Varje gång jag läser om företag som sägs utnyttja unga, provanställningar och så vidare i svensk dagstidning undrar jag hur det känns att skriva det och samtidigt veta att arbetsgivaren, tidningen, är en av de största bovarna inom samma system. Dagstidningar och andra medier som Sveriges radio är välkända för att ge journalister otrygga anställningar, frilansavtal på frilansavtal som löper, ingen säkerhet, utlasningar (det vill säga att företaget gör sig av med sin projektanställda eller vikarie innan prov/projekt/mm-anställningen automatiskt går över till en fast anställning. Det vill säga inlasning). Frågan är hur det kunde bli så. Brist på pengar? Nej det har varit så länge. Med tanke på hur starkt journalistfacket är och hur högljudda arbetsgruppen är som anställda (jag har jobbat på sds och flera gånger fått ta del av eldiga interna debattmail från husets journalister). Tysta är de inte. Men varför ställa upp på dessa villkor. För att man så gärna vill jobba som journalist för just den tidningen att man ställer upp. Trist är det i alla fall. Speciellt när det utövas av någon vars uppgift är att granska orättvisor, stå för etik och vara en högre röst.
Förresten går det inte att gå på en fest med journalister utan att detta diskuteras. Om och om igen.
