Didn’t see that one coming. Slipad tunga måste jag säga. Övertygande på alla håll. Jag kunde förutspå många många problem för oss i framtiden och vi pratade om dem ofta. Men inte det här.
Vem
När jag nu vet att jag stöttat någon genom en lögn och själv varit föremål för densamma undrar jag. Vem är den personen egentligen. Den som stått vid min sida, lyssnat, kramat, lyft upp mig med sina ord när jag varit som mest ledsen, som hjälpt mig i vått och torrt, som sagt att han vill hålla min hand om jag bara släppt in honom. Som öppnat sig och sökt stöd från mig i något som inte var sant. Som då, de sista veckorna lyckades få mig att känna. Ja kanske. Det kanske skulle funka trots allt. Den som vaggat mig in i en trygghet och passade på när jag var som mest sårad och svag för att sedan vara den som svek mest. Som frågat om det gjorde mig ledsen när han pratade om sitt förflutna. Som inte var det förflutna. Som lämnat vänner och delar av familjen chockade. Han som manipulerat mina tankar med snälla blå ögon. Så sorgsna över något som var en påhittad historia. Som jag gick på. I efterhand ter sig meningar absurda, även slingrande men aldrig uppenbara.
Jag är glad att sanningen slog ner innan jag gav bort mitt hjärta. Att jag varit distanserad och skyddat mig själv. Kanske var det något i mitt undermedvetna som gjorde att jag låg så lågt trots hans varma famn och ständigt varma ord.
Hon sa att jag blev räddad idag. Om än brutalt sviken. Jag tänker på de två meningarna om och om igen, tar ett djupt andetag och en ny väg.
Inget mer om det här nu.
Bad news
Copywritern bygger hus
Min stora skräck när jag bestämde mig för att inte ta ett fast jobb utan bli egen konsult var att jag skulle bli en slask. En copyslask. Jag tror nämligen det är lätt hänt att hamna där och få de jobb som byråerna inte hinner med själva, de jobb som de helst inte vill göra. Tidskrävande skrivjobb till exempel. Då låter man sina fasta kreatörer ta de stora greppen, kampanjidéerna, och om det sedan innebär mycket jobb tar man in skrivhjälp. Jag bestämde att jag först och främst vill anlitas som kreatör av byråer och kunder. Jag känner mig själv som kreatör och vet hur jag mår när jag inte jobbar med att bygga hus. Med de stora greppen. Med att skapa idéer och reklamkoncept. Kampanjer. Det är här mitt hjärta hoppar. Det är här jag mår bäst och kommer mest till min rätt.
Till den första byrån som kontaktade mig sa jag – anlita inte mig om ni har en ruta i en broschyr som ska fyllas med text. Anlita mig om ni vill ha en copywriter för ett större grepp. Sen ingår det ju alltid rutor som ska fyllas i ett projekt. Tegelstenar. Men då har man fått balansen mellan det stora och det lilla, och då är det roligt att jobba.
Kaxigt kanske. Eller ett smart medvetet val? Precis som vi säger till kunder att inte vara allt måste man behandla sig själv likadant för att hamna rätt. Utan att för den skull bli svår. (Dessutom är det ofta plågsamt om man har en hjärna full av idéer att fylla andras rutor som redan är bestämda för att man hela tiden vill komma med förslag. Lite som att explodera.)
Hittills har jag fått jobba mycket som jag vill. En byrå som redan har kreatörer behövde förstärkning samt nya tankar och anlitade mig och en AD för att ta fram en kampanjidé för en av deras kunder. Bara idén och presentation av den. På en annan byrå jobbar jag med ungefär var tredje kampanj för en av deras största kunder. För en tredje har jag fått en fast kund med allt vad det kan innebär, både det stora och det lilla. Och jag har fått en egen kund som jag ska ta med på hela resan från ett tomt blad till produktlansering med allt vad det innebär, från marknadsstrategi och namnsättning till förpackningsdesign och koncept som jag tar in en AD på.
Den typen av uppdrag gör att jag även kan ta rena skrivuppdrag och fylla de där rutorna som andra vill ha fyllda.
Det måste alltså vara en balans mellan att bygga hus och flytta tegelstenarna, som någon uttryckte det igår. Precis som att jag tycker att en byrå måste tänka på hur de fördelar jobben mellan sina kreatörer så att de stimuleras. Nu måste jag göra den avvägningen själv. Samt väga in något som man aldrig behöver tänka på som fast, pengarna.
Och det är därför jag just nu ligger vaken och funderar.
Smygsmaka på ny lunchrestaurang
Nu sipprar det ut och jag behöver inte vara tyst. Lunchen äter man nu förmodligen bäst i Saltimporten, när duon Sebastian och Ola från trion öppnar. Alla på reklambyrån Top Dollar kan vara överlyckliga. Och jag råkar veta att de har ett ledigt skrivbord…
”Får jag lov?” ”det går väl för sig”.
