Jag är inte så glad. Något fruktansvärt hände förra veckan. Och även om mitt liv kan fortsätta ungefär som det gjorde, för vi sågs sällan nu för tiden och hördes mest av då och då på sms, så har hennes liv förändrats. För alltid. Sist vi träffades hjälpte hon mig och Tomas att flytta och jag var glad, för hon hade landat någonstans i livet där jag önskade att hon kunde få vara. Men när hon så äntligen landat där hon verkade hemma rycktes hon bort från livet. Hon ligger i koma och läkarna säger att det ser mycket dystert ut, att trots att hennes hjärta slår så öppnar hon nog aldrig ögonen igen. Det betyder att jag aldrig kommer se hennes hus, och jag kommer aldrig få se henne gifta sig som jag skulle i juni, jag kommer aldrig höra hennes mörka skratt, och jag kommer aldrig få ett sms där det står ”gumman, det var så längesedan, kan vi inte ses”.
Hon sover.
22 augusti, 2010
