Ibland är det så att det faller en droppe. En droppe som verkar ganska liten och betydelselös vid första anblick. En droppe som för andra kan se ut som ingenting. Men som i någons kopp får det att svämma över fullständigt. En kopp vari det fallit så många droppar som samlats och samlats och som till slut fått en så stark ytspänning att det bara krävs en liten liten sak till för att allt ska spricka och skapa en översvämning. En översvämning som kommer så överraskande för de runt bordet att de inte förstår. För att de inte alltid suttit där. För att de inte sett varje dropp. För att de aldrig har hållit i koppen. Och då är det så himla lätt att tycka att hon, hon som håller i koppen, verkar ju bara helt dum i huvudet.
