Min mage måste verkligen hata mig. Verkligen verkligen hata.
Jag hinner knappt stå upp ur sängen förrän den börjar skälla och vrida om tarmarna så att jag får tjippa efter andan. Jag trycker i mig en bulle och juice och han funderar så att det knakar. Knorrr knorrr. Nej hörru Karin, jag tror inte jag gillar det här.
Aj. Fan. Sluta.
Och om jag sedan skulle få för mig att ge den en kaffe då skulle det ta hus och i helvete och han skulle ställa sig rakt ut i ren protest.
Konstigt med folk som frågar om man är hungrig när magen pratar högt. Det gör min alltid.
