vänner och får saker och ting upptryckta i huvudet som man tidigare inte behövt se. Det bästa är om man kan komma långt bort från det. Jag har inte lyckats.

 

Drick vin. För mycket.

 

 

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Dagens sanning

Jag har läst en kurs i att koda content managment system och fick VG! Alltså högsta betyg eftersom det var i högskolan och de hade inte MVG. Det kunde man inte tro idag när jag försökte göra en radbrytning med koden
.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter