Hennes pillemariska blick. Hennes plötsliga infall. Hennes närhet till skratt. Hennes mentala styrka. Hennes sås. Hennes livshistorier. Hennes iakttagelser. Hennes otroligt goda hjärta. Hon ställde sig upp så många gånger. Och hon blev så glad för varje liten sak som hon fortfarande orkade göra. Hon tänkte inte på vad hon inte längre kunde göra utan allt som hon faktiskt klarade av. Som att klara av att koka kaffe helt själv. ”Jag reser mig upp från soffan helt själv Karin”. Hennes sätt att se på livet höll henne kvar genom flera svåra stunder. Men hur ska ett hjärta orka ställa sig upp gång på gång. En dag bestämmer det sig för att släppa taget och vila. Paulo Cuelos skrev, döden är inte slutet, det är bara början på något nytt. Det känns skönt att tänka så. Fint. Och lite lättare.
Henne
22 februari, 2011
Vackert och hederfullt!
ÅÅhh kram kram kram kram kram kram kram kram kraaaam ont i hjärtat.
Ett alltför sent brev från Frankrike blev aldrig öppnat av min mormor.. Det enda man kan lära sig är att hela tiden komma ihåg att säga till alla viktiga HUR viktiga de är. Jämt. Det är länge sen nu, och fast det fortfarande känns bedrövligt att tänka på, så vet jag att hon visste. Ändå. Det är ok, allt blir bra. Men det är för jvligt medan det pågår. Hoppas solen skiner på dig snart igen!
Fint skrivet. Sorgligt.