Det är så otroligt skönt med människor som hellre ler än dömer. Som låter sin omgivning vara precis lika mänsklig som sig själv. Det finns en person som just nu bara skrattar med mig även om han själv mår ganska dåligt. Som alltid förstått. Som snarare tycker att det är gulligt om jag fnissar full sittandes på ett elskåp mitt i natten än säger åt mig att skärpa mig. Som förstår att alla har upp och nedgångar och är förlåtande. Och det är så skönt när det inte finns några ögon som granskar varje steg redo att fälla dig så fort du gör ett felsteg.
Lite värme bland all kyla
17 december, 2007
Fast de där som fäller en för minsta felsteg, de är ju aldrig ens vänner. De blir på sin höjd bekanta. För skall man ha kvar dem i sin närhet, då gnager de sönder ens välbefinnande. En riktig vän förstår om man gör felsteg och finns där även då, eller hur?