Hålla hand

Någon sa att man ska inte ta rygg åt sina barn, man ska hålla dem i handen medan de får ta konsekvenserna av sitt handlande. Däri ligger något viktigt. Om man alltid har någon som fixar åt en, städar upp efter en, löser knipor, ursäktar ens beteende – lär man sig då att ta eget ansvar? Om någon annan alltid fixar åt en blirp man då lat? Mina föräldrar har alltid funnits där utan att fixa åt mig. Just så. De har stöttat och ryckt ut, men har jag satt mig i en situation har de inte varit där direkt och löst det åt mig. Den första frågan har alltid varit ”hur ska du lösa det” för att jag inte bara ska förvänta mig utan först tänka och försöka själv. De har trott på mig. Vilket gjort att jag lärt mig tro på mig själv. Ibland har det varit frustrerande och jobbigt. Ibland har jag haft mer behov av stöd än läxa. Baksidan av att vara stark kan vara att man aldrig får vara liten. Och det har funnits gånger då jag verkligen varit för liten i situationen. Att ingen tror att man behöver det. Som ensam och 17 år i USA och stora problem. . Men jag är övertygad om att det hjälpt mig att bli handlingskraftig. Jag litar på att jag klarar av saker. Jag vågar ta i och jag tar konsekvenser. Jag ser inte bara problem som ett stopp eftersom det alltid går att lösa. Och jag ger inte upp. Som motorn i en isländsk häst.

Jag kan dock fortfarande inte borra. Då ber jag någon annan lösa ut mig.

Dela gärna om du vill...
Share on FacebookTweet about this on Twitter

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *