Lär mig en läxa – att inte göra något alls

20140217-182330.jpg

Det tuffaste för den här kroppen kan vara att plötsligt bli halverad i kapacitet. För bara någon månad sedan fnös jag när folk tyckte jag skulle av hästen och så ”jag är gravid, inte handikappad”. Nu är det samma sak. Inte i början av dagen. Men när jag stänger ner kontoret för dagen räcker 20 steg för att jag måste stanna på grund av sammandragningar. 5 flyttkartonger är som ett maraton och en konversation kan leda till andfåddhet.

Det är en frustrerande upplevelse som säkert kommer leda till större sympati hos mig som människa. För gamla, för lite svagare och inte minst för gravida. Jag hatar att vara beroende av andra, jag hatar att känna mig lat, jag hatar att be om hjälp och jag hatar att jag faktiskt inte kan trotsa kroppen och packa lådor till ett på natten för att mitt jävlarannammapsyke vill göra så, utan måste ge vika för kroppen, snällt lägga mig på soffan och bara låta den vara. Okej, repa dig en stund.

Jag är van vid att vara självständig. Klara saker själv när jag själv vill. Jag tycker om att jobba hårt och fokuserat.

Jag kommer uppskatta min styrka, uthållighet och kraft än mer efter detta. För den är uppenbarligen inte för given. Ni piggmörtar där ute. Vi ses!

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *