Stegen genom Malmököken ligger tryckt

 

Det är nästan så att jag glömt det. Allt är inlämnat. Inget går att ändra. Allt har hamnat tryckt på sidor. Många många sidor med ord efter ord som är mina och vandrar genom stadens kök, in i hemmet hos falafelmakare, ut på odlade åkrar och in i tankarna hos kockar och genom svamplaboratorium och in kök i Rosengård och vi pratar om kaninkött och nordiska desserter och pomodoro. Tittis recept kommer för första gången ut i bokform, inspirerad av henne egen hemstad och människorna och maten här. En stad som förändrats tusen gången om sedan hon pluggade i Köpenhamn och flyttat till Berlin och kommit tillbaka för att regera på Bloom in the Park och gett restaurangen dess första stjärna i Guide Michelin. Christoffer Lomfors har dokumeterat stegen jag och Titti har tagit ut bland människorna och in i köken och presenterar recepten på ett eget sätt tillsammans med Titti. I april kommer den ut och jag glömmer det om och om igen. Men idag blev jag påmind när Nöjesguiden skriver om 5 böcker att hålla koll på vår. Och en är av ”den alltid initierade matskribenten”. Alltså pirrigt ändå.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Reklamen tar steget in i vardagen

Den är överallt just nu. Reklamen som vill in i vardagen. Förmedla den. Bilderna är äkta, nakna, opolerade och vardagliga. IKEA blandar sina möbler med loppisfynd i katalogen och skildrar skillsmässolivet i sin senaste kampanj ”Där livet händer”.
av Åkestam Holst. En annan som gör samma sak är Ikano bank, som jag själv också jobbar med på min byrå och som just lanserade sitt ”Because life happens” framtaget av Åkestamägda Round and Round. Och idag när jag skrollade igenom mitt instagramflöde dök Apotek Kronans nya reklam upp, ”Ära alla sidor” med en kille som sitter och gråter förtvivlat i en bil, gjord av Perfect Fools. Att visa hur ens produkt eller tjänst är en del av vardagen är ett vanligt grepp. Att göra det avskalat och äkta är en trend som pågår nu. Och idag blev jag tagen av Kronans reklam och tänkte ja, precis så är det ju. Livet. Det är förbannat tungt ibland. Och hård. Det sliter gör ont och går isär och byggs upp igen. En gång av alla gånger det hänt fick jag höra av Lina att jag är som en babushkadocka som faller isär och ställer mig upp igen. För att det är ju så det måste vara. Vi måste själva plocka ihop våra delar och sätta tillbaka på sin plats. Och har vi tur så har varje gång vi gått i sönder lärt oss något nytt. Vi har nya sår. Men också nya erfarenheter. Det enda vi vet är att det kommer hända igen. Livet är inte en rak och lättsam väg utan stenar och bråten att ramla över. Att det är så för någon är för otroligt att tänka. Snarare är det så att någon har det mycket värre än jag. Så många gånger jag suttit och storgråtit i en bil. Haft panik. Slutat andas, slutat äta. Men jag har också varit lycklig. Livet ter sig så.

När jag såg Kronans reklam idag började mina tankar kring varför vardagens reklam är så aktuellt just nu. Som ett brev på posten har en skribent på Resumé tänkt på samma sak idag. 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Alla skäggiga män som jag inte känner

Jag tror automatiskt att jag känner alla skäggiga män. Upptäckte jag påväg till jobbet på Media Evolution City i Malmö idag. Ett väldigt skäggtätt ställe även om det börjar ansas ut. En rödskäggig mössklädd man kommer gående utanför, naturligtvis med barnvagn, och jag tänker automatiskt att jag måste känna denna person. Vi tittar på varandra. Han ser ut att tänka likadant, trots att jag inte har skägg, men hejet uteblir. Jag inser att jag inte känner alla skäggiga män. Här är till exempel några som jag inte känner.

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Michelinstjärnorna över Norden 2017

Nu släpps dom. Stjärnorna. Vet inte varför jag sitter klistrad vid live-teve. Varför detta har blivit ett så stort intresse att det pirrar i magen på samma sätt som när jag tittar på hästhoppning. Inför varje hinder stannar sekunderna upp en liten stund. Så inför varje michelinstjärna. Och jag är så imponerad och glad över min gamla granne Karim Khouani som jag följt och sett hans otroligt hårda arbete för att skapa ett perfekt team och nå stjärnor. Först på Ambience Vindåkra och nu, bara kort efter ett helt nyöppnande på en ny adress i Malmö, fått stjärna för Sture. Imponerande.

Och nu Waaaaaaaaaa. Vollmers får två stjärnor! Heja heja heja Mats.

Men något förvånad över att Daniel Berlin inte fick ytterligare en stjärna…

 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Den tredje brända 

Om man får en brännhet cappuccino. Klagar och berättar att den är bränd. Får en brännhet cappuccino. Då får man bara utgå från att kaffemakaren inte har en aning och kommer inte göra rätt en tredje  gång. Bara att plåga i sig koffeinet. 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Och mitt skamtips

Man MÅSTE titta på Skam med lurar. Det duger inte att bara kolla på dator. Eller på TV om man inte har ett bra ljudsystem. För musiken är ju för fanken 60 % av hela upplevelsen. Så bra musiksatt serie har jag aldrig sett. Vill kvida av musikglädje varje gång.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Mitt bästa kärlekstips

 

Att titta på Skam. Jag är kär hela tiden när jag tittar på den. Jag sitter inuti Isak och får äntligen känna mig kär igen. Blir man ens kär längre. Vad vet jag. Väntar på att det ska knacka på. Fast det är kanske inte så det går till. Jag kanske måste bli 17 igen. Då var jag kär varje vecka. I någon ny. Enligt min dagbok. Det går över huvud taget inte att hänga med och man fattar ingenting. Och då har jag ändå levt med tjejen som skrev boken.

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Måste vi bli som män för att bli som män?

 

Om vi var lite mer som män. Tänker vi. Vi borde vara lite mer som dom. Ta platsen. Äga den. Sätta oss bekvämt i styrelserummet. Men ska verkligen vi kvinnor bli mer som män. Borde det inte istället vara så att män bör acceptera kvinnors ledarstil och sätt att vara. Att kvinnan och hennes egenskaper är lika trovärdiga och värda när man gör den där anställningen och tillsätter den där styrelsen. Hennes annorlunda sätt att vara. Ska hon ändra sig för att ta platsen. Agera som det som räknas som enmablig egenskap. Eller är det inte en manlig egenskap utan en sådan hos en ledare? Frågan är öppen.
På ett plan tycker jag ändå att vi borde titta mer på våra man spreading kollegor. Vi borde anställa våra kvinnliga vänner i större utsträckning. Vi borde hålla om ryggen, bana, vägen och ständigt ge plats åt våra kvinnliga vänner. För i ärlighetens namn är det en av anledningarna till att män kan sprida hela sin härlighet över land och rike. De ger plats åt och hjälper varandra. Funderar inte så mycket på om det är rätt eller fel, om relationerna eller om mannen inte ska klara uppgiften. Klart han gör. Det är ju Henke. Vi spelade ihop. Och brukar åka till fjällen. Inte så mycket knussel.
Det andra är att sluta be om lov. Jag har upptäck att en stor skillnad på mig och män i min närhet är att jag ber om saker. Jag ber om tid, ber om beslut. ”Kan jag”. Mannen informerar vad han ska göra och det borde vi kvinnor också vara bra på annars äger mannen vår tid. Varför ska jag fråga en man om han kan ta barnet så jag kan ta tvättstugan för att få svaret, nej jag ska ut och skotta snö. Varför äger han tiden och du behöver be om lov.
I övrigt borde vi inte bli mer som män. Det skulle leda till fler krig och slagsmål och andra hemskheter som männen är fullkomligt överrepresenterade i. Så nej. Det vore inte bra för någon värld. Istället borde männen se lite mer på hur kvinnor talar, interagerar och är och korsa benen i TV-soffan.

Spara

Spara

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

När luften är slem 

Jag har inget mer att säga idag. Så känner jag inför imorgon. Orkar inte slösa några ord. Orkar inte prata om det. Orkar inte försöka lösa saker som inte vill bli lösta. Orkar inte låta energin spillas åt ingenting, åt en tävling, en Illvilja, en ingenting. Åt en dag som kommer vara borta i morgon. Åt dagar månader år som kommer vara borta. Men nu är luften tjock av slem. Och jag orkar inte prata när luften är tjock. Jag har försökt men det spelar inte roll om mina ord är bomull skickade med en yvig söt kattunge om de landar som en ilsken väsande svan. Jag måste vänta. På tiden. Även om jag lärt mig att den inte förändrar något om den inte vill förändras. Bara då. Men jag tror ändå på tiden. Måste. För jag tror inte på att något vill förändras. Eller vara vänligt. Så jag räknar timmar. De går alltid framåt. Det är bra. Framåt är bra. Och jag står upp. Jag står upp. Även när luften är slem. 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter

Nyttja rut-avdraget när mobilen åker i golvet

Jag hade inte en aning om detta. Är helt förbryllad. Om ditt glas på din iPhone har gått sönder kommer alltså ett företag hem till dig och byter glaset hemma hos dig på plats. Och det blir BILLIGARE än om du går till en butik eller verkstad för att det görs med rut-avdrag då det är hem tjänst hemma. Det är nästan så att jag skulle slå sönder mobilen bara för att prova denna tjänst. Men walla. Likt kock-TV är det hela förberett och jag har så klart redan en söndrig mobil. Inte bara en, utan två. På en helg tappade jag två mobiler med resultatet sprucken skärm. Och då kan jag bara beställa nytt glas med home delivery härifrån. 

Dela gärna om du vill...
Share on Facebook
Facebook
Tweet about this on Twitter
Twitter