Livet är orättvist så jag sätter mig med armarna i kors. Eller förändrar jag det jag har makt att förändra. Om jag vågar.

De formella ögonen min terapeut spände i mig då jag en gång frågade varför livet är så orättvist. Som om
livet drabbade mig. För den meningen gör en till ett offer. I den meningen ligger ingen makt att förändra. I den meningen kan jag sitta med armarna i kors. För att förändra måste man förstå att förändringen måste ske inom en själv.

Genom att förändra sitt förhållningssätt kan man rucka hela sin värld. Och få en aha-upplevelse. När allt känns orättvist och man pekar på alla faktorer runt omkring som roten till det onda är det överväldigande att plötsligt bli av med de känslorna, och se att inget i den yttre världen har ändrats. Bara hur jag såg på den.

Det är bekvämt att vara ett offer. Då behöver man inte ta ansvar. Men om man vågar är det ännu skönare att ta ansvar för sina val. Då får man tillbaka makten från alla där ute och äger den själv.

”If you change the way you look at things, the world in it self, will
Change”.