När man plötsligt ska bli mamma

Har börjat längta efter saker som att sitta på ett kallt sittunderlägg på en vindbiten strand fullt påpälsad i varma friluftskläder med en liten kille i overall och en termos med het choklad och lära honom om naturen. Peka på fåglar och säga vad det är för sort, plocka harsyra och säga att detta går att äta och engagera mig på samma hängivna sätt som min mamma gjorde med mig. På det sätt som var hon. Som nu är jag. Jag kommer kanske inte sätta mig på golvet och leka rollspel med barbiedockor. Men jag kan rita och hitta på sagor och göra utflykter. Jag kommer kanske inte prata bebisspråk och dalta men jag kan ge all min kärlek och all respekt. Är det något jag vet är det att jag kommer bli en engagerad mamma på mitt sätt. På det sätt jag tycker är viktigt. Och roligt. För ett tag sedan frågade en vän om jag ville vara gudmor till ett av hennes barn, för att jag är så bra och närvarande med barn. Det gjorde mig glad. För så har jag aldrig sett på mig själv. Jag är pedagogisk och har jobbat med barn. Men jag slänger mig inte över över barn och gullar med dem. Men ibland kanske det är just det som gör en till en bra vuxen, att man respekterar de små och möter dem som tänkande kloka individer utan att göra sig annorlunda på något sätt än att vara den man är.