När man skaffar djur får man vara beredd på fler saker än att ge friskt vatten varje dag, eller tidiga morgnar med bajspåse i hand.
Beslut.
Det gäller att vara beredd på att fatta dem. Ibland med några minuters betänketid. För det du kanske inte tänker på när du ser en valp med stora runda ögon är att du är den som kan komma att bestämma om hon får leva eller inte.
På djursjukhuset står två tjejer och kramar om varandra. Rödgråtna. Jag såg dem komma in med en hund som sprang pigg bredvid sin matte i koppel.
De kom ut utan hund.
Jag såg personalen springa ut på parkeringen med en bår. Springerspanieln åkte direkt in på operation och den äldre gubben satt fortfarande i väntrummet tre timmar senare med sin vän och sa att det här var ju inte roligt.
Han såg långt mer oroad ut än så.
En pittbull kommer in med husse och matte. Hon kissar i entrén, bajsar en stor hög vid receptionsdisken och kissar en tredje gång i väntrummet.
Det är inte bara glädje att ha djur.
Två gånger på två år har jag fått ett samtal från ortopeden på Malmö djursjukhus om att jag måste ta ett beslut. Läget är kritiskt och jag har två val. Det ena kostar och kan ge men för livet. Det andra är att han aldrig ska få vakna igen. De timmarna från det samtalet, när jag visste att min katt låg på operationsbordet med gravt allvarliga skador och minimal chans att rädda, till att de ringer igen och berättar att de har lyckats. De timmarna borde alla som funderar på att skaffar sig ett husdjur ägna en tanke åt.
Min utgångspunkt har alltid varit att djuret inte ska få lida. Om veterinären bedömer att de inte kommer kunna leva fullt ut som de är. Som katt. Eller som hund. Då måste jag kunna säga att han ska få somna in. Jag måste kunna ta beslut om att döda mitt djur.
Igår hämtade jag ut Arrakis efter ytterligare en operation av benet. Allt hade gått bra. En timme senare åkte jag in akut igen då den envisa katten lyckats sparka av sig sitt gips.
Den rädslan.
Så nu sitter jag här och väntar. På ett samtal. Igen.
Bra fråga, men troligen alltför få som ställer sig den.
Därför borde den alltid ställas när någon är på gång att skaffa sig ett husdjur.
Det är aldrig kul att ta till sprutan, men ofta nödvändigt. Åtminstone om man har någon anständighet i kroppen och inte är en djurplågare. Men det är aldrig kul. Och värst är nog att känna värmen försvinna från den nyss levande kroppen.