Det visste ni inte
Jag har under flera år varit sponsrad av Nike. Jag var en av världens Nike Rockstar instructors och körde Nikes dansklasser i Skåne. Två gånger om året fick jag en kollektion med skor och kläder och det var som julafton varje gång. Numer kan jag inte köpa ett par träningsskor av annat märke, känner mig otrogen.
Funderar på att börja köra dans igen. Så svårt att låta bli. Men så lite lite tid.
En tisdagskväll efter träning
Igår stängde jag Bastard. Efter mitt nya begär; lätt, rött kallt vin och burrata. Fick lära mig massor av nytt om musikbranschen och förstå vad en manager egentligen gör och jämför det med projektledaren på en byrå. Vi pratade igenom USAs för och emot, att jobba dygnet runt, kävlingesmeknamn och skämmefilmer. När jag cyklade hem var det så iskallt på min panna att jag började skratta högt för mig själv. Nu har jag förresten ätit allt på Bastards nuvarande meny utom kycklingen. Dags för en ny!
…
Två personer som gör allt för att inte bli kära i varandra. Två personer som gör allt för att inte ses.
”jag förstår att det handlar om oss . Jag tycker att jag har varit väldig ärlig med vad jag känner för dig och försöker inte sluta ses”.
”Förlåt, det kanske snarare är jag”.
Oh boy do I regret it.
Mitt liv
Det började med att jag tänkte lägga upp min årssammanfattningar i högerspalten. Det slutade med nostalgiskroll och upptäckte att jag lade upp fler vackra kollage förr. Jag hade ofta hatt, och har haft många olika frisyrer. Jag fick många fler frågor i fredagsfrågan även om jag har fler läsare nu. Jag hade två älsklingar och inte en. Inte visste jag att tjejkompisen till vänster på den här bilden skulle bli mamma till min lillebrors barn.
Just det, jag har varit sambo med en dansk och grät i en vecka så att jag fick gå till läkaren när han gjorde slut. Eller jag kom hem mitt i natten och skrek ”ska vi göra slut eller” varpå han för första gången, av alla gånger jag skrikit samma sak, svarade ja. Sedan ville han ha tillbaka mig om och om igen och skickade blommor och brev och grät. Vi hade i alla fall en passionerad relation. Idag en mer sval ölochfikasådan. Bambuser släpptes och vi satt i en lägenhet. Alltså, så söta. Jag åkte på slut-med-pojkvännen-rehab i Montenegro, en av två gånger.
Jag fick en dikt av jobbkollegorna på Sydsvenskan.Min vän Christina var livs levande och sprudlande och hade inte ännu blivit känd av hela Svenska folket som flickan som gjorde en bröstförstoring, hamnade i koma och blev hjärndöd. Min blogg citerades i Elle med en länk till det här inlägget. Vi blev två , jag var hans allt och jag glömde den långa mannen som flyttade till Italien. Jag såg en ung man dö, bredvid mig, på en uteservering. Jag var gravid och han hade gjort min favorit, pannkakor, som jag bad om den dagen. Jag räddade en prinskorv och var med om en jordbävning. Det var Nike convention och jag dansade för några av världens bästa instruktörer och hade flätor och söta kläder. Över lag mycket dans.
Ibland hade jag ljusa stunder och var världens bästa flickvän och sjukt snygg. Jag var tvungen att äta väldig mycket och blev intervjuad lite hit och dit. Det var en himla massa basilikatävlingar och jag hade lätt vunnit om jag var med. Då och då rörde jag runt i grytan med mina åsikter och skapade debatt. Och så dödade jag någon. En gång var jag med och åt en sjukt lång råbiff och sen blev jag sviken. Lägenheten var med i ett inredningsreportage. Just det, det hade jag glömt men jag har hållit i ett Pecha Kucha föredrag i Rom och spelat ishockey på Malmö Arena.
Någonstans blev det 2011. Och allt gjorde ont. Nästan. Slottsparken var fortfarande min favoritpark och Lasse säljer min fisk och jag har vänner i skärgården. Jag var rätt snäll 2011 också. Mot djur alltså. Det gick så där. Även om det hände massor av bra saker i min karriär och jag hittade det här stället känns mycket som en dålig karusell av illamående. Det blev tre år. Och sen träffade jag någon annan och om livet kunde bli mer snurrigt. Ja det kunde det.
Jag gillar krogar i Köpenhamn, och på landet. Och ibland är allt så vackert. Så vackert. Kommer man på en idé är det bara att göra den, så jag startade en matklubb. Allt var bra, jag mådde bättre, hela jag var bättre ända tills det kom för nära och hans nya liv klampade rakt in i mitt. Fanns överallt. Bland vänner. På kontoret. När man bara vill vara ifred och ha nytt. Men jag har ju en rosett och röda läppar. Och en nyköpt lägenhet.