Om man misstänker brott mot barn är man skyldig att anmäla. Har jag lärt mig. Vid minsta lilla misstanke. Anmäl. Gör en orosanmälan. Nu trasslas ett helt nystan av barnpornografibrott upp. Ett nystan som rullar ut från Norge över Sverige och avslöjar män från höga positioner, till förskollärare till pappor, chefer och vänner. Och jag läser i en kommentar från Svenska dagbladet med anledning av att de inte tänker anmäla någon intervjuperson, ”vi namnger inte dessa personer när det handlar om ett brott de inte är dömda för. Det skulle också skada dem för all framtid”.

Nu handlar detta om män som laddat ner barnporr. Brottet har redan begåtts. Det är ingen man som behöver skyddas för sina egna handlingar. Det är barnen som behöver skyddas. Och barnen skyddas inte genom att hålla äckliga män runt axlarna. Ständigt detta pamprande. Vuxna män som vet precis vad de håller på med och får ta ansvar för sina handlingar.

När slutade samhället vara på barnens sida. Var samhället någonsin på barnens sida? Barnens bästa är ett uttryck som går som en röd linje genom alla lagtexter men det fallerar. Och det fallerar även när det kommer till grova brott. När barn skickas mot sin vilja att bo med en våldsam pappa, eller när mannens bästa och skydd går före skyddandet av barnen, då är något allvarligt fel. Och när en tidning gör ett stort jobb med att göra ett stort avslöjande uttrycker sig så här kan jag bara annat än att häpna. Det är en sak att skydda källor, det är en helt annan sak att lämna över uppgifter om misstänka pedofiler till polisen.

Som tyvärr inte tycks göra mycket åt saken.

En som ställt frågan till Svenska dagbladet är en som förra året kom ut och berättade om hur hon själv utsatts som barn är Elaine Eksvärd.

 

”Malmöbashing har blivit till något av invandringskritikernas favorithobby, ivrigt påhejade av en hyenaliknande socialporrsmobb av de som tillerkänner sig ytterkantsläran liberalkonservatism och den mer folkhemsnostalgiska socialkonservativa gruppen”.

Jag har försökt läsa den här meningen väldigt många gånger.

Kungen av grytor öppnade upp som det charmigaste snyggaste hål i väggen i Slottsstsden. Alla var där. För den kraftiga chilin med färsk koriander. Vilken grej. Ett ställe med grytor gjorda av bra kockar. Sedan öppnade de ett till Spoonery och ett till. Konceptet var klockrent och tilltalande. Fler försökte sig på liknande men har inte nått samma stringens som Spoonery. Tack och bock.

För ungefär ett år sedan köpte jag den sämsta Pho, vietnamesisk nudelsoppa, som jag någonsin ätit – både i Sverige och Vietnam. Nej jag åt inte den, jag slängde den faktiskt. Den var oätbar och den var från Spoonery. Jag var helt paff. Den var så dålig att det var chockerande att den kom härifrån. Vad hade hänt? Jag provade några andra rätter bara för att konstatera att höjden var borta. Spoonery var nu endast ett ställe med grytor. Inte makalöst goda grytor. Ett ställe för snabb kvällsmat och lunch i kvarteret. Inte ett ställe att ta sig till av habegär. Kanske de inte lyckats rekrytera rätt kock att ta över stafettpinnen, kanske någon slutat bry sig när köket flyttade från det lilla till det stora beredningsköket i Limhamn. Jag vet inte.

Men jag gick hit igen. Och den franska fisksoppan var i alla fall god. Fina nätta örtiga smaker. De små tråkiga räkorna hade gärna fått avstå dagens simkurs i min soppa men fisken och grönsakerna smälte bra ihop. Kanske kanske Spoonery kan ta några steg tillbaka till sin tidigare ohotade position för allt serverat i skål. Med kärlek och hjärta för maten så vågar jag bli stamkund igen. Men kom igen!

Jag önskar det fanns Marge mot pms. En depression per månad är inte okej. Och om det var illa förut är tydligen barnafödande värsta pmsinjektionen i kroppen och spårar helt ut. Tre dagars sömnlöshet och sju dagars mörker. De tabletter som finns på marknaden har jag provat och blivit helt koko av. Min dåvarande tittade på mig lätt skrämd över min jehovassaliga min och sa ”älskling du är ju hög”. Ja som ett hus. Och fick biverkningar som var ungefär lika illa som pms-depressionen. Har kvinnor alltid haft det så här? Vad skulle Marge göra? 

 

Förra året åkte jag till Italien, inte en gång men två gånger. Den första gången åkte jag med kocken Titti Qvarnström, en italiensk matskribent och en eventmakare inom matscenen i Malmö och Skåne. Vi åt. Och åt. Och en dag kom vi till den lilla byn Locorotondo dit den italienska matskribenten tog oss till en liten liten restaurang vid namn La Taverna del Duca. Här är en gömd pärla, välkänd för italienaren. Kocken Antonella Scatigna lagar på dagens råvaror, comfy, hemtrevligt och magnifikt. Jag fick äta åsna och grönsaker som jag förundrades över. Och här, bland tallrikar och grytor och råvaror jag aldrig någonsin sett förut hände något som jag var så glad att över att vara med om. Hur mat och möten kan spela all roll. När vi ätit och dragits med i den familjära gästvänligheten Antonella visade berättade matskribenten att en av de runt vårt bord var en Michelinkock från Sverige. Inte bara det, Titti var så tagen av maten att hon på stående fot bjöd in Antonella till att laga mat på hennes restaurang i Sverige. De tårarna som sprutade där. Alltså det var så fint. Och det var inte bara ord. För nu i januari sker det.

 

Varje år håller Antonella en charity dinner i Italien. Pengarna hon samlar in har hon använt för att bygga upp en skola och varje år åker hon ner och arbetar med detta i Kongo. Nu gör hon samma sak i Malmö.

 

MIDDAG FÖR KONGO MED TITTI & ANTONELLA

Den 17 januari har man äran att äta en middag av Sveriges första kvinnliga michelinkock och Antonella Scatigna på Bloom in the Park. De insamlade pengarna går till barnen i Kongo.

Vill du vara med om en härlig matupplevelse och äta gott för en god sak – anmäl dig här! 

 

Lyssnar mig lycklig på musik. Varje gång jag har lite extra tid för mig själv vill jag uppdatera hela min spellista, gå och köpa en vinylspelare och nya högtalare, och göra en ny dansklass och tänker att jag som alltid levt med musik som danslärare och musiker runtomkring mig i form av dj:s, sångare, och jag själv har helt för lite tid för musik i mitt liv. Så nu är jag fylld av beats igen, med ett stort leende på läpparna och gör moves för mig själv i köket och tänker att om Elias bara vore lite större skulle vi göra vår egen Carpool kareoke. Om bara tiden räcker så kanske kanske jag kan börja undervisa klasser igen, för så fort jag hör musik utmynnar de till steg i huvudet och det finns inget som kickar igång edorfiner som en bra beat och att låta den röras sig ut i fötterna.