Det är för sent jag inser att artikeln gått i tryck. Jag har inte fått se sidorna innan och nu kommer ångesten. Jag har skrivit en mening som jag dör av. Den slutar med ”….. men med ett stort hjärta”. Herregud, var fick jag det ifrån.
Jag vill liksom tvätta tungan med en hård borste och skrubba av all smuts från kroppen. Det är som att hitta sina gamla tonårsdikter på vinden eller en uppsats döpt till ”Två världar. En kärlek”. Usch och fy.
Lika pretentiöst som en Kenttext. Och jo, jag tycker faktiskt om Kent. Men om jag var Kent skulle jag aldrig klara av att läsa mina texter utan att dö av skam.
Hoppas att redigeraren såg hur patetiskt det lät och strök det.
Hahahahaaa. Ibland noterar man att det blev riktigt patetiskt. Bara att bita ihop och komma igen.
Skrev just ”en annan femma”, tänkte på ditt blogginlägg och suddade raskt ut.
Haha. Vad är det man brukar säga. ”Jag är glad för jag berättade det. Nu kan det hjälpa andra”.