Jag skulle gärna komma ihåg hela monologen som upptog de sista sju minuterna av filmen 2 dagar i Paris. Men jag minns bara orden ”Jag sa att jag inte kunna ligga med en och samma person resten av mitt liv, även fast jag vet att jag skulle kunna det, så sa jag det” och ”Det finns en gräns för hur många uppbrott en och samma person klarar av”. Hela filmen genomsyras av ett välskrivet manus som fick mig att småfnissa i en och en halv timme. Förutom det sista som kändes väldigt verkligt.
Jack från NY och Marion spenderar två dagar i Paris. Hennes hemstad, tillsammans med hennes föräldrar, hennes ex, hennes kvarter. Det blir till hans svartsjuka, hans oförstående och hans osäkerhet. Två kulturer möts och i detta fall i en promiskuös konstnärskultur där det talas om sex som om vi talade om priset på mjölk.
Det är ingen vanlig klichéartad kärlekshistoria men en underhållande och välskriven film.
Så är det ju klart übercoola kvinnan Julie Delphy som inte bara spelar huvudroll, utan dessutom skrivit och regisserat hela filmen. Girl power!