Många män har haft problem med mig som frispråkig och framåt kvinna. Men framför allt har många män haft problem med mig när jag sagt att jag inte gillar barn. Detta verkar vara något otroligt provocerande för somliga. Som att jag avsäger mig mitt ansvar på denna jord som kvinna, eller kanske till och med inte längre är kvinna i dessa manliga ögon som tittar på mig med besvikelse. Jag har till och med varit med om att en manlig arbetskollega tyckte att jag skulle gå i terapi för att det inte var ”normalt att jag som kvinna inte gillade bebisar”. Jag tror att jag, som vanligt, var fullkomligt ärlig när jag sa att de ”är läskiga” vilket var som att erkänna sig skyldig till ett hemskt brott. Jag har inte samma problem med bebisar längre. Jag har dock exakt samma problem med män och deras stenåldriga ägarförhållande till kvinnans kropp, tankar och väsen.
Ps. Annars älskar jag män.
mmm, känner igen det där, och inte enbart från män…
jag har svårt att förstå äldre kvinnor som får nåt glansigt i ögonen och fånleende lyssnar på gallskrikande bebisar på bussen etc, jag tycker ju just att barnet är högljutt hehe!
Nej, det är inte alls ett enkom manligt fenomen. Mammor verkar vilja frälsa alla andra kvinnor (som inte vet bättre) in i mammarollen så fort de fått sin förstfödda. Men denna gång valde jag att skriva om att jag råkat ut bland det från män.
Den kvinnliga aklagaren valjer att inte vacka atal mot kvinnan for misshandel eftersom aklagaren anser att kvinnan ifraga hade skal att misshandla mannen..Det har kan vara borjan pa en helt ny rattspraxis att varje medborgare har ratt att ta lagen i egna hander och sjalv straffa en forovare.