Så bestämde jag mig för att läsa Paolo Coelhos Alkemisten. Men den kändes på något sätt så banal. För när ett flerårigt krig skildras på en sida i pocketformat och när en kärlek beskrivs från de att deras ögon möts till orden ”Jag älskar dig och vill gifta mig med dig” på fem rader blir det för enkelt för att jag ska få en känsla för det nära och äkta. Det är helt enkelt inte bra skrivet. Men kanske är det därför den blivit så populär. Tunn, enkel.
Eftersom jag har läst några av hans andra böcker och vet att det kan vara värt läsningen i slutändan fortsatte jag ändå. Och på sidan 140 hände det. Boken ger en insikt och väcker en tanke. En tanke som liksom ligger kvar och i morse var jag så lycklig att det kändes som om jag inte hade något att förlora även om jag skulle skrika ”jag älskar dig” till en granne och kyssa denna på munnen. Så kanske är det istället så att Alkemisten läses av så många för att den plötsligt tar en till en djupare tanke. OCH att den är tunn och enkel.
